Ibland är det bara sådär bra

2010-01-07 19:58   0 Likes   8 comentarios   0 Images

Compartir

Klockan hade passerat 18. Jag hade precis parkerat bilen utanför porten och kommit ut i kylan. Då bestämde jag mig för att det skulle bli löpning ute idag. Upp för trapporna. På med vintertajtsen, för första gången den här vintern. På med vindbyxor, underställströja, t-shirt och dry-fit tröja. På med vindjacka och vantar. Och så mössan.

Plötsligt stod jag där uteanför porten igen. Vinden i ansiktet och termomteren på -12. Jag tyckte igång klockan och lät benen rulla igång. Efter några minuter bet det ordentligt i kinderna. Händerna var iskalla och jag funderade på att vända om.

Senaste dagarna har kroppen inte velat vara med och leka. Benen har varit tunga. Kroppen har varit seg och trött. Senaste veckorna snurrar det varje gång jag reser på mig. Vare sig det är långsamt eller snabbt. Och i natt fick jag till 12 timmars sömn. Men det är inte förkylningssymptom, utan ren sluthet. Kanske har passen satt sig i kroppen. Eller så är det kylan som suger ut all energi ur kroppen.

Efter en lång dag på jobbet var planen träna "mina" handbollstjejer. Men deras tränare ringde och sa att de idag skulle köra fysträning inne i stället. Mesigt, tyckte jag, men visst, han bestämmer. Han berättade också att de vunnit någon kopparcup i helgen. Enligt honom den sjätte största handbollscupen i landet. Och enligt honom var det helt tack vara min konditionsträning. Tack och bock sa jag. Och gick hem från jobbet.

Efter de där första 10-15minuterna på dagens löppass försvann all kyla. Plötsligt kände jag bara ren lycka. Det var underbart där ute. Snöklädda vägar. Knastrande steg. Benen och kroppen blev lite piggare. Och det var bara 6-7km kvar. Inga problem alls. Och innan jag visste ordet av det var jag hemma. Uppe för de där sista 600m backe. 4.34.89 på sista km. Och allt var bara sådär riktigt jävla bra. Att sedan Djurgården leder mot Modo med 5-1 efter första perioden. Det gjorde kvällen ännu bättre.

15 km skotankar

2010-01-04 19:22   0 Likes   0 comentarios   0 Images

Compartir

Äntligen är det tid för rutiner igen. Strukturerade dagar där allt har sin tid. Och allt har sin plats. Inte för att jag brukar ha svårt att sticka iväg och träna när jag är ledig. Eller jo, lite faktiskt. Men det känns skönare att träna efter ett antal timmars arbete, då kroppen, och inte minst hälsenorna, redan är igång.

Under helgdagarna höll jag till uppe i Norrland. Umeå och Robertsfors. Blev några pass i ren och fin Rockyanda. Snöpulsning och stormvindar. Och ohyggliga mängder av minusgrader.

Idag var jag tillbaka på arbetet. Få barn där, vilket gör att dagarna känns oändligt långa. Men plötsligt var dagen slut och jag fick sticka iväg till gymmet (med en kortare omväg till föräldrarna för att hämta hem våra katter som varit på bortskämmningssemester, av en mor som fortfarande ivrigt väntar på fler barnbarn.)

Upp på löpbandet och igång med klockan. Km efter km rullade på, och min vana trogen så höjdes tempot varje km. Efter 12km var jag nere på 4.30/km och det var dags att starta om bandet. 13:e km var vidrigt tung. Benen hade svårt att trampa igång igen efter att fått stanna till några sekunder. Totalt blev det 15km i 4.46-tempo.

Sprang och funderade lite kring skoköp. Eller ganska mycket egentligen. Det börjar bli dags att förnya nu. Har trivts väldigt bra med mina Saucony som jag har nu. Och har spanat in ett par liknande fast mycket lättare. I stil med tävlings och intervallsko. Jag behöver mycket stötdämpning i framfoten, hårt åtsittande hälkappa och lättare pronationsstöd på insidan. Och en sko som fungerar på alla underlag och fungerar som bra mängdsko. Annars är det inte speciella krav :) Tips?

