Ännu några tiondelar kapade

2010-06-15 18:06   0 Likes   8 Comments   0 Images

Share

Jag letade ursäkter. Om jag bara kunde komma på någonting som gjorde att jag skulle få slippa köra intervaller idag. Kanske kände jag lite i halsen? Kanske var jag lite seg? Lite ömt någonstans? Tyvärr kom jag inte på något tillräckligt blev till att möte upp Janne nere på vallen igen. 200:ingar på programmet. Shit.

Seg uppvärmning. 5km med trötta ben. Det här kunde inte sluta bra. Blåsigt och några regndroppar som faller. Kyligt i luften. Men samtidigt. Det är väl bara bita ihop och köra på. Finns inte så mycket mer att göra. I väg på första. Kunde jag hålla nere tempot den här gången? 33.47. Bra öppning. Janne i ryggen.

Sen följde några lopp som kändes helt okej. 33.74-33.47-32.89. Inga större problem egentligen. Men på femte loppet började det kännas lite i benen. Ut ur första kurvan och motvinden slår som en fet smäll i ansiktet. Borrar ner huvudet och kör. 34.13. Börjar jag tappa allt nu? Sjätte på 34.07. Snabbt kastar jag av mig skor och strumpor. På med spikskorna. De som legat där i garderoben i nästan fem års tid.

Och så iväg. 32.41. Plötsligt kändes benen pigga igen. Jag studsar fram på tårna. Kanske kan jag klara av tio lopp den här gången. 32.40 på åttonde. Och tack vara Jannes peppande så var det givet att dra av två lopp till. 33.44 på nionde. Sen är det bara köra. Ge allt. Tömma benen helt. Och stannar klockan på 31.55.

Efteråt krampar det i vaden. Ordentligt. Men det var inte helt oväntat. Det är sånt som spikskorna gör mot en första gångerna. En stel nerjogg barfota i gräset. Ordentlig stretch. Förhoppningsvis kan jag gå i morgon. Ännu bättre. Kunna springa en lugn sväng för hålla igång benen.

Väl hemma kunde jag räkna ordentligt på snittet. Sånt är alltid viktigt. 33.15 blev det idag. Första veckan var det 34.18. Förra veckan 33.52. Ännu någon tiondel kapad. Och två lopp mer än tidigare. Och ett betydligt bättre pass än jag var beredd på.

Bra avslut på veckan

2010-06-14 18:26   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

De allra flesta gångerna när det vankas intervaller eller fartlek av liknande slag. Så brukar det falla bort någon intervall. Orken tar slut. Benen är döda. Och ett visst missnöje infinner sig. Men precis som överallt annars finns det undantag. I fredags klev jag upp på bandet för att köra ett fartleksliknande pass. 12x3min med 1 min vila. Tempot var satt till 3.58/km.

Benen var pigga och lungorna följde med fint. Återhämtade mig snabbt på vilan. En vila som kändes lite för lång egentligen. Kanske kan kapa den till 45'' nästa gång. I vilket fall som helst. Det hela löpte på fint och plötsligt var jag uppe i de 12 loppen. Men den här dagen ville jag mer. Det blev totalt 15x3' och en riktigt bra känsla. Sweet.

Jag följde upp passet med att springa ut till Janne i Viksjö på lördagen. Totalt 24km varav kanske 23km av dem var i motvind. Lagom roligt, där det dessutom är fruktansvärt tråkiga vägar att springa på. Nära stora bilvägar och långa raksträckor. Väl framme var det födelsedagsfika, vilket gjorde att det var värt löpturen dit. Tårtor, kakor och bullar. Och så givetvis favoriten Ballerina kladdkaka med mjölk.

Totalt 90km gav veckan efter ett lungt 12km pass på söndagen. En bra mängd vecka och ytterligare en vecka enligt planerna. Lätt-medel-hård-medel-lätt-medel o.s.v.

Den här veckan är alltså en medelvecka på 80km där jag inledde med en tur hem från jobbet idag. Fina vägar längs norrviken. 14km med ryggsäck. Lätt, men även lite orytmisk löpning då ryggsäcken svajar lite fram och tillbaka. I morgon är det vallen och 200:ingar som gäller igen. Ska försöka hålla ner farten lite på första loppet den här gången så passet inte förstörs igen. Och så är jag lite sugen på att plocka med mig spikskorna. Det var nog fem år sedan sista. Men kanske blir det en spiskocomeback i morgon. Nice.

