Min löpning + tävlingar

Igår gick Göteborgsvarvet av stapeln och för mig var det tredje gången jag stog på startlinjen. Det lär inte vara en överraskning för någon vid det här laget att vädret var den stora snackisen innan och efter årets lopp. Med all rätt. Vilken dag det var.

Har vänt och vridit på mitt lopp utan att riktigt komma fram till något. Det är svårt att veta om jag är nöjd eller missnöjd. Just nu känner jag mig mest besviken, trött och lite stolt.

Innan jag börjar från början med mina upplevelser tänkte jag bara dela med mig några av de saker jag läst på jogg.se, det är skönt att man inte varit ensam i sina upplevelser och tankar. De flesta verkar summera loppet som segt, plågsamt, dålig tid med rätt bra placering, mycket sämre tid än förväntat och långt mycket sämre än pers, en kamp för att överleva, ödmjuk över att ens komma i mål, en vägg av värme, svimfärdig, gräsligt m.m. Inte en enda beskriver en skön upplevle utöver det fantastiska stöd publiken och funktionärerna bjöd på. Dom var guld värda igår.

Min egen resa började för ett bra tag sedan, jag har svettas, kämpat och plågat mig igenom intervaller lika mycket som jag njutit av sköna långpass och den glädje jag känner när jag tar på mig löparskorna. Jag har laddat för gårdagen länge och jag är i mitt livs bästa form. Senaste månaden har jag gjort PB på både milen (49:40) och 5 km (23:06) och båda har varit med mersmak. Jag har haft som målsättning att hålla 5:15 på varvet, ett tempo jag vet att jag behärskar och har testat flera gånger på distanser kring milen. 

Men så var det detta men vädret. Jag har ju följt rapporter under veckan och insett att det skulle bli tufft. Därför har jag varit noga med att dricka ordentligt (men inte överdrivet) och druckit resorb på kvällarna. Jag har också varit noggrann med maten för att ha bästa möjliga förutsättningar att hantera loppet. 

På fredag satte vi oss i bilen efter jobbet och körde mot Göteborg. Jag var både taggad och lite nervös och det var skönt att komma hem till Caroline och Petter där även mamma och pappa befann sig. Det blev mycket snack om loppet eftersom både mamma, Caroline och Petter skulle springa. På lördag morgon laddade vi med en rejäl frukost innan vi begav oss ner på stan. Mitt mission var att köpa ett par solglasögon att springa i eftersom solen gassade på rejält. Jag gick runt i shorts och linne och svettades rejält. Redan då var jag väldigt orolig för hur det skulle gå att springa. Vi åt även lunch på stan och sedan åkte vi till lägenheten och bytte om.

Promenaden ner till startområdet var också en svettig upplevelse och trots att jag fyllde på med vatten under hela dagen tycktes det inte hjälpa. Jag var lika törstig ändå. När vi kom ner till slottsskogen gick jag på toa en sista gång och sedan begav jag mig till startgrupp 11. Det var olidligt varmt till och med att stå och vänta på starten så jag försökte hålla mig i skuggan. Redan då var jag törstig. När starten gick var jag ändå rätt taggad men pappas sista ord till mig ekade i huvudet ”lova att bryta om det inte känns bra”. Jag sprang de första 2 km i 5:33 tempo (tror jag) för att försöka komma in i loppet och se hur kroppen reagerade på värmen. Inte så bra visade det sig. Det var tokjobbigt och jag tänkte mest på att jag ville ha vatten och grämde mig över att jag valt att springa utan vätskebälte. Törstig visade sig vara ett återkommande tema under loppet.

