BLOD, SVETT & BLOMKÅLSÖRON

När jag var 18 sprang jag milen på 42 blankt. I terräng. Hård terräng. Knapp så man såg den lilla tillstymelse till stig man följde. Det var rötter, det var stenar, det var mördarbackar och det var ett rysligt tempo man höll vill jag minnas. Det var då det.

Idag, xx antal år senare, var det dags igen. Efter många års ohälsa har jag tagit mig i kragen och det senaste halvåret har jag tränat på riktigt bra. Jag märker att jag orkar mer än min kära kamrater på dojon, även om de flesta antingen a) trollar bort mig med fina tekniker, eller b) musklar ner mig på mattan, så är de få som slår mig på fingrarna när det gäller att orka. Jag kör på hela passet (ibland dubbla) med ett leende på läpparna, full av energi.

Hur som helst, idag var det alltså dags för milen igen. 10 km liksom. Visst, jag har sprungit milen på sista tiden, men inte för att "sätta en tid" utan mest som återhämtningsträning i lugn lunk. Löptränat har jag egentligen bara gjort de två senaste månaderna och då har det sett ut ungefär så här:

Tisdag: Intervaller, 42 min
Torsdag: Tempoträning, 40 min
Söndag: Uthållighet, ca 60 min

Nu tänkte jag börja köra milen på söndag istället, känns som det ger mer. Eller i alla fall under en period, vi får se. Så idag var det egentligen mest tänkt att prova på varvet (2 x 5 km) jag tänker köra, och sätta en referenstid. Förutsättningarna var perfekta, jag kände mig utvilad efter en vilodag, det var ca 18 grader ute och lätt duggregn (jag älskar att springa i regn).

Så jag tog bilen till spåret (det är en bit bort, ok?) Gjorde kanske ett misstag, men jag begav mig ut, mer eller mindre ouppvärmd och tog det istället lugnt de första 10 minutrarna. Hade pulsklockan på, så jag höll mig i zon1-tempo, vilket för mig innebär ca 148 slag/minut. Efter 10 min, ökade jag på farten och låg runt 160 i puls ända in i mål.

Jaha, och tiden då? Urusel. Men jag deppar inte för det. Ser det bara som en utmaning att förbättra den. Jag flåsade in på 52.29. Hoppsan, man är inte 18 länge!