BLOD, SVETT & BLOMKÅLSÖRON

En ganska provocerande rubrik måhända, men en tanke uppstod i mitt huvud i morse;
Tänk om man la lika mycket tid på att träna som att försöka bli en bättre människa?

Jag menar, vi tränar ju kroppen för att den ska bli bättre, varför inte träna ditt sinne, din personlighet, din inställning till livet? Visst, kanske inte lika mycket tid som den vanliga träningen, men vore det inte cool att "offra" ett pass och säga: "På tisdag mellan kl 19.00-20.00 ska jag träna på att bli en bättre människa?" Smaka på det.

Ok, för att bli bättre, måste vi ju först ta reda på hur man definierar "bra"? Vad är en bra människa? Är det att vara laglydig, politisk korrekt, en bra make, far och kompis? En bra medmänniska?

Alla gör vi väl småsaker hela tiden som gör oss till någorlunda bra människor? Man behöver ju inte vara dålig för att vilja bli bättre. Precis som med kroppen, alla som tränar här har väl inte dålig kondis? Man tränar ju för att bli bättre. Eller hur? 

Vissa kanske har meningsfulla jobb där man känner att man verkligen uträttar något, andra kanske är aktiva i någon förening, andra skänker pengar till välgörenhet. Andra ställer upp för sina kompisar i vått och torrt, gör allt för sina barn och visar sin äkta hälft hur mycket han älskar henne? Vissa gör allt, andra inget.

Hur som helst är det ju så att när vi väl tränar (kroppen alltså) så är vi som oftast isolerade från vänner och familj. Syftet med träningen är nog också oftast rent själviskt. Att utvecklas. Att bli bättre. Å andra sidan får det oss att må bra och att orka vara den där bra pappan, vännen, medmänniskan eller vad det än må vara.

Jag menar ju inte att fysisk träning skulle vara dålig på något vis, men kanske borde vi balansera det med mindre själviska handlingar? (Vilket många redan gör naturligtvis!) Planera in det i almanackan liksom. 1 timme i veckan (utöver det du redan gör). Kanske jobba ideellt åt Röda Korset? Hjälpa grannen med höstlöven? Utflykt med familjen? Börja sopsortera? Engagera dig politiskt? Whatever.