Till slut: Ni som har en liten tävlingsmänniska i er och vill vara med på utmaningen om vem som springer fler km under 2010. Välkomna att gå med! - här -

En utmaning för alla löpare

2010-01-01 12:31   0 Likes   7 comentarios   0 Images

Compartir

Så har det gått över till ett nytt år. 2010. Det är nästan lite framtid över det. Slutet av året gick riktigt bra, rent träningsmässigt. Även om jag vek ner mig årets två sista dagar och vilade helt. Men nu är det ett nytt år och det går förhoppningsvis lika bra som det förra avslutades.

Jag vet inte direk tom jag har några mål för det året, det enda jag egentligen vill är att hålla uppe löpningen på en sån hög nivå som möjligt. Om det sen kommer in några tävlingar eller tidsmål under senvåren och hösten så är det bara en bonus.

Sen har jag startat en utmaning, för alla er som tycker om att springa, för alla er tävlingsmänniskor. För att se vem som springer flest km under ett år. Tycker det skulle vara intressant att se skillnaden mellan alla er som springer ultralopp och pass och andra, inkl. mig, som kör kortare pass. Om det blir stor skillnad över ett år. Så gå gärna med i utmaningen.

Det ska inte vara lätt

2009-12-29 11:35   0 Likes   4 comentarios   0 Images

Compartir

Efter några juldagar på hemmaplan satte jag mig i bilen. Den franska lilla silverpärlan. Och gasade upp till Flickan från landet i norr. Passerade Umeå efter strax under sju timmar. Fortsatte några mil bort till Robertsfors och Sikeå.

Både julafton och juldagen bjöd på bra löppass. 10km respektive 12km. Och jag var verkligen inne i det här flytet med träningen. Där man sticker ut på varje pass som om det satt i ryggmärgen.

Men så kom jag upp. Och det där med träning var inte alls högsta prioritet längre. Dessutom öppnade jag dörren och såg att det hade fallit närmare 30cm snö. Det var snöstorm. -10 grader. Och givetvis helt oplogat. Först tänkte jag bara skita i det hela och gå och lägga mig igen, men någnstans fick jag den där känslan att jag nu verkligen var tvungen att sticka ut. Trotsa allt. (Och dessutom visa att stockholmare inte alls är så veka när det gäller naturens hinder).

Det blev plågsamma 8.5km i stormen. Inte mycket att komma med, men det blev ett pass och det är väl egentligen det viktiga.

Dagen efter såg det likadant ut. Ytterligare en bunt cm snö. Storm och kallt. Då vek jag ner mig. Åkte in till Umeå och shoppade loss i stället. Kan man inte få göra så ibland?

Idag är det tisdag. Sista dagen här uppe innan pärlan styrs ner mot huvudstaden igen. Jag har precis avverkat 8.5km. -15 grader. Ansikte och lår är bortdomnade. Benmärgen är frostskadad. Ögonen fastfrusna. Men innerst inne är det en glöd. Där inne finns det värme. Och en skön känsla av att ha fått till ett pass idag också.

God fortsättning och Gott nytt år!

En mil med lite tempo

2009-12-22 20:26   0 Likes   0 comentarios   0 Images

Compartir

Var lite i valet och kvalet om jag skulle köra inne eller ute idag. Men eftersom det fortfarande var rätt kallt och då jag resten av veckan kommer att köra utomhus, så blev det gymmet och löppandet i dag också.

Hade som plan att hålla lite högre tempo och köra milen under 4.30/km i snitt. Men när kroppen är lite stel och behöver ett par minuter på sig att komma igång så gick inte första km snabbare än 5.02. Vilket i och för sig inte gjorde 45' målet omöjligt, bara lite roligare att ta igen tid på.

