Äntligen lite löpning igen

2009-09-06 17:21   0 Likes   2 kommentarer   0 Bilder

Del

De senaste tre månaderna har jag haft stora problem med mina vader. Det högg ständigt till i vaden och det kändes som konstant kramp när jag försökte springa. De gånger det inte krampade så fick jag en stickande känsla i den vilket gjorde att det kändes meningslöst och dumt att ens försöka.

Jag vilade och prövade igen. Om och om igen. Jag rehabade och prövade igen. Om och om igen. Vad jag en gjorde som kom ömheten tillbaka.För två veckor sedan bytte jag tillbaka till ett par gamla skor. Det var dagen innan jag skulle till sjukgymnasten för att komma till vaden ordentligt. Givetvis kändes det inget då. Tycker det brukar vara så när man väl tar sig till någon form av läkare. Så står de där och trycker och känner utan att det gör ont någonstans.

Efter besöket har jag sprungit på. Först 3km sen 5km och sen 8km. Vaden känns inte 100%, men det sticker inget och det gör inte ont när jag springer. Så det är en bit kvar tror jag innan det kan bli ordentliga pass. Men det känns att jag kommit en bra bit på vägen.

Förra veckan tog jag steget in på löpband också. I sollentunas nyrenoverade anläggning. Tänkte att jag skulle ha lite jämnare underlag så vaden slipper ojämnheter. Dessutom kan jag naturligare springa rullandes på hälen och inte komma upp på tårna som jag gör när jag springer utomhus.

Igår var jag uppe på 10km. Helt fantastiskt. Med 1% lutning första 7km. Farten höjdes allt eftersom. Och jag kunde avsluta med att trycka på lite sista km.

5.37 - 5.14 - 4.56 - 4.50 - 4.51 - 4.47 - 4.48 - 4.48 - 4.41 - 4.26

Idag tänkte jag att det skulle gå lite lugnare. Jovisst. Det brukar inte direkt fungera att följa de tankarna när man väl står där på bandet. Tempot höjdes här med. Så klart. Och de två sista km kunde jag sträcka ut steget lite extra. Men ändå utan att för ta mig allt för mycket. Och utan att komma upp på tårna.

5.30 - 5.03 - 4.55 - 4.51 - 4.48 - 5.02 - 4.55 - 4.52 - 4.39 - 4.12

Får försöka hålla igen lite med löpningen kommande vecka. Så jag inte åker på något annat. Och jag ska våga ta steget att gå ut och köra ett kortare pass. För att se vad som händer med vaden. Men jag är lite feg. Nu när jag äntligen kan springa igen. 

På väg åt rätt håll

2009-05-03 13:12   0 Likes   0 kommentarer   0 Bilder

Del

Ett antal gånger de senaste veckorna har jag varit hemma hos den fantastiska naprapaten Fröken Bengtsson. Hon med de hårda nyporna och magiska touchen. Hon har tagit sig an mina knäproblem. Och som det ser ut just nu har hon även löst dem. Precis som förr i tiden.

Höger knä som började göra ont så fort jag sprang över 60''. Där hittade hon en inflamerad sena som fäster i knäskålen från lårmuskeln. Och behandlade den genom att trycka och irritera senan. Efter det körde hon lite strömpulser i senan och i muskelsäcken ovanför.

Men det var inte tillräckligt med knäproblem. I vänsterknä hittade hon också irriterade slemsäckar precis på knäskålen. Och bahendlade dem med accunpunktur.De senare problemen försvann efter bara två behandlingar, medan knäsenan är lite besvärligare.

De två senaste veckorna har jag däremot kunnat börja jogga lite. Först blandat med lite gång mellan joggbitarna. Men för varje dag som gick så kändes det bättre. Och snabbare än planerat så försvann gångbitarna från passen.

I fredags var jag uppe på 7km i 4.33/km. Rösjöspåret runt. Lite kylig morgon, men benen oc lungorna kändes riktigt bra. Och så med den där glädjen och längtan efter att få trycka på lite. Flyga fram över stigarna. Utan någon direkt ömhet i knät.

Lite lätt cykling på motionscykeln och ordentlig stretchnig av knät igår och 6.5km löpning idag. På stigar fulla med sten och rötter. Inte mer än 2 dm breda. Ännu en utmaning för knät, vilket klarades av fint.

