Sitter med en kopp te och tycker att jag trots allt gjort en ok dag rent träningsmässigt. Visst, formen är ju inte på topp, tvärtom. Men lusten och viljan finns där att kombinera detta så bra som möjligt med jobbet nu. Pga olika omständigheter har det varit svårt med att få till träning, men nu vill jag se framåt igen. Kosten gör jag vad jag kan med, jag vill vara så strikt det går utan att få någon mani om att byta spår hela tiden. Tänk den som ändå bara fick vara konsekvent!

Jag tänker mycket på vad jag vill med träningen och jag kommer på allt från boxning till padel och gud vet allt. Men jag måste väl först faktiskt få upp grundkonditionen och det är inte direkt kul att vara fettot på gymmet nuförtiden. Jag har tänkt mycket på övervikten. Rent fysiskt är det såklart besvärligt vid vissa rörelser, men det riktigt tuffa är den mentala biten. Att koncentrera sig på sitt, skita i andra och verkligen kämpa för hälsans skull, för någon slags bättre framtid. Jag känner mig å ena sidan bättre rustad för en ny träningsmani nu än för några år sedan då jag hade sämre grundtrygghet i mig själv. Men jag måste hålla tillbaka, hålla stämningen stabil så att jag inte kraschar ändå framöver. Men ändå, som jag saknar min träningsbubbla, något som är helt mitt eget, fullkomligt manisk, jag struntar i vilket....Fast ändå inte, jag både vill och inte vill dit igen. Problemet är väl att helvetet bjuder på snabba genvägar och himlen kräver guds väldiga trappsteg., men vad är egentligen balans för en bipolärt medicinerad fet stackars jävel...Nåja, skulle säga att dagen varit bra och att det var roligt att sitta på jobbet och ha något att längta till. Den känslan är viktig, det är så man blir kär i resan och målet kan ligga långt fram i tiden utan större problem.