4.41 och 4.32 på de kommande två km. Och jag låg fortfarande en bra bit över 4.30/km snittet. På fjärde km började jag ta igen på snittet och låg nu bara 41 sekunder efter. Jag kände att jag var tvungen att höja temot ytterligare kommande km och jag skulle ha chans att komma i fatt.

4.21 och 4.22 på femte och sjätte gjorde att jag bara var 24 sekunder efter. Benen kändes pigga och det var bara att fortsätta pinna på i samma tempo så skulle jag nog komma i fatt tids nog.

4.14 och 4.15 på de kommande två och så plötsligt. Jag var i fatt och förbi. I mitt huvud var det givetvis ett lopp mot konkurenterna. Där jag efter en tung öppning segat mig i fatt och kommit förbi med endast två km kvar. Och var på väg i från dem.

Jag avslutade med 4.15 och 4.10 och passerade milen en bra bit under de utsatta 45'. 44.20.24 och det fanns betydligt mer att ta av. Undrar vad jag skulle kunna pressa milen på om det var tävling i dagens läge. Kanske ner mot 42'.

Efter de 10km fortsatte jag två km till i lugnt tempo. (5.13 och 5.00) och fick ihop 12km totalt. En bra öppning på veckan med gårdagens 16km och dagens 12km. I morgon blir det ett lugnare kortare pass med Mr. T. Jag tror kroppen blir nöjd med det. Innan det blir dags för uppesittarkväll och tid att dra in alla miljonerna.

En riktigt bra höst

2009-12-21 19:51   0 Likes   2 comentarios   0 Images

Compartir

Senast jag skrev var i september. Sommaren och början på hösten hade varit tung. Fylld med skador och förkylningar. Ett arbete som inte var ett jävla dugg roligt. Med andra ord. Allt var skit.

Men så kom vändningen. Efter att av chefen blivit rekomenderad att gå till kyrkan och prata med någon av deras psykologer (vilket jag aldrig gjorde eftersom jag är övertygad om att jag kan fixa allt på egen hand.)

Lusten och moralen på arbetet vände. Och så det där med träningen. Plötsligt radades det upp löppass. Längre och längre. Hårdare och hårdare. Vaderna känns perfekta. Knäna likaså. Hälsenorna är lite stela ibland, men det släpper snabbt. Till en början var det lite blandat med löppass och cykelpass, men allt eftersom så byttes cykelpassen ut och blev till löppass.

Senaste sex veckorna har det flytit på riktigt riktigt bra. Jag har t.o.m fått till några intervallpass så som 3x2000m med 500m jogg vila på en snitt kring 3.55/km. Och 6x1000m med 1' vila på snittet 3.40/km. Formen är med andra ord på väg.

Nu ligger jag på sex löppass i veckan och varje pass är en glädje. Hoppas bara att kroppen håller ett bra tag nu och att vader och hälsenor håller sig så hela som nu. Då kanske formen blir riktigt god till våren och fler kg kan rasa. Förra hösten gifte sig min bror. Jag låg på en lagom rolig vikt på 93kg. För någon vecka sedan vägde jag mig igen. 82.7kg. Och ett leende tog plats.

Idag blev det löpbandet igen. Skönt att kunna variera löppassen mellan vinterunderlaget och bandet. 16km idag. Där tempot var riktigt bra sista milen. Målet den här veckan är 70km. Men eftersom det är julvecka, och det ska bilas upp till norrland till helgen, så vet man aldrig.

En bunt tunga pass

2009-09-24 20:58   0 Likes   6 comentarios   0 Images

Compartir

Idag hoppade jag upp på bandet i gymet. Bara några sekunder senare klev det upp en annan kille på bandet bredvid. Han körde på bra. Riktigt bra. Men han såg inte ut som en löpare. Steget var inte bra. Så jag räknade med att han skulle köra några minuter och sedan kliva av. Så som många brukar göra innan de går vidare in och styrketränar.