Ett snett leende

2010-06-10 19:38   0 Likes   7 Comments   0 Images

Share

Bredvid maskinerna på konditionsdelen på vårt gym står det en våg. Jag brukar sällan ställa mig på den. Jag menar. Så roligt är det inte att veta hur många kilo som sitter på kroppen. Men för några dagar sedan ställde jag mig på den.

Om jag nu ska gå tillbaka en tid. Kanske till hösten 2008. Det var bröllop för min bror. Och jag köper ny kostym. En kostym som är anpassad efter mina 93 jävla kilo. Samma kostym skulle jag ha nu på farmors begravning. Men det var en 93 kilos kostym som inte ens nära att sitta bra.

Kilona har rasat. Jag stod på den där vågen för några veckor sedan. Såg att den visade 80 kilo. Det är helt okej. Jag vet att jag fortfarande har ett skeft synsätt på min vikt efter de tidigare åren med problemen och sjukdomen. Men 80kg kändes rätt bra ändå.

Nu stod jag alltså där igen. Men det kom inte upp några 80 kilo på displayen. I stället kom det upp 76.9. Och ett snett leende på mina läppar. För även om jag fortfarande blir glad när vikt försvinner. Så blev 76.9 ändå ganska lite. Och kanske är en sådan reaktion ändå ganska frisk.

Det är inte så att jag försöker gå ner mer i vikt. Det gjorde jag bara första månaderna efter det där stora feta bröllopet. Med 93 kilos kostymen. Men jag springer. Jag springer förbannat mycket just nu. Och det går bra. Kilon rasar och kroppen omformas. Men jag måste vara ärlig också. För även om jag inte försöker gå ner i vikt mer. Så blir jag ändå rätt glad när det står 76.9 på vågen. Än dock med ett snett leende.

Jag förstörde passet på egen hand

2010-06-09 18:58   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Igår var det dags igen. Att möta upp Janne nere på vallen och ge sig på ett pass med 200:ingar igen. Förra veckan fick jag jämna tider och ett snitt på 34.18. Den här gången hade jag hoppats på lite mer rytmisk löpning, lite bättre snitt och tio lopp i stället för åtta. Men det hela sket sig ordentligt efter endast 200m.

Vi värmde upp och stretchade. Solen sken på oss med sin fina, lagom varma, kvällssol. Banan var i stort sätt öde. Bara en kille som stretchade lite i ett hörn efter att ha kört riktigt fina 200:ingar på strax under 30''. Han såg vass ut. Och som vanligt spanar vi löpare in varandra. Och undrar vad den andra går för.

När det var dags att dra iväg tog jag på mig uppgiften att dra första loppet. Det kändes riktigt bra. Pigga ben och rytmisk löpning. I ryggen låg Janne och då pressar man sig lite extra. Samtidigt stod den där andra killen och såg på. Jag får skylla på det. För när 200m var löpta stannade klockan på 30.67. Alldeles för fort och jag förstod att passet var kört.

Men det var bara att bita ihop och hoppas att jag inte skulle klappa ihop allt för tidigt. Vi drog varannat lopp och försökte dra ner farten lite. 33.10 - 32.72 - 32.96 på de följande tre. Men nu började det ta emot ordentligt. Och jag antar att jag bara har mig själv att skylla.

33.52 på femte. Sen kom ihopklappningen. 35.45 och 35.22. Benen stod still akändes det som. Jag kom ingen vart. Och hade inte Janne varit där och peppat så hade jag brutit efter sex lopp. Nu pressade jag mig även det åttonde och i och med 34.55 så sänkte jag snittet från förra veckan från 34.18 till 33.52. Men med tok för ojämna tider.

Rent löpmässigt kändes det bättre med de höga farterna. Men jag får försöka planera loppen lite bättre nästa vecka. Så jag får dit 10 eller 12 lopp i stället. Men med ett snitt på 33.52 får jag ändå vara nöjd. Det blir bättre.

Idag joggade jag av mig lite mjölksyra på bandet. Det blev 16km till slut. Med en lugn öppning och en avslutning på 3.46. Kändes bra med tanke på intervallerna igår. I morgon blir det lätt lugn jogg innan det på fredag är dags för lite snabbare lopp igen. 12x3' i 3.58 fart. 1' vila. Det är tur att man har de där snabbare passen och får bryta lite från tristessen på distanspassen.

Allt för lätt stege

2010-06-04 21:26   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Idag görs de sista förberedelserna inför maran. Kanske äts det lite kolhydrater. Eller en massa. Kanske behövs det efter en kolhydratstömmning. Någon kanske tar ett sista kort joggpass för att hålla löprytmen intakt. Det planeras och det funderas. En del är ivriga och förväntansfulla. Andra nervösa eller bara riktigt jävla taggade.

