En löpares dagbok

Förra veckan var det en del tunga pass. Det var några luncher som uteblev. Vilket ledde till pass där benen var stumma och energin minimal. Men trots det. Så genomfördes intervallpasset och efterkommande distanspass. På fredagen var det dags för tempopass. Som vanligt. Denna lycka. Kort uppvärmning och så iväg.

Hade en plan att försöka snitta 4.10 per km. Men efter de tre första km låg jag långt efter. Jag började tvivla. Samtidigt som jag tänkte att det ändå är sju km kvar. Och på sju km kan mycket hända. Så jag höjde farten på bandet. Efter ytterligare några km närmade jag mig snittet. Jag låg runt 4.05/km och tog igen sekund efter sekund.

Plötsligt var det bara en km kvar och jag låg 15 sekunder efter. Fanns inte så mycket att göra än att skruva upp ännu mer. 4.54/km och benen trampade på rätt bra nu. Håller jag det här sista km så är det lugnt. Då är jag i hamn. Packat och klart. När visaren slog om till 10.00km stannade klockan på 41.39.23. Alltså 77 hundradelar under 4.10 farten. Benen var inte pigga längre. Men inte direkt döda heller. Så det finns mer att ta av. Tur att det bara är februari.

Förra veckan i sin helhet slutade på 78km på sex löppass. Bra mängd. Mindre bra känsla på passen. Förutom tempopasset. Den här veckan höjer jag målet ytterligare några km. Sista veckan innan värmen kommer. Innan snön byts ut mot sand. 82km ligger planen på. Tempopass på fredagen. Varför bryta traditionen? Intervaller på onsdagen. Just nu ser det ut som 2000-3000-2000 med 500m joggvila. Och så långpass idag. 19km. [1.32.06.83] Pigga ben och pigga lungor. Att det kan vara så härligt att springa 19km i snömodd och en hel bunt minusgrader. Någonting är inte riktigt som det ska då. Men helvete. Vad skönt det är. Under passet. Och efter. Nu är det dags för Fröken Kalla. Kämpa!