Daniels blogg

Efter lördagens långpass och söndagens distanspass som gick snabbare än tänkt, så var det igår äntligen läge för lite rehablöpning. Lugn jogg, röra benen en timme. Det var tanken. Visst spang jag och bromsade hela passet, men kroppen ville framåt. 5:20 min/km, är inte riktigt joggtempo för mig. Det är lite snabbare än så. För tre-fyra månader sedan hade det varit halleluja-moment av ett sånt pass. Nu blev jag mest besviken på mig själv som inte kunde hålla igen tempot mer.

Känner mig lätt distanserad och isolerad här uppe. Kontakten med omvärlden är oftast envägs via datorn. Mycket nyheter försöker jag ta till mig. Hålla mig uppdaterad. På det sättet är det bättre än Big brother :P Har inte så lång tid kvar. Känns bra att lämna, men samtidigt vet jag inte vad som väntar där ute i stora världen. Är nervös och lite orolig över vad som komma skall. Sen känns det spännande med, men det kommer på en tredjeplats just nu.

Om det är hemkomst och nytt jobb om en månad, så är det dax för mitt första lopp om två månader. Debut. Känns stort på nått sätt. Eftersom en nummerlapp aldrig suttit på mitt bröst, så måste jag kanske träna på det med? Eller på att dricka löpandes? Eller på att ta in kolhydrater under aktivitet. Mitt senaste försök slutade med fiasko.

Med ett lopp i mitten av september, behöver man då eget vätskebälte? Keps? Solglasögon? I så fall måste spenderarbyxorna på så fort jag kommer hem. Äger inget av detta, men har redan tidigare funderat på investeringar. Detta och en vind/vatten-avvisande jacka.

24.