En löpares dagbok

Första veckan efter tio dagars sjukdomsvila har börjat bra. Efter "komma igång passen" i lördags och söndags med 4km respektive 12km. Fick jag sällskap i måndags av Janne. 14.5km blev det och ärligt talat. Det var bland de vidrigaste passen någonsin. Sista 4-5km tog jag mig knappt framåt. Benen var enorma stockar som inte gick att lyfta. Jag ville bara stanna. Lägga mig ner och gråta. Och aldrig lyfta fötterna igen. Men tack vara att Janne var med, så var det bara att bita ihop och fullfölja.

I tisdags var det vila. Hovet intogs och en skitmatch mellan Djurgården-Skellefteå. Nog sagt om den och pajasen till domare.

I går. Var det dags att ta sig an något större. 20km. För första gången på rätt länge. Ett stort test för senan. Första 13km flöt på fint. Inte speciellt kallt och benen kändes helt okej. Vid 13km kom det en backe. Som varade i 1500m. Efter den var det inte lika roligt.

Efter backen fick jag lite extra energi. Fram till 16km. Då kom det en backe till. Som varade i ytterligare 1500m. Efter den var jag död. Eller benen i alla fall. Lungorna fungerade fint. Men benen blev stora stockar igen och det gick knappt att ta sig framåt. Samtidigt som kylan började sprida sig i kroppen.

Men återigen. Så var det bara att bita ihop. Jag måste hem och då är det lika bra att springa hem. Det går snabbare än att gå. Så jag klarade 20km [1.39.25.54]. Ingen supertid. Men det får duga.
Knän och senor känns okej. Om man inte räknar stumhet och trötthet. Och vägarna börjar bli bättre. Det lovar gott till kommande pass. Hoppas det fortsätter smälta bort nu och låter vägarna vara fris från modd och is. Så senor och knän skonas.

Idag känns vaderna lite stela. Men senan känns bra. Får se hur de känns efter arbetsdagen. Om det blir 12km eller 10km. För att bara hålla igång benen inför 3km intervallerna på lördag.