Daniels blogg

I ett trevande försök att finna något som kan kallas löpningens själ, så gav jag mig ut på en morgonrunda imorse. Solen hade precis stigit över bergen, fåglarna väcktes av 90 kg ångvält som frustade utanför sovrummet, bilarna var alldelses frånvarande och inte ens musiken orkade kliva upp så tidigt. Hade det inte varit för att jag sprang med löparskor, så hade jag nog varit precis där löpningen är som enklast. Som råast. Som mest avskalad. Som bäst.

För enkelt är det. Bara att röra benen fram och tillbaka. Desto mer man tränar på det, desto bättre gör man det.

Idag gillade jag att det knappt var några bilar ute. Jag sprang i knappt 46 min och såg totalt 5 bilar. Då springer jag ändå på bilvägar hela tiden och i närheten av Europaväg stor del av sträckan... en cyklist med. God morgon!

Ändå saknar jag pulsen. Staden. Bilarna. Men inte på morgonpasset.

Brukar normalt inte gilla morgonpass. Det gäspas första 5-10 min. Benen har inget tryck och upplevs som betong. Det är fuktigt och rått ute. Men idag uppskattade jag det. Kanske inte det att löphastigheten är så låg och tekniken så dålig, men att vara uppe i ottan och springa. Göra något enkelt. Kanske det enklaste av allt.

Spring!