BLOD, SVETT & BLOMKÅLSÖRON

Tänk att man aldrig kan vara nöjd?

Just nu har jag ett roligt, utvecklande och lagom betungande arbete, något som jag inte direkt varit bortskämd med under mitt tidigare yrkesverksamma liv. Jag har en underbar familj, med två barn som jag älskar över allt annat. För att krydda det hela lite extra utövar jag diverse kampsporter, något som jag också verkligen älskar. När man haft givande dag på jobbet, ett underbart träningspass och kommer hem till sin fru och ett par mysiga barn, ja då är livet verkligen helt sagolikt fantastiskt.

Självklart finns även dagar då båda barnen varit vakna på natten och man själv har fått 50 minuters sömn, man tvingas jobba 10 timmar utan vare sig fikarast eller lunch och man (inte så konstigt kanske?) genomför ett uselt träningspass på kvällen. Det händer, men som tur är, inte så ofta.

Nej det är egentligen mest träningen som krånglat den sista tiden. Det började i somras och sen dess mest gått utför tycker jag. Nu har jag kommit till en punkt där även motivationen börjar få sig en törn. Skador och sjukdomar har avlöst varandra på löpande band. Man tänker "Är det värt det?". Svaret är fortfarande Ja. Det ÄR värt det.

Men jag vill ju att det ska fortsätta vara värt det, i många år framöver. Fortsätter det så här kommer jag bli en av de där medelålders männen som ibland tittar in på träningen och säger "Träna? Nej, du vet, kroppen håller inte". Okej, jag kanske är medelålders, men jag är f-n inte redo att ge upp än!

Så vad gör man då? Man analyserar, omvärderar och planerar om sin träning. Det är jag expert på, lite sämre på att genomföra det bara, haha. Jag tror dessvärre att jag gjort ett litet tankefel hittills, nämligen min utgångspunkt: Att träna så mycket som möjligt. Nu är det kanske dags att krypa till korset och erkänna att det inte riktigt funkar så. Har under skade- och sjukdomsfria perioder (även om de varit begränsade i sin tillgång) legat på mellan 10-13 timmars träning i veckan. En eller ett par veckor har gått bra, sen har förutsättningarna förändrats.

Det är ett ganska tydligt mönster. Så här har det säkert hållt på ett tiotal gånger. Upp och ner. Ner som en pannkaka. När jag tänker på det har jag inte haft en enda skade- eller sjukdomsfri månad sen jag började träna "seriöst" för snart två år sedan.

Lösningen då. Enkel på pappret. Dra ner på träningsmängden. Svårare i praktiken.

Jag får välja bort en del pass helt enkelt. Tänker samtidigt satsa lite mer på styrketräning. Det blir ett pass ju jutsu, ett submission wrestling och ett MMA-pass i veckan och tre pass styrke + core. Det blir i runda slängar 7-8 timmar i veckan. Fortfarande mer än medel-Svensson, en hygglig träningsmängd trots allt. Det blir vilodagar på tisdag, torsdag och söndag (då kör jag iofs core, men dessa pass börjar bli ganska lätta nu). Ska också prioritera återhämtning och kost mer än tidigare.

Önska mig lycka till, det kommer att bli tufft :D

                  Nöjd?