Men jag är ingen av dess damer och herrar. Jag står inte på startlinjen i morgon. Jag får vänta till nästa år. Kanske. I stället intog jag löpbandet på gymet för att på fredagskvällen dra av en stege som jag trodde skulle bli rätt tuff.

Planen var en stege enligt följande: 2+3+4+5+4+3+2+1+1. Vilan var satt till halva intervalltiden. För att pulsen inte skulle hinna gå ner allt för mycket mellan fartökningarna. Farten var satt till 3.58/km och joggvilan till 5.10/km.

Jag trodde jag skulle få börja slita på den nedgående biten. Kanske efter fem minutaren. Men när jag kom dit så var det fortfarande inga problem alls. Jag var inte ens i närheten att behöva slita. Det kändes lätt och behagligt genom hela serien.

Till nästa gång får jag nog höja farten lite. Kanske 3.56 eller 3.53- fart. Det ska nog gå det också. Eller så blir det olika tempo på de olika minutrarna. 3.50 på en minutaren. 3.53 på två minutaren. 3.55 på trean, 3.56 på fyran och 3.58 på femman. Kanske. Samtidigt är det inte meningen att jag ska dra på mig någon mjölksyra, utan det ska vara mer likt fartlek. Och det var det även idag.

Innan det är dags för duschen så har de unga herrarna Rudisha och Kaki intagit banan i Oslo. Det har just sprungits 800m. Och det sprangs förbannat fort. Precis över 1.42 och ett riktigt spännande lopp. Som tur var med seger för Rudisha. Frågan är om rekordet ryker den här säsongen. Jag tror nästan på det. Nu står 5000m herrarna redo för start. Tariko Bekele. Han kommer att vara med där framme. Det tycker vi om.

Nog om det. Lycka till nu alla damer och herrar som ska springa i Stockholm i morgon. Jag är där. På sidan om. Och delar vatten vid Vasagatan. Kör hårt och spendera krafterna väl.

Och så var det dags

2010-06-01 18:13   0 Likes   5 Comments   0 Images

Share

Till slut kom dagen. För första gången på nästan tre år så infann jag mig nere på Vilundavallen igen. På de röda banorna som låg där och småmös i solskenet. Det var dags att springa sådär fort igen. Inte fort som på tusingar eller liknande intervaller. Utan riktigt jävla fort. Det var dags för 200:ingar.

Men för att komma dit så var jag tvungen att ta mig igenom helgen. Och det var kanske inte heller det roligaste. Det var inga tunga pass. Men det var en magsjuka som heter duga. I ett flertal timmar under lördagen bänkade jag mig framför toaletten med huvudet ner i den. Tills all mat var borta. All ork. All livsvilja. Men när söndagen kom så fanns det ändå ljus i tunneln.

Måndagen fick bli ett lugnt 13km pass där jag kände på kroppen och energin. Det fick bli lite avgörande om det skulle bli intervaller idag eller inte. Och bevisligen. För det känns i benen nu. Så blev det en bunt 200:ingar.

Efter 4km uppvärmning och lite stegringslopp fanns det inte så mycket att be för. "Det blir inte roligare än så här", brukade vår coach Lasse Ericsson säga innan våra intervallpass förr i tiden. Konstigt att den tanken fortfarande sitter kvar. Han hade fler klassiska fraser, men de kommer jag till på de sista loppen.

Jag drog iväg på första loppet. 33.43. Helt okej. Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på. Det var ändå väldigt länge sedan sist. Och man är kanske inte 19 och i toppform längre. Inte än. Även om man gärna vill tro det. 30'' vila och iväg på nästa. 34.21. Pulsen var hög nu. 34.20 och 33.54. Rätt omjämna lopp, men i ena kurvan blåste det rejält.

34.89 och 34.75 på nummer fem och sex. Och där höll jag på att kasta in handduken. Men som tur var var Janne med och joggade så han pushade mig till två lopp till. Benen var riktigt stumma i utgången på kurvorna. Men jag fick till 34.45 och 34.02 på de två sista och höll därmed uppe tempot även på de. När jag kom på upploppet hördes coach Lasses ord i huvudet igen. "Ner med armarna!" och "Ända in!".