Jag försökte ändå trycka på lite grann efter säldammsbacken men det var dött lopp. Slit för ingenting. Jag kastade tankarna på en bra tid åt sidan och började istället fundera på när jag skulle bryta. Hade i det läget noll förhoppningar om att ta mig runt. Det var 28 grader varmt och kvavt som bara den. Svetten rann och trots att jag drack och hällde vatten över mig kyldes jag inte ner alls. När jag tog mig över älvsborgsbron blåste det i alla fall lite och jag kunde för stunden inbilla mig att det kändes bättre. Jag bet ihop och fortsatte kämpa. Vid 8 km fullständigt öppnade himmeln sig, jag har aldrig varit med om något liknande. Regnet och haglet vräkte ner och det blåste som bara den. På några få sekunder var alla totalt dygnsura (ironiskt nog hade jag och en annan buffat lite på varandra för att båda ta oss under en av alla duschar precis innan, vi bara skrattade och konstaterade att vi visst blev blöta ändå). Det samlades mängder av vatten på gatan och jag var inte den enda med totalt dyngsura skor efter regnskuren. Det klafsade i skorna för varje steg och helt plötsligt vägde varje sko ett halvkilo extra. Exakt vad jag behövde. Regnet och åskan friskade upp i ungefär en minut, sedan var det lika varmt och kvavt igen. Dock har jag nog regnet att tacka för att jag klarade mig, även om det inte kändes så måste det ju kylt ner mig. Även detta var extremt märkligt, mitt linne och mina shorts var dyngsura from 8 km enda in i mål, men trots att detta borde kylt ner mig var det som att mitt kokande huvud inte hade någon kontakt med resten av kroppen. Efter 11 km fick jag en liiten nytändning och tänkte ”tar jag sista milen på 54 klarar jag mig under 1:50”. Det var första gången jag vågade tro att jag skulle genomföra det. Nytändingen varade ungefär 2 km, sen gav jag upp dom tankarna. Jag var knappt andfådd och benen var rätt fräscha men det var liksom på något vis omöjligt att ta sig framåt. Det var som att jag inte bestämde över min kropp.

Efter götaälvbron började jag åter igen få upp hoppet om att lösa den omänskliga uppgiften. På något vis rundade jag götaplatsen och fortsatte framåt. När det var 2 km kvar hade jag dagens värsta känsla. Jag trodde inte benen skulle bära mig längre och det svartnade för ögonen. Någon åskådare åt popcorn och lukten fick det att vända sig i magen på mig men på något sätt klarade jag mig utan att spy. Jag plågade mig framåt över sista bron och där stod Erik med några vänner. Dom ropade att jag såg fräsch ut men dom såg nog inte tårarna som pressades fram under glasögonen (som för övrigt var min räddning igår, både mot sol, regn, och som ett sätt att skärma av allt annat). Lite senare fick jag även påhejningar av Natasha och några till och jag försökte bara fokusera på att ta mig i mål. När jag väl var över mållinjen visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Efter sprayningar av 3-4 olika funktionärer raglade jag framåt och såg till min förvåning mamma på läktaren som ropade på mig (hon startade ju efter mig så jag förstod att hon hade brutit), vi utbytte några ord och hon uppmanade mig att prata med sjukvårdspersonalen. Hela jag skakade och visste varken in eller ut. En jättesnäll dam hjälpte mig, gav mig av sin sportdryck och påkallade uppmärksamhet hos en funktionär. Jag fick mer att dricka samtidigt som jag åt kanske 3-4 bitar druvsocker och äntligen kände jag mig bättre. Jag lämnade tillbaka chipet, fick min medalj och kexchoklad som jag knappt minns att jag fick i mig, det gick nog på under en minut.

Tillslut tog jag mig till mamma och pappa och fick hjälp att byta till torra kläder (var fortfarande plaskblöt) och torra strumpor. Mina fötter har nog aldrig varit så äckliga, helt vita, skrynkliga och blöta efter att ha spenderat senaste en och en halv timmen i genomblöta skor.

Tiden då? Det blev faktiskt ett PB trots allt men gårdagen var en kamp mot vädret snarare än klockan. 1:57:39 tog jag mig runt på men det är inget jag vill skryta med. Det handlade om att ta sig runt mer än något annat, och det är sjukt ändå att det gick snabbare än förra året. Jag upplevde aldrig att jag sprang snabbt utan mer att jag rörde mig framåt…

Idag har jag mått värdelöst dåligt, jag har ont precis överallt och jag mår illa hela tiden. Men ändå smider jag planer på nya lopp och revansch. Jag är stolt över mig själv att jag krigade mig igenom varvet men någon bra löpupplevelse var det minsann inte. Jag hade förbrett mig mentalt på att kriga men det var mot trötthet, mjölksyra och stumma ben, inte värme, regn, åska, hagel, sol och kvav luft. Men jag gjorde det!