Daniels blogg

Om man flyttar för att bo 19 mil söder om Nordkap, Europas nordligaste fastlandspunkt, så får man skylla sig själv. Så här långt norrut kommer inte sommaren. Inte på det sätt som jag är van i alla fall. Förra helgen var det tropisk natt mellan lördag och söndag. På dagarna närmade sig temperaturen 30 grader och allt var frid och fröjd. Men två dagar fick vi med värme. Skönt! För nu är det i princip höst. Har varit så hela veckan. I dag fick jag stå ut med 10 grader, mulet och lätt vind. Går och väntar på att träden ska bli färgsprakande och att jag ska få korsa mellan alla löv som ligger på marken. Riktigt så illa är det inte än. Har ju fortfarande midnattssol ett par veckor till. Har nästen vant mig vid den nu. Det som är svårt är på kvällen, att bedömma om klockan är 20 eller 23.

Igår fick jag mig ett riktigt långpass i benen. Är inte så bra på det här med långpass, så jag är riktigt nöjd med gårdagen. Egentligen borde jag ha tagit en vilodag eller åtminstone ett återhämtningspass idag, men så blev det inte. Nästan 13,5 km med ett tempo som var några sekunder under 5 minuter per kilometer. Benen sa inte att det var så snabbt. Det kändes tungt, men tydligen fanns det tryck där ändå. Trodde som sagt inte det.

Hoppas att jag får lite mer värme innan avresan mot Sverige. Annars väntar ju faktiskt en sensommar i vackra Västervik. Man får njuta av det lilla. Det har jag lärt mig här, för det finns inte så mycket att njuta av. Löpningen har varit räddningen. Annars hade jag nog varit hemma med svansen mellan benen redan innan vintern släppte sitt grepp om Lakselv. Nu är det bara 20 arbetsdagar och 3 helger att beta av. En bok kvar att läsa, en omtenta som ska skrivas i augusti och ytterligare 23 löppass att njuta av. Ska försöka att ta tillvara på den sista tiden här. Troligen kommer den aldrig tillbaka.