En löpares dagbok

Jag fick sällskap på sista passet för veckan. Igår blev det 10km med Janne. Och som vanligt när han är med så höjs tempot automatiskt. Sen vi var små har vi alltid tävlat och jag anatar att det sitter i. Även när det gäller "lugna" träningspass.

44.44.30 slutade milen på. Och det kändes faktiskt riktigt bra. Trodde benen skulle vara tunga efter kräkpasset i lördags. Men det var nästan tvärtom. Vi pratade på och benen bara rullade fram utan att man egentligen tänkte speciellt mycket på farten. Och det allra bästa. Senan kändes i stort sätt perfekt.

Fick ihop fina 63km på fem löppass förra veckan. En höjning med 5km från veckan innan. Och det känns bra. Både i huvudet och i kroppen. Andningen känns lätt och benen återhämtar sig snabbt. Den här veckan blir det en liten höjning till. 6km upp till 69km på fem löppass. Jag känner att senan klarar av det just nu och jag behöver få ihop många km nu när grundträningen kommit en bit.

Idag blev det att köra ensam igen. Tycker nästan bättre om det. När jag får tänka på mitt. När jag får hålla mitt tempo. 15km blev det. [1.10.39.12]. Lite svårt med underlaget bara. Halkade omkring och försöker hitta ett hyfsat jämnt underlag. Känner att senor, vader och knän snedbelastas lite varje steg. Är det bara något pass då och då är det ingen större fara. Men ska det här ojämna, isiga skitunderlaget håll i sig så kan det bli otrevligt för kroppen.

I morgon är det tänkt att bli minutintervaller igen (1-2-3-4-3-2-1-1). men är underlaget som idag så känns det omöjligt. Så det kanske blir lite snabbare distans i stället. Och så får jag ladda inför långpasset på 18km på onsdag i stället.