Daniels blogg

Temperaturen sjunker. Luften är fylld med syre. Löven färgas i andra färger än grön. Det är höst.

Jag springer bättre på hösten. Vet inte varför än, men det känns bara bättre. Kanske en retroaktiv belöning för sommarens alla tuffa pass. Det är ändå under våren och sommaren som man kan träna som mest och med högst kvalitet. Vintern är svår. Men alltså är det under hösten man får betalt för detta. Eller? Kanske beror det på att jag är på väg att släppa fram formen lite inför halvmaran som mindre än två veckor. I så fall är jag på rätt väg. Men det hindrar inte att känslan är väldigt bra på hösten. Rent generellt alltså, inte bara de sista dagarna, utan även tidigare år.

Igår fick jag till ett lugnt pass i lite nya stadsmiljöer tillsammans med Cäta. Det blev tyvärr lite kortare än jag hade räknat med eller hoppats på. Men kände mig väldigt lätt. Kanske berodde på tempot med, som var i allra långsammaste laget, men ett sammarbete är inte starkare än den svagaste länken. Min och Cätas svaga länk är fortfarande sammarbetet. Hon är snabbare än det här, det är även jag, men tillsammans så vill det sig inte riktigt fullt ut. Även om jag tyckte det var okej igår, fast tempot var lågt.

På lördagen fick jag mig ett pass utan hund. Kvalitet i skogen. Skönt. Snabbt. Lätt. Men med massor av hinder. Rötter, stenar, gropar, backar mm. Blir nog vila idag. De två sista veckorna blir det inte så många pass. Siktar på 4 den här veckan, varav två kvalitet och två mer kvantitet.

Cäta är rastad och frukosten står på bordet. Dax för en ny vecka. Heja måndag!