Det var väl bara en tidsfråga.

Eftersom jag tar min träning på ganska stort allvar och ständigt försöker utveckla mig, så läser jag en hel del litteratur om träning. Jag har allt eftersom jag blivit mer och mer påläst lagt till med nya övningar och metoder, tagit sådant som låtit vettigt och kastat bort sådant som verkat mindre bra. Exempel på detta kan vara gången när jag läste att kroppsviktsövningar är bäst och började köra det tre gånger i veckan, tills jag läste att fria vikter is teh shit och ersatte ett av styrkepassen med det. Insåg också att pulsträning och intervaller är väldigt bra så naturligtvis tog jag in det med.

Fram för allt så har min träning bestått av en himla massa variantion. För att träna upp styrkan har jag kört kettlebells, hantlar, regelrätta maskiner och kroppsviktsövningar. För kondition har jag, sprungit, rott, cyklat och använt crosstrainern. Jag har dessutom varierat passen så att ett har varit intervallen, ett annat tempo och ett tredje återhämtningspass. Variantion utan dess like.

Det har i och för sig funkat ganska bra, och resultaten har ju kommit, men man har mer kört på känsla och inte speciellt "vetenskapligt". Så som de allra flesta kör, skulle jag tro.

Men så ramlade jag över den där boken då. Boken som vände sig till sånna som mig. Långa, smala, "klena" rackare som trots ihärdiga försök och hård träning aldrig egentligen kom någon vart när det gäller att bygga muskler. Min svaghet har alltid varit precis det - min svaghet. Jag är kanske inte direkt svag, men jag är inte direkt stark heller. Jag är dessutom lång och smal och får alltid höra det också. Även om jag är vältränad så synns mina nyckelben, revben och höftben ganska bra. Jag är en klen rackare med andra ord :)

Boken började med att förklara de olika kroppstyperna som finns och sakta men säkert började bitarna falla på plats. Efter några tester, mätningar av div avstånd på kroppen och uträkningar av förhållanden mellan dessa kunde det konstateras - Jag är ectomorph.

Som ectomorph har man allt emot sig, rent genetiskt alltså, för att lägga på sig muskler. Det handlar om skellettets uppbyggnad, om "fel" sorts muskelfibrer, om hög ämnesomsättning etc. Jag skulle passa som maraton-löpare, eller triatlet (heter det så?), eller varför inte ultra-utövare? Problemet är att jag inte vill. Jag vill bli större och starkare.

Det fina med kråksången är boken även levererar en lösning på problemet. Det gäller bara att anpassa träning efter din kroppstyp och äta rätt. Efter ytterligare tester får man reda på om man har någon "obalans" (många tränar ju främst framsidan, som synns i spegeln, och får därför en lite skum hållning) och utefter det får man anspassade övningar att göra. Första fyra veckorna handlar mest om att öka rörligheten och förbereda kroppen på vad som komma skall. Mer om det senare.

Maten är en annan femma. Det blir ingen dans på rosor, det vill jag lova. Men mer om det längre fram i denna följetong.

Hur som helst så har jag sakta men säkert börjat acceptera att jag är en ectomorph liten jäkel som måste ta i lite extra för att bygga muskler. Någon biff blir jag nog aldrig, det vill jag nog inte heller, men jag hoppas slippa kommentarer så som "du är ju smal som en sticka" (vilket jag hörde senast i lördags) etc.

Jag kallar ju denna följetong för "från MUS till MAN på 2 år" och det är egentligen bara för att sätta ett namn på det. Inget fel med att vara lång och smal och klen, det är bara det att JAG är trött på det. Och att vara MAN handlar ju inte alls om att vara biffig heller förståss.

I nästa del kommer jag beskriva lite mer om detta "projekt" som jag beräknar kommer att ta ca 2 år. Lite läskigt att skriva ett sånt här inlägg ifall man hoppar av efter tre veckor, men, men... min största oro är egentligen mest hur jag ska hinna blogga om det, men det ska nog gå bra.