Jag hade tänkt ta det lugnt idag. Igår pratade jag om att ingen km skulle gå under 5.00-fart. Och det höll jag. I två km. Sen blev jag stressad. Jag blev indirekt tvingad att trycka upp tempot för att inte vika ner mig jämfört med killen bredvid.

Efter dryga 5km stannade killen bredvid bandet. Det kändes bra. Men då var skadan redan gjord för min del. Då var jag redan nere på 4.38-fart. Vilket inte direkt var tanken med dagens pass. Senaste veckan har nämligen benen och kroppen känts väldigt tung. Varje km är slitsam och jag vill inte alls springa.

När killen bredvid hoppat av kunde jag sänka tempot lite. Men höll det ändå under 5.00-fart. Jag fick slita idag också. Men tog det lite som en seger att plocka killen på bandet bredvid. I morgon är det nytt pass. Kanske nya människor att tävla mot. Kanske nya slitsamma km. Eller så vänder det. Och benen känns pigga och fräscha igen. Jag har hört att det kan bli så ibland.

En bra vecka

2009-09-20 13:15   0 Likes   0 comentarios   0 Images

Compartir

Nu är veckan slut. Det har varit en bra vecka. Inga kvällsmöten och inga andra direkta måsten. Förutom att coacha-93 tjejerna, fast det är ändå rätt roligt numera. Djurgården leder äntligen en match. Och dessutom släppte Herr Winnerbäck sin ny skiva. Och bara det. Är ren lycka.

Jag har fortsatt mala km på löpbandet inne i sollentunas anläggning. Varvat med ett cykelpass för att inte överdriva löpandet nu när jag äntligen kan springa ordentligt igen. Det gick nästan ett halvår utan att jag kunde träna normalt, och just nu känns varje pass som en ren lycka.

Idag stack jag ut i skogen. Rösjöspåret. Och insåg vad jag missar genom att stå på det där trista bandet inne i en stor sal där alla ska slåss om att få syre. Och stirra in i en spegel. Det var frisk luft. Det var färggranna löv som ramlade ner framför mina fötter. Det var vindar och smuts. Det är den absolut bästa tiden för att springa tycker jag. Nu. Och 6-7 veckor framöver.

Jag vek av och provade lite nya vägar. Höll nere tempot. Försökte i alla fall. Mötte några enstaka människor som var ute och letade svamp eller rastade hunden. Kom fram till skyltar som skulle följas om man vill springa Rösjön Runt. Men ingenstans stod det hur långt det är. Idag vågade jag inte chansa. Men Håkan, Waargard eller ni andra som har koll på Sollentuna och Täbys omnejd. Hur långt är det att springa runt Rösjön?

Fick ihop 46km löpning den här veckan. Fem löppass och ett cykelpass. Och lite styrketräning på det. Så det har varit en bra vecka ur träningssynpunkt också. Hoppas det kan fortsätta så nu. Hela hösten och vintern. Utan en massa vadstrul och knäproblem. Då kan det bli sådär roligt igen. Då kan den där lyckan komma igen. Som jag saknat ett bra tag nu. Nästa vecka hoppas jag på 45-50km. Känns dumt att öka för mycket. För snabbt.

Mera löpband

2009-09-14 18:48   0 Likes   0 comentarios   0 Images

Compartir

Tänkte att det skulle bli två riktigt fina pass i helgen. Men ärligt talat så tog kräftskivan med damerna på jobbet död på alla de tankarna rätt fort. I stället blev det endast ett kort pass på 4.5km. Ett pass som var riktigt otrevligt och vidrigt. Det var tungt och det var stelt. Det var hemskt. Från första stund. Men någonstans insåg jag kanske att det enda var mitt eget fel. Mitt och alla de Beck's som slank ner under fredagskvällen.

