BLOD, SVETT & BLOMKÅLSÖRON

Jag tror jag sett alla varianter. Det verkar vara väldigt olika från person till person hur man hanterar skador. Det är klart att det kan bero på vilken typ av skada man fått, men jag tycker mig ändå se lite olika varianter på hur man kan reagera.

Först har vi personen som tar träningsuppehåll för minsta lilla skavank, och dessutom lägger in en "friskvecka" utan träning bara för att vara på säkra sidan. Jag kallar honom Hypokondrikern ;)

Sen har vi Optimisten, som trots en svår skada med operation som följd och 1 års rehab håller modet uppe. Klagar aldrig och följer rehab-planen till punkt och pricka.

Naturligtvis finns även Pessimisten, den som totalt bryter ihop, slutar träna, börjar röka och ligger mest på soffan och käkar chips.

Har även sett Extremisten, eller "träningsfreaket" som tränar på  "som vanligt" trots sina skador. Inte så smart i ett långa loppet. Huvudet är starkare än kroppen.

Myglaren tar sina skador sen en ursäkt för att inte träna, går hand i hand med Pessimisten, men jag tror också att det inbland kan vara omedvetet. En lätt övertränad person som nästan blir lite glad när han blir skadad - äntligen en chans för kroppen att vila. Kanske inte så vanligt, men jag har stött på det.

Till sist har vi Realisten. Inser läget, lägger om sin träning och gör sitt bästa efter situationen. Ganska lik Optimisten, då det gäller att hålla modet uppe och se framåt.

I vissa fall är det ganska uppenbart till vilken kategori en person tillhör, i andra fall kan det vara en blandning. Själv hoppas jag och tror att jag tillhör den sistnämnda, men jag har nog inte alltid varit det. Skador är en del av idrottande, bäst att hantera det därefter!

Det går att träna med gipsad fot