Nu pekar det äntligen åt rätt håll alltså. Kan det fortsätta såhär så är nog formen hyfsat god och jag kan köra på för fullt i slutet på maj. Med löpning varje dag i stället för varannan. Och så slipper jag de vidriga trista cykelpassen mellan.

68 sekunder senare

2009-03-24 18:02   0 Likes   3 kommentarer   0 Bilder

Del

Efter att träningen och rehaben löpt på fantastiskt smidigt tog det hela stopp. Jag kom upp till lite längre sträckor som 20km. Veckan efter började knät göra ont. Jag vilade en vecka och provade igen. Då tog det fem minuter innan knät gjorde sig till känna.

De två följande dagarna kunde jag knappt gå. Jag haltade runt på jobbet och kunde inte böja knät spceiellt mycket. Efter det har det fungerat att gå normalt. Stödja sig på det och springa några steg. Jag har vilat i två veckor. Så länge att jag faktiskt vant mig vid att inte träna. Det har varit skönt att bara komma hem och inte göra någonting. Att bara komma hem och placera sig i soffan.

Den tanken försvann idag. Jag testade knät. Det började göra ont efter 68 sekunder. Helvete. Jag joggade vidare några minuter till. Det blev varken bättre eller sämre. Däremot fick jag tillbaka en känsla. Känslan av hur underbart det är att svepa fram över fälten. Genom skogen. Längs vägarna. Och tanken på att pressa kroppen till max. Underbart.

Men nu är det i stället ett ömt knä som är verkligheten. Tyvärr. Två ömma knän till och med. Höger är värre än vänster. Det är knäskålarna som gör ont. Jag misstänker slemsäckarna och vätskebildning på knäskålen. Av allt knäsittande på jobbet. Det har jag haft förut. Om jag bara kunde komma på vad jag gjorde för att bli av med det.

Nåväl. Blir några dagar till i soffan. Troligtvis. Börjar få känslan av att någon där uppe inte riktigt vill att jag ska få springa snabbt. Men det är skönt att ändå ha fått tillbaka känslan och viljan att fara fram där ute.

Äntligen lite längre igen

2009-02-26 08:13   0 Likes   3 kommentarer   0 Bilder

Del

Första veckan efter tio dagars sjukdomsvila har börjat bra. Efter "komma igång passen" i lördags och söndags med 4km respektive 12km. Fick jag sällskap i måndags av Janne. 14.5km blev det och ärligt talat. Det var bland de vidrigaste passen någonsin. Sista 4-5km tog jag mig knappt framåt. Benen var enorma stockar som inte gick att lyfta. Jag ville bara stanna. Lägga mig ner och gråta. Och aldrig lyfta fötterna igen. Men tack vara att Janne var med, så var det bara att bita ihop och fullfölja.

I tisdags var det vila. Hovet intogs och en skitmatch mellan Djurgården-Skellefteå. Nog sagt om den och pajasen till domare.

I går. Var det dags att ta sig an något större. 20km. För första gången på rätt länge. Ett stort test för senan. Första 13km flöt på fint. Inte speciellt kallt och benen kändes helt okej. Vid 13km kom det en backe. Som varade i 1500m. Efter den var det inte lika roligt.

Efter backen fick jag lite extra energi. Fram till 16km. Då kom det en backe till. Som varade i ytterligare 1500m. Efter den var jag död. Eller benen i alla fall. Lungorna fungerade fint. Men benen blev stora stockar igen och det gick knappt att ta sig framåt. Samtidigt som kylan började sprida sig i kroppen.

Men återigen. Så var det bara att bita ihop. Jag måste hem och då är det lika bra att springa hem. Det går snabbare än att gå. Så jag klarade 20km [1.39.25.54]. Ingen supertid. Men det får duga.
Knän och senor känns okej. Om man inte räknar stumhet och trötthet. Och vägarna börjar bli bättre. Det lovar gott till kommande pass. Hoppas det fortsätter smälta bort nu och låter vägarna vara fris från modd och is. Så senor och knän skonas.

Idag känns vaderna lite stela. Men senan känns bra. Får se hur de känns efter arbetsdagen. Om det blir 12km eller 10km. För att bara hålla igång benen inför 3km intervallerna på lördag.

