Sakta men säkert börjar jag kunna röra vänster hand och vänster ben och fot. Jag får besök av min kära Sambo som försöker peppa mig och säger att det här ska vi klara av men att vi får ge det tid,en väldigt skön känsla går igeom min kropp när hon säge detta. Känner att jag samtidigt som jag är glad att jag lever så är jag väldigt nära till tårar och väldigt känslig.En smärta känns i kroppen och jag känner att jag vill byta position i sängen. Jag pekar på huvudändan och rör handen upp och ned för att de ska höja sängen vid huvet. Men ingen förstår...min sambo Kricko (som hon kallas) försöker länge, tillslut kommer en sköterska med penna och papper och jag försöker utan att se,skrivandes med vänster och med dålig kraft försöka få fram att jag vill byta position. Det går åt hel.... Det gick så bra att när jag flyttade från intensiven undrade de om jag ville ta med teckningen min 7 månader dotter hade ritat när det isjälva verket var ja som hade försökt skrivit. Har lite dålig tidsuppfattning men det känndes som en halvtimme innan Kricko förstod vad jag menade och glädjetårar och snyftande kom av bara farten. På kvällen lyckas jag trycka ur mig lite ljud och kan svara nån sköterska...yes talet börjar komma. I 3 eller 4 dagar ligger jag på intensivavdelningen och jag blir matad, rakad,tvättad med tvättlappar och pumpad med medecin. Dag 2 pratar jag, dock ska ni veta att det är ett litet fräsande till prat. Jag får veta att nån från tv är där och ska filma. Gissa vem som sträcker upp handen och säger hallå jag kan vara med=) Jag kan ha misstolkat om det var tv eller bara 2 st sjukgymnaster men i 3 dagar fick jag prova en ny slags träningsbräda. Dock fick de jobba kopiöst med mig då jag knappt kunde röra en fena...dags för lite fika. Det händer en del på en intesivavdelning och det är tur att jag jobbar som brandman och har sett lite skit för det är igen trevlig upplevelse. Man ligger ca 4 till 5 pers i samma rum och en vecka var det dåligt väder och ambulansen kom in med folk som varit med om trafikolycker, alla klarar sig tyvärr inte och det är ett rätt otäckt ljud när de drar ur pluggen.Har även ett minne att helt plötsligt då och då dörrar det i huvet och känns väldigt otäckt och jag blir livrädd att något har gått snett ioperationen. Jag får senare veta att det ja hört är helikoptern som landar på taket för de har en helikopterplatta..puhhh snacka om lättnad. Dock berättar Kricko vad som hänt och det har tyvärr inte gått som jag/vi hade tänkt. Jag fick en blödning i samband med att man tog bort tumören vilket har gjort att hela min höger sida är kaftigt nedsatt (en typ av förlamning) Det känns ungefär som om ni somnat på armen. I början kunde ja knappt röra på fingrarna.Det är tvärtom iansiktet  där jag är ansiktsförlamad på vänster sida och jag ser väldigt suddigt på vänster öga. Jag känner bara halva tungan och mun/tänderna plus att när man gör operationen går man in genom örat vilket gör att man tappar både hörsel och balansen på ena sidan. Man har sedan tagit fett från magen (det lilla jag hade=)) och fyllt upp bakom örat. Fort följer....