En löpares dagbok

Jag letade ursäkter. Om jag bara kunde komma på någonting som gjorde att jag skulle få slippa köra intervaller idag. Kanske kände jag lite i halsen? Kanske var jag lite seg? Lite ömt någonstans? Tyvärr kom jag inte på något tillräckligt blev till att möte upp Janne nere på vallen igen. 200:ingar på programmet. Shit.

Seg uppvärmning. 5km med trötta ben. Det här kunde inte sluta bra. Blåsigt och några regndroppar som faller. Kyligt i luften. Men samtidigt. Det är väl bara bita ihop och köra på. Finns inte så mycket mer att göra. I väg på första. Kunde jag hålla nere tempot den här gången? 33.47. Bra öppning. Janne i ryggen.

Sen följde några lopp som kändes helt okej. 33.74-33.47-32.89. Inga större problem egentligen. Men på femte loppet började det kännas lite i benen. Ut ur första kurvan och motvinden slår som en fet smäll i ansiktet. Borrar ner huvudet och kör. 34.13. Börjar jag tappa allt nu? Sjätte på 34.07. Snabbt kastar jag av mig skor och strumpor. På med spikskorna. De som legat där i garderoben i nästan fem års tid.

Och så iväg. 32.41. Plötsligt kändes benen pigga igen. Jag studsar fram på tårna. Kanske kan jag klara av tio lopp den här gången. 32.40 på åttonde. Och tack vara Jannes peppande så var det givet att dra av två lopp till. 33.44 på nionde. Sen är det bara köra. Ge allt. Tömma benen helt. Och stannar klockan på 31.55.

Efteråt krampar det i vaden. Ordentligt. Men det var inte helt oväntat. Det är sånt som spikskorna gör mot en första gångerna. En stel nerjogg barfota i gräset. Ordentlig stretch. Förhoppningsvis kan jag gå i morgon. Ännu bättre. Kunna springa en lugn sväng för hålla igång benen.

Väl hemma kunde jag räkna ordentligt på snittet. Sånt är alltid viktigt. 33.15 blev det idag. Första veckan var det 34.18. Förra veckan 33.52. Ännu någon tiondel kapad. Och två lopp mer än tidigare. Och ett betydligt bättre pass än jag var beredd på.