Den om att vara på fel ställe

2008-10-24 18:10   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

De första stegen kändes riktigt tunga. Mörkret hade börjat falla. Men oftast så släpper tungheten efter bara några minuter. Och ett pass som känns brutalt i början. Slutar med studsande steg. Det blev väl kanske en blandning idag. Benen blev lite lättare. Men jag kan inte direkt påstå att det kändes lätt.

Jag hade sällskap av Janne idag. Tog den nyköpta bilen ut till honom för att avverka ännu ett av dessa rehabpass. Han gör samma sak då han har sena på sidan av foten som är skadad.

Efter halva passet ungefär börjar senan ömma lite. Jag vet inte om det har med det här stället att göra. För senast jag hade ont, var jag här ute och sprang också. 4.5km blev det. På hyfsat stabila 20.22.96.

Men jag antar att det har med underlaget att göra. Jag brukar köra mina pass i skogen. På ett behagligt underlag. Här går rundan på asfalt, i stort sätt hela vägen. Tror att det spelar in en hel del.

Jag ska väl kunna köra på asfalt också. Men så här i uppbyggnadsfasen så kanske jag ska tänka sådär förbannat klokt igen och hålla mig till de mjukare underlagen ett tag.

Den om att tänka klokt

2008-10-22 18:34   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

I vanliga fall. Brukar jag bara ösa på. Känns skadan bra så är det bara köra. Höja distanserna snabbt. 3km blir 5km. Som blir 10km. Som plötsligt blir 20km. Farten blir allt högre. 5.00/km blir 4.40/km. Och så blir det 4.20/km. Och 4.00/km. Och det läggs in allt fler pass. Och så är jag där. Löpning varje dag

Den senaste veckan har jag fortsatt köra löpning varannan dag. I fredags blev det ett 7.5km pass i 4.37-fart. Lite tungt i benen första 5-6', men sen lossnade det och flöt på riktigt bra. Ett annat pass avslutade jag sista km på 4.13.

Den här veckan däremot. Tänkte jag gå tillbaka till att bara springa var tredje dag. Inte alls för att det börjar kännas i senna igen. För den känns riktigt bra just nu. Utan mest som en försiktighetsåtgärd. För första gången försöker jag tänka lite klokare.

Jag vill inte stressa upp och köra på för hårt och för mycket nu när det äntligen går åt rätt håll. Det får ta den tid det tar. Nya mål är uppsatta. Och det finns tid till att långsamt bygga upp senan. Nu låter jag så där riktigt träningsklok. Det brukar jag inte vara. Men till slut ska väl även jag lära mig.

Idag fick jag till ett fint cykelpass. 5x2' med 1' lugn cykelvila mellan. Förutom ett lätt knastrande i ena knät kändes det fint. Och skönt att för en gång skull bli sådär förbannat skönt sliten i kroppen.

Den om att upptäcka saker som inte görs

2008-10-15 20:36   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Senaste veckan har jag provat med löppass varannan dag. Senan har svarat riktigt positivt på det. Ingen morgonstelhet. Mindre och mindre ömhet under själva passen. Och distanserna växer. Farten höjs.

I måndags var det ett riktigt fint 7km pass. Idag var tanken att det skulle bli lite kortare. Och så på fredag ett närmare 7-8km igen. Senan kändes inte lika perfekt som i måndags. Men ändå helt okej. Medan jag sprang där ute på Sollentunas mörka gångvägar så började jag fundera lite. Och fundera. Det är jag bra på. Säkerligen bättre än att springa. I alla fall just nu.

När allt går som det ska. 6-7 löppass och 9-10 mil i veckan. Då fungerar det mesta automatiskt. Visst kanske kroppen är lite segare vissa dagar. Men samtidigt finns det dagar då man känner lättheten. Just nu känns alla pass likadana.

Men nu är det saker som att ha rytm i steget. Saker som att reflexartat springa på sidan av gångvägen där underlaget är mjukare. Saker som att ha en lagom hög armpendling. Och saker som att känna farten.

När det bara är korta små pass varannan dag finns inte de här sakerna hos mig. Ännu mindre när man varit borta från löpningen en längre tid. Nu spänner jag armarna i ett högt läge. Jag springer mitt på vägen för att slippa ojämn mark. Jag har orytmiskt steg och ojämn fart.

Jag kommer ihåg en gång när jag skulle springa till mina föräldrar för första gången. Jag kände på farten och tittade på klockan. Uppskattade distansen tiill 17km. Några dagar senare cyklade jag samma sträcka och mätte med cykeldatorn. Den visade på 17.2km. Då kände jag farten bra.

Men jag antar att det bara är att ligga i. Passen går bättre och bättre. Och fortsätter det så här kommer jag innan årsskiftet kunna köra på för fullt. Men jag har inte brottom. Det får ta den tid det tar. Tyvärr. Och med tiden kommer rytmen och det höga steget tillbaka. Idag avslutade jag med en km på 4.14.24. Det lovar gott.