På söndag skulle jag ta revanch. Men fan heller. Jag tog mig inte upp ur soffan riktigt. Och helt plötsligt började friidrotten och så var det kört. Och visst kan jag vara ärlig. Jag hade kass inställning. Jag har inte bättre psyke än så.

Idag däremot. Måndag. Och helgen börjar försvinna ur huvudet. Jag kanske har en sån helg en gång i halvåret. Så det kanse inte är en större fara. Men med måndagar kommer nya möjlighter.

Till sollentunas nya fina anläggning direkt efter jobbet. Och upp på löpbandet. Tänkte återigen att det kanske skulle gå lite lugnare. Men det blir så förbannat svårt när jag står där och har andra människor bredvid och bakom mig. Då pressar jag upp farten. Då trycker jag på steget så jag slår i låren i handtagen ovanför. I handtagen en del håller i när de springer. Jag förstår inte tanken bakom det.

5.33.62 och 5.11.19 på det första två km. Det kändes lugnt och skönt. Lutningen på 1%. 4.52.24, 4.45.07 och 4.44.12 på de följandet tre km. Tänkte ett tag att jag skulle stanna på den hastigheten och bara glida vidare. Jovisst.

4.34.23, 4.35.20 och 4.31.04. 8 km passerat och nu tog jag ner lutningen från 1% till 0%. Och plötsligt får jag bromsa i steget. Men i stället för att sänka farten och känslan av löpningen så höjer jag tempot ytterligare. 4.17.25 på 9:e km. Känns riktigt lätt och skönt i steget och andningen.

Sista km går på 4.00.02. Nu känns det att det går snabbt. Sista 3-400m får jag kämpa lite. Men jag är nöjd ändå. Det tar sig. Om någon vecka är jag nog nera på vanliga tider igen. Om vaden får fortsätta att kännas bra.

I morgon är det dags att träna handbollstjejerna igen. Funderingarna ligger på 10x30'' med 30'' vila. Fortsätta med lite snabbhet inför säsongen. Och efter deras träning. Då sticker jag iväg på mitt. Ett par km utomhusjogg.

Coach Matte

2009-09-09 06:20   0 Likes   4 comentarios   0 Images

Compartir

Min sambo spelar handboll. Förra sommaren satt jag i hallen och följde en av hennes matcher. Plötsligt kom det fram en man som tränar ett yngre lag i samma klubb. Han frågade om det var jag som sprang mycket. Och undrade om jag skulle vilja komma med lite träningstips.

Sen hörde jag inget mer. Fören i sommras. Då ringde han. Och plötsligt stod jag där. Mitt bland hans 93-tjejer. Och berättade om löpteknik och både det ena och det andra. Och efter det har det bara rullat på. Ett pass i veckan kör jag med dem. I början var det mycket teknik. Nu är det plågsammare. 70/20, 1+2+3+3+2+1+1+1, 5x1' och sprintintervaller. Bland annat. Allt för att de ska orka springa runt på handbollsplan längre och snabbare. Och för att löpträningen ska bli mer effektiv.

I början var jag livrädd. Det är inte riktigt min lycka att stå inför folk och prata (konstigt när jag är lärare...), men nu är det bara roligt. De lyssnar och tar in allt jag säger. Och deras tränare ser redan skillnad och är hur nöjd som helst.

I vilket fall som helst. Igår kväll coachade jag dem lite. Löpskolning och lite sprint. Deras säsong börjar om tre veckor, och jag tänkte få in lite extra snabbhet i deras ben innan dess. Sen kan jag återgå till lite mer uthållighet.

Efter det stack jag ut själv. Nervös att springa ute och inte på löpbandet. Men det gick okej. Vaden kändes lite mer än på bandet, men det gjorde inte direkt ont. I morgon bitti är det dags för sjukgymnast igen. Förhoppningsvis hittar hon något som kan masseras upp eller fixas till. Annars blir det fler pass inne på bandet.