Jag har också haft anorexi (sen tioårsåldern) men det vände pga kärleken till body fitness. När jag pluggade in allt som man behövde veta för att träna på den nivån som jag ville insåg jag med en gång hur fel jag hade när jag var sjuk. Jag vägde mindre än idag, men var inte slimmad. Visst, spegeln ljuger för den sjuka, men oftast är man inte smalare när man är underviktig - man är bara mindre än förut. Den sladdriga magen jag hade innan jag gick ner i vikt fanns kvar, men den var lite mindre. Formen ändrades inte pga storleken. Detta säger jag inte för att skrämmas, men att äta för lite kan leda till oönskat resultat. Jag löste det så att jag gick in på internet och råpluggade näringslära, lärde mig allt om fett dessutom - som jag tidigare fruktade mer än nåt annat. Jag insåg att jag haft så fel och att det varit onödigt att äta så extremt lite kalorier som jag gjorde. Jag gick från att äta 150 kcal om dagen till att äta 1500 och min vikt stod STILL. 

Jag räknade ut mitt basala energibehov och såg till att få i mig det. Sen skaffade jag pulsklocka att ha med på passen som räknade ut ungefärlig förbränning (dock missar den ibland att registrera vissa förbrända kalorier..) och kompenserade för det efter/innan passet. Min strategi är att jag äter lika mycket jag gör av med. Varje dag. Absolut inte för lite. Och resultatet är att jag ser lika slank ut som när jag var sjuk (detta är jag missnöjd med då jag avskyr att ha en liten spinkig kropp) men jag har fått volym i musklerna och ser inte gråblek och svag ut. Jag styrketränar tungt och konditionstränar mycket. Tror inte på experttips utan följer magkänslan. Hittills har jag ökat mig i olika styrkeövningar med allt från 10-25 kilo (började gymma i slutet av mars). Min kropp mår jättebra och trots min undervikt så har jag bra temperatur och hade jättebra resultat på senaste hälsokollen. 

Jag vet inte om detta hjälpte något, men jag vet hur du känner och förstår din oro. Du skulle bara veta hur många tankar jag ägnat åt mysteriet mat kontra träning. Mitt tips är att du ska vara ärlig mot dig själv! Träna så som du tror (och inte "tror") är bra för dig, som känns kul och inte som ett tvång. Kom ihåg att muskler inte bygger sig själv. Man behöver byggstenar (protein) bränsle (kolhydrater) och något som cementerar (fett). Var inte rädd för mat, kroppen är smart. Det viktigaste för kroppen är inte att lagra fett och få hull. Det krävs ansträgningar för att lägga på sig, precis som när man går ner i vikt. Muskler väger även mer än fett, som du säkert vet, så stirra dig aldrig blind på en våg. Jag har inte vägt mig på ett år och jag slutade gå på behandling för ett halvårsen. Jag var sjuk när behandlingen avslutades, ordentligt sjuk, men nu är jag en helt annan människa. Ingen har vårdat mig frisk, allt har jag slitit för själv. Det kan du också göra. Tro på dig själv bara och var ärlig mot dig själv. Fastna inte i ett destruktivt mönster, där träningspass blir tvång och mat blir ångest. Anorexi är en parentes i livet och inget mer, sätt punkt innan det tar mer av din tid.

Om du ärligt kan säga till dig sjäv att du skulle kunna hantera att träna och att du gör det för att du tror att det är bra, så kör på det. Men jag ska vara ärlig: du måste verkligen tro på dig själv! Ingen tror på en anorektiker som påstår att hon "vill" träna, i alla fall få.. Du måste stå på dig och slåss för din sak, visa att du är seriös. Jag hoppas verkligen att träningen kanske kan hjälpa dig att hitta en sund relation till kost, kropp och träning. Och jag hoppas också att du hittar någon som kan ge dig proffessionella råd.