63km - 5 pass

2009-02-09 20:22   0 Likes   2 kommentarer   0 Bilder

Del

Jag fick sällskap på sista passet för veckan. Igår blev det 10km med Janne. Och som vanligt när han är med så höjs tempot automatiskt. Sen vi var små har vi alltid tävlat och jag anatar att det sitter i. Även när det gäller "lugna" träningspass.

44.44.30 slutade milen på. Och det kändes faktiskt riktigt bra. Trodde benen skulle vara tunga efter kräkpasset i lördags. Men det var nästan tvärtom. Vi pratade på och benen bara rullade fram utan att man egentligen tänkte speciellt mycket på farten. Och det allra bästa. Senan kändes i stort sätt perfekt.

Fick ihop fina 63km på fem löppass förra veckan. En höjning med 5km från veckan innan. Och det känns bra. Både i huvudet och i kroppen. Andningen känns lätt och benen återhämtar sig snabbt. Den här veckan blir det en liten höjning till. 6km upp till 69km på fem löppass. Jag känner att senan klarar av det just nu och jag behöver få ihop många km nu när grundträningen kommit en bit.

Idag blev det att köra ensam igen. Tycker nästan bättre om det. När jag får tänka på mitt. När jag får hålla mitt tempo. 15km blev det. [1.10.39.12]. Lite svårt med underlaget bara. Halkade omkring och försöker hitta ett hyfsat jämnt underlag. Känner att senor, vader och knän snedbelastas lite varje steg. Är det bara något pass då och då är det ingen större fara. Men ska det här ojämna, isiga skitunderlaget håll i sig så kan det bli otrevligt för kroppen.

I morgon är det tänkt att bli minutintervaller igen (1-2-3-4-3-2-1-1). men är underlaget som idag så känns det omöjligt. Så det kanske blir lite snabbare distans i stället. Och så får jag ladda inför långpasset på 18km på onsdag i stället.

Personliga märken i snön

2009-02-07 12:11   0 Likes   0 kommentarer   0 Bilder

Del

1'-2'-3'-3'-2'-1'-1'

2009-02-03 18:44   0 Likes   2 kommentarer   0 Bilder

Del

Egentligen stod det intervaller på programmet idag. Men efter att ha lagt på de där km igår på långpasset så kändes det som att jag borde ta det lite lugnare och jogga igenom dagens pass.

Men så började jag. Och benen var inte ett dugg tunga eller stela efter igår. De var pigga. De var sugna. Så efter 20' satte jag iväg. 1'-2'-3'-3'-2'-1'-1'. Med samma joggvila som intervall. Intervallerna gick kanske i 3.30-fart.

När den sista 1' intervallen var klar hade jag 3km hem. Joggade ner i lugn takt och fick ihop 12km totalt. Sprang förbi simhallen och såg på alla som sprang på löpbanden där inne i värmen. Vet inte riktigt om jag blev avundsjuk eller nöjd. Benen blev lite stumma efter den andra 3', men det var ingen större fara.

Och senan då. Jo, den kändes okej. När jag väl var igång med intervallerna så kände jag ingenting. Under de två första joggvilorna så var den lite stel och tjock, men ingen direkt ömhet. Förhoppningsvis är det ingen fara i morgon heller.

Nu var två av de tre tunga passen den här veckan avklarade. Har bara 20/20 loppen på lördag kvar. Och så två lugna distanspass. Totalmängden på 63km den här veckan ska nog gå och nu den också, om inget oplanerat faller på. Men det får vi hoppas att det inte gör.

En bra start på veckan

2009-02-02 20:02   0 Likes   0 kommentarer   0 Bilder

Del

Efter arbetsdagens slut hade mina kollegor och jag bokat in ett avdelningsmöte. Och eftersom jag vet att det är svårt att komma ut och köra passet om jag först åker hem och sen ska ut. Så hade jag väskan packad och var inställd på att springa hem i stället.

När vi vid 18 tiden ansåg att vi var klara med mötet började jag dra på mig de lagom godluktande träningskläderna. Mina två kollegor skakade på huvudet och tyckte jag var knäpp som skulle springa hem. Själv förstod jag inte vad det konstiga var, det är bara 13km om jag springer längs gångvägarna.