Som sagt. Ett snitt på 34.18 kanske inte är mycket att hurra över. Men det var första gången på väldigt länge jag körde snabbare lopp. Och även om man kör distans och längre intervaller så blir det kantigt och orytmiskt första gången det blir snabbare intervaller. Nästa vecka är det dags igen. Och då ska det fan bli 10st. Idag avslutades det med 3km barfota jogg i gräset. Helt klart den bästa sortens nerjogg.

58 sekunder kvar

2010-05-28 16:23   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Igår gjorde jag debut. På handbollsplanen. Flickan från landet i norr och hennes damlag hade säsongsavslutning och hade utmanat alla repektive. Dessvärre verkade det inte vara allt för många som antag utmaningen. Men några tappra ställde upp och det blev dags för match.

Jag vet inte vad man ska säga om eländet. Men nu har jag spelat handboll för första gången i mitt liv. Jag sprang. Jag sprang lite mer. Och så fortsatte jag springa. Fram och tillbaka. Först upp i anfallet och först ner i försvaret. Men det hjälte inte så mycket. Allting kändes bara fel. Och jag förstod varför jag håller på med en individuell idrott och inte en lagsport.

Trots att det skulle vara vilodag igår så tog alla snabba löpningar över planen lite i benen. Nog om handboll. Idag var det dags för löpning. Någonting jag kan. Det var dags för lite tempolöpning igen. Och eftersom jag har haft lite onödigt stela baksidor sedan backpasset i tisdags så valde jag att springa på löpband för att inte behöva anstränga baksidorna i onödan i motlut.

Jag värmde upp lite kort. 2km i lugn fart. Innan jag satte av. Första två km gick i lugnoch behaglig fart. 4.32 och 4.17. Följt av 4.12 och 4.07. Både ben och lungor kändes bra. Och jag satte ett mål kring 41.30. På femte km höjde jag farten lite till 4.05 och på sjätte 4.02. Fortfarande inga problem. Och nu kände ag att jag var på väg att ta mig ner under 41.30 efter 10km.

Men för att vara på den säkra sidan. Och för att testa lite högre tempo så drog jag upp farten lite till. 3.58 på km sju. Nu väntade jag bara på att kraften skulle ta slut. Men det kändes fortfarande relativt lätt. 3.57 och 3.54 på de kommande två km. Och plötsligt insåg jag att jag kunde komme ner under 41.00. Sp jag tryckte på ännu lite mer på  den sista km. 3.48 på den och en sluttild på 40.57.

Målet för iår var att komma ner under 40 minuter igen. Och det känns som att det skulle kunna vara mycket möjligt. Det är ändå bara slutet på maj. Och det finns gått om tid att kapa 58 sekunder.

Äntligen sista backpasset!

2010-05-25 21:11   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Förra veckan skulle vara en medelvecka. Inga 115km som under den hårda, utan lite kortare pass och en totalsumma på 82km. Tyvärr sket det sig på söndagen. Veckan hade fungerat bra och allt var frid och fröjd. Men efter en tripp till Robertsfors över helgen så blev det fel.

Vi åkte upp på fredag efter arbetet. Första vilodagen på 14 dagar. Helt underbart. Lördag morgon och till allas förvåning. Även min. Så stiger jag upp och sticker ut och kör lite 70/20 intervaller på morgonen. Benen fick jobba på bra och hjärtat likaså. Kvällen däremot. Då var det 60-års kalas. 73 gäster och kanske lika många pilsner. Klockan rann snabbt upp, eller ner, till 03.00 innan jag ramlade i säng. Vilket reulterade i en mindre pigg söndagsmorgon och bilresa ner till huvudstaden igen. Slarvigt och lite onödigt. Men så blir det ibland.

Nu är det en ny vecka. Nya tag. Skönt med en lugn vecka. 65km på bara 5 löppass är målet. Inga problem. Inga konstigheter. 12km igår på löpbandet. Väldigt pigga ben och en fin avslutande km på 3.49.

Idag var det backe. Sista gången för det här året. Underbart! Att slippa det alltså. Sen blir det mer fokus på snabbare lopp. Idag bytte jag backe från den vidriga 250m backen till en lite kortare (130m) och ett snabbare tempo. Få in både snabbheten och benstyrkan. Drog av åtta lopp (i stället för de sex på förra backen) på tider mellen 25.70 och 23.85. Inget jag direkt dog av, även om syran kom ordentligt sista stigningen på de sista 3-4 loppen. Precis som det ska. Avslutade det hela med att träna handbollstjejerna (70/20 lopp), men de har svårt att få till ett tempo som verkligen får upp pulsen.