Den om att ta hela varvet

2008-10-13 19:48   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Sitter här och njuter. Mörkret har fallit och regnet har börjar falla. Svetten har slutat rinna. Skogen jag nyss for igenom är endast upplyst av lamporna som sitter strax under trädens grenar. Den tunga andningen har lagt sig. Jag ler.

Efter en tung dag stack jag iväg ner till Rösjöspåret. Behaglig luft att andas. Pigga ben efter att ha vilat hela helgen. Jag tänkte att jag skulle prova springa hela varvet idag. Totalt 7km. Och så blev det också. Jag sparng där, i ett lite lagom otyrmiskt och kantigt steg, och bara väntade på att senan skulle börja göra ont.

10' passerades. Ingenting. 15'. 20'. Ingenting i senan. Vid 25', där jag passerar den där bommen vid fotbollsplanen, så kände jag första lilla tendensen till ömhet. Men det var inte alls farligt. I stället malde jag på. Steg efter se´teg. Andningen blev tyngre. Men det kändes så härligt så det spelade verkligen ingen roll.

Vid 30.14 vänder jag ut ur skogen och klättrar upp för de sista beckarna. Och vid 32.44.73 passerar jag den där stolpen och stannar klockan. Hyfsat trött men väldigt glad. Det får vara hur tungt som helst just nu, bara senan känns okej. Och det gjorde den. Samtidigt som jag ändå höll 4.40/km.

Jag började planera lite för framtiden. Men jag tror jag avvaktar lite så inte senan bestämmer sig att ta ett steg bakåt igen. Men det är kul, att äntligen få tänka lite framåt med träningen. Inte bara bakåt.

Den om konferrensen

2008-10-10 20:33   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Efter åtta timmars diskuterande kring verksamhetens mål. Vad vi ska arbeta efter. Och vad vi ska arbeta med. Så var det dags för två timmars relaxbad. Kollegorna studsade ner. Men inte jag. Jag hoppade i träningskläderna och gav mig ut på hotellets parkering. Och lät stegen börja rulla.

Jag körde in i ett spår och malde några minuter. Knappt någon ömhet alls i senan. En tung backa och sen ner till vallen. Vilundavallen där jag så fruktansvärt många gånger malt mina intervaller. Varv efter varv. Kul att vara tillbaka där. Om än bara för lite distans.

Jag var ensam och kunde inte hålla mig i från att klocka två km. 4.33.51 på första och 4.17.91 på andra. Benen kändes bra. Lungorna likaså. Och efter totalt 9-10' löpning försvann den lätta ömheten i senan. D.v.s precis innan jag började de två km på banan.

Sen började jag jogga tillbaka till hotellet. För att lägga upp foten och sedan ansluta med mina kollegor i bubbelpoolen. Blev nästan en lite obekväm situation med bara kvinnliga kollegor. Men det gick fint ändå. Bra avslutning på en lyckad konferrens. Men det bästa var nog ändå att få vara nera och köra lite snabbare på vallen igen.

Den om den där 800m stigningen

2008-10-06 19:48   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

När jag hade passerat 5km så kom jag på varför jag försökt hålla mig i skogen på löppassen den senaste tiden. Och inte på gångvägarna. Det var inte för att det är närmare om jag måste avbryta. Det är inte för att underlaget är bättre. Det är för att alla rundor jag har längs gångvägarna slutar på samma sätt. Med 800m uppförsbacke.

I vanliga fall är det inget större problem. Men när man varit frånvarande från seriösa löpningen i 1.5 år så känns det. Jag öppnade dagens pass på 4.48 och blev direkt lite orolig för senan. Men jag körde på. Stannade efter 8' och 16' för att stretcha senan lite då den ömmade svagt. Annars kändes det fint hela passet. Sista km, där det går uppför, kändes det som att jag stod stilla. Benen var tunga. Men så tittade jag på klockan och insåg att sista km gått på 4.33.

Annars har det flytit på riktigt fint förra veckan. Löppassen har känts bättre och bättre. Och jag fick in ett 6km i slutet på förra veckan. Och två cykelpass. Första med 1-2-3-3-2-1-1 intervaller med samma vila. Och det andra med 3x2' med 1' vila.

Så nu är humöret lite bättre. Trots en tung period med utvecklingssamtal på jobbet. Men efter den här veckan är de klara för den här terminen. Och arbetet kan rulla på lite lättare. I morgon blir det ingen träning. I stället blir det Hovet och Djurgården-Timrå. Sen fortsätter passen. Och jag fortsätter ute på gånvägarna. Tills den där avslutande 800m stigningen inte märks i ben eller lungor längre.

Den om alltför bekanta rundor

2008-09-29 13:20   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Den här veckan började så bra. Ett pass där jag studsade fram. Om än fortfarande på häl och inte på tå som jag är van vid. Men det var pigga ben och bra lungor. Och bäst av allt en sena som kändes riktigt bra.

Sen kom cykelintervallerna och ett styrkepass. Inga konstigheter. Inga större besvär. Men där tog det roliga slut. På torsdagen åkte jag till mina föräldrar i Väsby och tänkte passa på att jogga ett kortare pass där. Hade jag tänkt till lite hade jag valt ett annat sätt att genomföra passet.