Så 13km var alltså dagens plan. Men när jag kom fram till rondellerna i sollentuna kände jag mig het oberörd. Hade väl malt på i 10km ungefär. Så jag bestämde mig för att köra igenom vallen och därmed lägga till någon km. Där började jag frysa lite så jag höjde tempot för att få upp värmen igen.

När jag kom fram till sollentunavallen var jag fortfarande oberörd. Så jag rundade sjukhuset också. Och fick till några km till. När jag var klar, efter 1.23.40.78 kändes det fortfarande bra i kroppen. Andningen är oberörd. Benen lite stumma sista km men helt okej. Och senan hade lite känningar första 20' men var bra efter det.

Steget tycker jag blir lite lidande när man springer med ryggsäck. Får inte upp höften lika bra som vanligt och hela steget blir lite sittande. Men det får man stå ut med ibland.

Nu sitter jag framför datorn. Ser på Simon & Tomas med ena ögat. Har återhämtat mig med ett stort glas cola. Och tycker att veckan fick en riktigt bra start med fina 17km.

58 km - 5 pass

2009-02-01 12:06   0 Likes   0 kommentarer   0 Bilder

Del

Första veckan efter den mentala knäcken är över. Målet var att få in ett lite halvlångt pass på 16 km och det har jag lyckats med. Samt att få en total mängd på 58km. Även det gick utan problem. Dessvärre känns inte allting frid och fröjd ändå.

Alla passen gick utmärkt fram till igår morse. Km efter km maldes ner och kroppen och senan kändes bra. Men efter att ha kört Flickan från landet i norr till handbollsmatchen så stack Janne och jag ut på en lugn runda. Att det var stelt och tungt första minuterna var inte konstigt då det handlar om morgonpass. Det gör det alltid för mig. Det som däremot var mer oroväckande var den lilla stelheten i övre senfästet. Stelheten fanns redan på morgonen och höll i sig första 20' av passet.

Idag är det vila. Och 3-års dag med Flickan från landet i norr. Tiden går fort. Men allting känns fortfarande så nytt och härligt. I vilket fall som helst, det känns som om det är en viktig och nödvändig vilodag idag. Innan det hela börjar om i morgon. Fortsätter det att vara stelt och lite ömt i det övre fästet så får jag kanske dra ner lite på km antalet. Annars känns 60 - 65km som en ganska bra nivå just nu.

Att jaga tiden

2009-01-28 17:27   0 Likes   2 kommentarer   0 Bilder

Del

Det kändes att jag kört 16km igår. Låren var tunga. Riktigt jävla tunga. Framförallt första 500m. Sen började det släppa. Körde första 3km i skogen, där underlaget var vidrigt. Enbart is hela vägen. Började fundera på om jag skulle klara av 5.00-fart. Kom ut ur skogen och låg 1'57'' över 5' fart.

Så jag började jaga. Vid 4km var jag bara 1'20'' efter. Och vid 5km bara 51''. Nu började det kännas bättre. Så jag försökte hitta lite fästa någonstans på vägen och trycka på lite mer.

Vid passering 6km var jag endast 30'' över 5' fart. Nu kändes det rimligt att komma under den utsatta farten. Men km efter var tung. Den var lång och gick i stort sätt bara uppför. Så jag tappade. Och jag tappade ordentligt. Plötsligt låg jag 2'02'' över.

Men känner man till rundan så vet man också att det är rimligt att kapa tid på de sista km så det var bara att köra på. Vid 8km var jag i alla fall under 2' (1'55'') och vid 9km 1'36''.

Nu började jag undra om det verkligen skulle gå. Men sista km är lite kortare än övriga, då jag bara i huvudet satt upp km stolparna. Så när jag stack ut på sita km var jag 1'24'' över. Och då hittade jag en liten bit på sidan av vägen där jag fick lite bättre fäste. Och så kom jag upp till sista backen. halkade till men parerade snabbt.

Över bilvägen och in på mina föräldrars gata. Steget såg bra ut. Så kändes det i alla fall. Men så kunde jag kostatera tiden. 54.10.60. Alltså nästan 50'' under 5.00/km.

Sa jag att jag var tidsfascist? :)