Nu känns det som att benen och kroppen har kommit i fatt. Lite lugnare träning och kortare distanspass. Jag antar att det är det som ger resultat, även fast det känns lite väl enkelt. Men det blir tuffare pass kommande veckor. Var så säkra. Nästa kvalitetspass blir på fredag. Då blir det tempopass på bandet. Lovley!

14 raka pass

2010-05-20 21:00   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

I morgon kommer jag att hålla benen stilla. För första gången på länge. Visserligen kommer jag att med ena foten trycka ner gaspedalen ett antal timmar i sträck. Men i övrigt får kroppen vila ordentligt.

Veckan har gått lite sådär. Inte mängdmässigt. För jag har kört de distanserna jag skulle. Men det har setat långt inne. I vissa fall, jävligt långt inne. I måndags var det tunga ben på en 13km runda. Tisdagen skulle resultera i ett backpass. Precis som vanligt. Men när jag kom till huset i B-Vik så sjönk jag bara ihop i soffan. Helt matt efter arbetsdagen. Helt slut efter alla passen. Och hade inte Janne varit där så hade det nog inte blivit något pass alls. Till slut släpade vi oss ut och tog oss runt 12km i alla fall. Med slitna ben.

Sen har det bara fortsatt så. Onsdag 20km på bandet inne i det relativt svala gymet. Med tunga ben. Skönt att ha det lite svalare kring sig nu när värmen ligger på ute i skogarna. Och så i dag. 15km. Runt, runt, runt Rösjön. En fin slinga. Men med otroligt slitna ben. Och det har märkts den här veckan på arbetet. Kroppen är inte på topp. Det är tungt att bara resa på sig. Och vi ska inte ens tala om hur det känns när det är dags att öppna ögonen och stiga upp.

Men nu har jag avverkat 14 raka löppass. På lika många dagar. Det är riktigt bra. Det var inte planerat så. Men eftersom man måste vara flexibel och försöka anpassa träningen efter det andra livet man har. Eller ska ha. Så fick det bli så här. Kanske inte optimalt, men jag tror det vänder snart när träningen lättas upp lite.

Fortsatt den här veckan blir det lite miljöombyte. I morgon åker bilen hela vägen upp förbi Umeå till Robertsfors. Det blir ett par timmar i bilen. Och tvångsvila. Välbehövlig tvångsvila. Och så ett pass med 70/20 lopp på lördagen innan det stora 60-års kalaset. Och så ett kortare distanspass på söndag. Resultatet blir en 82km vecka. En medelvecka. Precis som tanken var.

På toppen av listan

2010-05-16 12:49   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

För fyra år sedan åkte jag till Monte Gordo, Portugal, på träningsläger. Jag var halvskadad i en vad men lyckades mäkta med elva träningspass på den veckan, totalt 114km. Det var då. Sedan dess har jag inte varit i närheten av den mängden. Fram till idag.

Efter torsdagens backpass var baksidorna lite stela. Så jag lade in veckans långpass (27km) på fredagen för att få ett långsamt tempo i benen. Även 27km är nog rekord i att springa flest km i sträck. (tidigare var det 26km). Trots att långpasset kändes rätt bra i benen så slet det ordentligt och redan på morgonen efter var benen stumma.

Det fick jag uppleva på sollentuna vallen någon timme senare. Conconiatest där farten skulle höjas med 1 km/tim per 400:ing. Först fem var inga problem alls. Andningen var oberörd och benen gick frammåt av sig själv. Men sen när sjätte varvet började och tempot skulle höjas igen kom stumheten som en smäll på käften. När sjunde skulle börja stannade jag. Kroppen svarade inte på ytterligare en tempohöjning så det var lika bra att avsluta. Givetvis otroligt missnöjd, men samtidigt. Med backpass och långpass i benen så var det kanske inte helt otippat.

Veckan avslutades i morse med Janne. Två varv till runt Rösjön och så en liten extra sväng. En relativ skön runda utan att behöva anstränga sig allt för mycket.

Och så kommer vi tillbaka till det där med Monte Gordo och rekordet. Veckans summa hamnade på 115km och det gav så klart ett nytt rekord! Sweet. Upp på toppen av listan. Målet den här veckan var egentligen 109, men är man nära så måste man ju försöka.

Nu blir det inga fler såna mängd veckor förren sent i höst. Utan jag börjar dra ner lite på mängden och får in lite mera snabbhet i stället. Backe och 70/20 lopp. Och en medelvecka på strax över 80km. En vecka som avslutas uppe i norrland med 60-års kalas. Kan bli bra.