BLOD, SVETT & BLOMKÅLSÖRON

Det kom lite fort tycker jag. Första bakslaget. Första motgången. Bara att bita ihop. Igår skadade jag mig på ju jutsun. Efter ett jättebra och roligt pass med både stående kontringstekniker, grymma kast med uppföljning på matta och härliga escapes på marken var det dags för sparring, eller randori som vi säger. Först en 3-minutare som jag körde mot Fredrika, började köra på fullt, men släppte avsiktligt in henne mer och mer mot slutet (ge-och-ta-känslan). Sen var det en 2-minutare som jag körde mot Johanna, vår svartbältade tränare. Hon ska snart upp och tävla så här gav jag järnet. 100% fokus, satte många tekniker, men hon är ruskigt duktig på att kontra. Hade det varit match hade jag förlorat, men jag har nog aldrig gett henne bättre motstånd än så. Så långt så bra. Sist ut körde vi en 1-minutare, denna gång mot Claes som också ska ut och tävla. Sparringen gick bra, tyckte det var jämnt, men jag tror han höll igen lite. Det absolut sista som händer, sekunden innan rond-klockan ringer är att vi smashar ihop, spark mot spark. Jag vet inte exakt vad det är som händer men en fruktansvärd smärta sprider sig i vänster vad. Ligger ner en stund och haltar sedan iväg mot omklädningsrummet. Ungerfär mitt på (lodrätt), både på utsidan och insidan av vadmuskeln värker och ömmar det. Den är stenhård. Fick knapra värktabletter för att överhuvudtaget kunna sova inatt. Vaknade på morgonen och det känns lite bättre i alla fall. Det här ställer ju till det en hel del med tanke på styrketräningen. Det går ju inte att köra skivstång om man knappt kan stå på benet liksom. Får styra om några övningar, köra mest överkropp och sen gå på det igen när skadan läkt. F¤rbannade j#vla sk%t!