En löpares dagbok

Efter att träningen och rehaben löpt på fantastiskt smidigt tog det hela stopp. Jag kom upp till lite längre sträckor som 20km. Veckan efter började knät göra ont. Jag vilade en vecka och provade igen. Då tog det fem minuter innan knät gjorde sig till känna.

De två följande dagarna kunde jag knappt gå. Jag haltade runt på jobbet och kunde inte böja knät spceiellt mycket. Efter det har det fungerat att gå normalt. Stödja sig på det och springa några steg. Jag har vilat i två veckor. Så länge att jag faktiskt vant mig vid att inte träna. Det har varit skönt att bara komma hem och inte göra någonting. Att bara komma hem och placera sig i soffan.

Den tanken försvann idag. Jag testade knät. Det började göra ont efter 68 sekunder. Helvete. Jag joggade vidare några minuter till. Det blev varken bättre eller sämre. Däremot fick jag tillbaka en känsla. Känslan av hur underbart det är att svepa fram över fälten. Genom skogen. Längs vägarna. Och tanken på att pressa kroppen till max. Underbart.

Men nu är det i stället ett ömt knä som är verkligheten. Tyvärr. Två ömma knän till och med. Höger är värre än vänster. Det är knäskålarna som gör ont. Jag misstänker slemsäckarna och vätskebildning på knäskålen. Av allt knäsittande på jobbet. Det har jag haft förut. Om jag bara kunde komma på vad jag gjorde för att bli av med det.

Nåväl. Blir några dagar till i soffan. Troligtvis. Börjar få känslan av att någon där uppe inte riktigt vill att jag ska få springa snabbt. Men det är skönt att ändå ha fått tillbaka känslan och viljan att fara fram där ute.