Där hos föräldrarna. Där finns det så många rolika rundor. Som jag skulle kunna köra i sömnen. Där jag vet exakt vilken tid jag ska ha på en del ställen. Vilka mellantider och vad sluttiden hamnar på. Det kan vara bra. Men inte när jag ska ta det lugnt. Plötsligt studeras klockan runt armen och stressen kommer smygandes. Och innan jag vet ordet av det så trycks det på. Stegen sträcks ut och gruset flyger lite högre än vanigt.

Och med det hela. Så kommer ömheten i senan. Mer och mer. Och så känns det sådär förjävligt hopplöst igen. Och det blir inte bättre av att se liningöloppskillar susa fram över härlig terräng. Och en gudomlig Haile som tar nya världsrekord.

Två dagar senare provade jag igen. Det kändes lite bättre den här gången. Men inte bra. Att det ska vara så svårt att hålla tillbaka tempot. Bara några veckor till. Tills senan känns bättre. Nu är det en ny vecka. Med nya förhoppningar.

Den om cykeldebuten

2008-09-23 20:15   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Väl uppe på cykeln hade jag fortfarande inte riktigt bestämt mig vad jag skulle köra för slags intervaller. Men efter några minuters uppvärmning så föll beslutet på 1-2-3-2-1-1 intervaller. Med samma vila som intervall.

Det var första gången jag kört något slags intervalliknande på cykel. Och det var faktiskt inte ett dugg likt känslan när jag kör liknande löpandes. Okej att jag inte är i den formen jag varit i tidigare. Men den här tröttheten kändes. Ordentligt. Det brändes i benen. Och lungorna fick jobba.

Däremot blev det annars trista cyklandet lite roligare. Och för första gången på väldigt länge så kändes det som att jag körde ett träningspass. Inte något mesande med några km jogg eller trampande på cykeln. Utan något som verkligen tog.

Efter 5km jogg igår kändes senan bra. I morse var det ingen stelhet. Nu återstår det att se vad senan svarar på lite hårdare cykling. Klarar den det här så kanske det är dags att höja träningen ett snäpp till. Både när det gäller löpning och cykling. Och göra det hela med ett leende i stället för att bara känna oro.

Den om cykelintervaller

2008-09-22 20:27   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Har fått vila upp mig lite i helgen. Hjärtat känns bättre och jag har verkligen försökt tänka på att inte stressa upp mig. I går kväll fick jag dock ett lättare panikångestanfall och andades tungt och snabbt, med lätta stickningar i bröstet.

Stack efter jobbet ut på den där lilla stigen som går rakt in i skogen igen. Lättare att sätta ner fötterna idag än senast. Men jag vet inte om det är optimalt för senan med de lite hårdare nedslagen när rötter och stenar ska passeras. Det ömmar lite då och då, och är verkligen svårt att sätta fingret på när det gör ont.

Kom upp på hela 5km idag i alla fall. Snart börjar det nästan kännas som träning. Ett par km höjning till bara. Under tiden tänkte jag att cykelpassen jag kör mellan löppassen ska bli lite hårdare och roligare. Har funderingar på liknande intervaller som jag brukade köra springandes. 1-2-3-4-5-4-3-2-1 minuter med samma vila (lugn cykling på lågt motstånd) som intervall. Eller 2x15x20/20 kanske. Eller varför inte 10x2' med 1' lugn cykling mellan.

Men jag har inte riktigt koll på det där med cykelträning. Har bara ägnat större delen av mitt liv till att mala km och intervaller ute på gatorna och grusvägarna. Där jag förhoppningsvis snart är igen. 5km [24.20.20] är ännu ett steg framåt. Får hoppas på en bra morgon utan stelhet.

Den om orytmiska steg

2008-09-19 17:51   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Efter att ha kommit hem från fredagens arbetsdag drog jag snabbt på mig träningskläderna. Sedan blev allting svart. En timme senare vaknar jag upp på soffan. Helt utslagen. Kanske är det sviterna från den tunga dagen igår. 12 timmars arbetsdag. Och en hel massa stickande och krampande i hjärttrakten.

Men så till slut kom jag ut. In på en stig. Oj, vad jag har saknat att köra riktig ordentlig terräng. Att mala genom en skog där löven faller. Över rötter och sten. Jag märkte att det var ett tag sedan. Osäkerheten fanns där. I vanliga fall brukar jag titta framåt. Nu tittade jag mest ner var jag satte fötterna.

Tempot är oregelbundet nu. Kantigt steg. Nästan sittande. Men det får vara så nu. När senan är okej kommer steget av sig självt. Undrar om det är så här det känns för de som bara joggar en eller två gånger i veckan. Orytmiskt steg. Eller så vet de inte hur ett skönt rullande och rytmiskt steg känns. Jag vet inte.

Senan i sig känns bättre och bättre just nu. Tre löppass den här veckan. Ett av dem uppe på 4.5km. Ett steg framåt. Nu är det bara köra på. Desto mer löpning desto bättre känns det. Men det gäller att hitta en balans. Och undvika stickande hjärtan.