Daniels blogg

Efter fyra veckors vilande (nåja) från löpningen, så känner jag att jag springer igen. Har testat att springa med en klubb (bra där Daniel, direkt från sjukbänken till klubblöpning, hört talas om att börja försiktigt!?). Tjust Bike and Running Club har fått stå för sällskapet vid veckan två pass.

Efter förra veckans positiva besked så bestämde jag mig för att utöka den här veckans antal pass till tre. Två pass är avklarade och båda med TBRC. Det har varit två nästan identiska pass, men med helt olika förutsättningar. En mil, relativt lätt terräng, men med en rejäl stigning. Första passet var i måndags, på isiga vägar. Jag hade laddat med icebug, vinterkläder och en lite försiktighet med tanke på min hälsena.

Passet blev ett sving framåt. Distansen var något längre än jag sprungit sedan skadan (10 km), dessutom var tempot högre (5:02min/km). Blev en riktig genomkörare. Vid minsta lilla känning så skulle tempot gå ner, men tempot gick aldrig ner. Det viktiga efteråt var att inte ropa hej och hoppa över bäcken. Skynda långsamt. Det gjorde jag. Två vilodagar innan det var dax för TBRC igen. Samma distans med 90 sekunder snabbare totaltid. Det var något överranskande, för jag upplevde själv att tempot var lägre. Att jag dessutom slog av på takten med ett par kilometer kvar och började jogga ner. Den stora anledningen till denna tempoökning tror jag var underlaget. Bar asfalt. Vanliga temposkor på fötterna.

Skönt, snabbt och lätt. Kanske lite för snabbt, därav den nedvarvningen. Men samtidigt så ska jag som sagt inte ropa hej. Skyndar långsamt, även om jag börjar fomulera bokstäverna i min mun.

Planerat pass idag. Sliter med mig några arbetskamrater och ger oss ut i vårsolen. Det bjuds på plusgrader, stålande sol och bra förutsättningar. Mycket vind bara. Snart är jag tillbaka.

H.e.j.