Den om att ha fel belastning

2008-09-15 18:12   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Förra veckan skulle jag köra ett cykelpass. Jag var taggad och började trampa. Första milen gick fint. Foten kändes bra så jag höjde motståndet och tempot lite. Men så hände det en sak. Det var som om något i mig bara dog. Lusten. Viljan. Den bara rann ur mig. Jag trampade lite halvhjärtat och livlöst några km till innan jag steg ner från sadeln. Efter det passet blev det fyra dagars vila.

 Men idag är det måndag. En ny vecka. En ny chans. Att sluta träna för att lusten inte finns varje gång fungerar inte. Det är bara göra det man ska ändå. Ett löppass idag på 3km. [14.08.66] Foten börjar kännas ganska bra. Kanske finns det en ljusning tids nog.

Jag försöker tvinga mig själv att springa långsamt. Mest för att få samma belastning på båda vaderna. Höjer jag tempot blir det en lättare isättning med den skadade vänsterfoten. Och så stor belastning på höger. Men så fort senan känns okej vill tempot upp. Det är svårt det där.

I morgon blir det cykling och styrka. Och kanske en koll om simhallen här i sollentuna har öppnat. Och så, inte minst, ska jag i väg och hämta min nya bil. Så jag kan åka och träna med Janne ibland också.

Den om bröllopet

2008-09-08 19:08   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Och så klev min bror och hans dalaflicka ut genom kyrkans portar. Som man och hustru. Samtidigt som min nervositet inför mitt tal började byggas upp. Och det fort. Två timmar senare var talet avklarat. Jag hade lyckats beröra på det sättet jag hoppats på. Tårar rann och näsdukar plockades fram. Aldrig har jag varit nervösare. Men jag hade lyckats. jag hade berört.

Innan bröllopet har jag kört på i bra takt. Pass i stort sätt varje dag sedan förkylningen som slog ut mig totalt. Korta löppass varannan dag. Och det utan att få stelhet i senan morgonen efter.

Precis innan bröllopet i Sätra Brunn blev det ett lite hårdare cykelpass på 15km med brudgummen. Och medan han blev masserad och skulle slappna av. Passade jag på att hoppa ner i vattnet och köra 1000m simning. I närmare 30 gradigt vatten.

I dag är det vardag igen. Tomheten efter bröllopet ligger kvar. Nu är det vardag igen. Måndag och det var dags för ett löppass igen. Senan kändes riktigt bra första 13'. Sedan ömmade det till lite i ungefär en minut, innan det släppte. Så jag körde på. Och efter 4km började det kännas som ett riktigt pass igen. Även om det fattas ganska många km. Men med totalt 4.5km [22.31.89] och med en sena som inte gav allt för mycket väsen av sig så är det mestandels positiva känslor. Och att få känna på marken lite längre bort i Rösjöspåret igen var inte fel det heller.

Den om att inte stå på marken

2008-08-26 18:43   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Högt där uppe bland molnen gick vi runt. Först på en tunn tunn lina med bara några få rep att hålla oss i. Sedan kastade vi oss ut. Rakt ut i luften för att störta mot marken. Och till sist. Hänga på en tunn lina och bara susa fram mellan topparna på de höga tallarna.

Så fort jag kom igång med träningen och kommit in i någon slags planerad rytm. Och samtidigt som jag kommit tillbaka till arbetet efter semestern. Så blir jag attackerad av barnens baciller. Givetvis är jag så här i början helt försvarslös. Så jag blir efter några dagar på halvfart hemtvingad av chefen för att kurera mig. Ungefär samtidigt som jag smäller igen ytterdörren ramlar jag i hop i en hög och sover i 14 timmar.

Nu har det gått ett par dagar till. En svensexa är avklarad. Där vi besökt för mig otäckt höga höjder. Och otrevliga fall. Kroppen börjar återhämta sig. Och det börjar så småningom bli dags att dra på sig skorna igen. För att följa planeringen som är lagd för framtiden innan senan känna tillräckligt stark för hårda löppass. Löpning. Cykling. Styrka. Löpning. Cykling. Styrka. Det är så det är.

Den om ett orealistiskt mål

2008-08-17 12:35   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Läste igenom det jag skrev igår. Och jag insåg snabbt att ha Tjurruset som mål är helt orealistiskt. Tiden har sprungit iväg på tok för fort. Och kvar står jag och stampar med en halvläkt hälsena. Och får inte springa mer än 3km. Och det i långsamt tempo.

Det är allt för kort tid kvar till Tjurruset och jag får nog börja inse att det är för tidigt att tala om någon slags tävlingscomeback för min del då. Jag får skjuta upp den till Två Sjöar i mars nästa år. Det får bli målet i stället. Då hinner jag kanske få lite fler km i benen också.

Idag var det den tredje dagen på schemat. Vilket innebar 3km. Försökte hålla nere tempot. Och undvika kolla på klockan och tidsmarkeringar. Det gick sådär. Positivt däremot var att det kändes riktigt bra i senan. Ingen direkt ömhet alls under 14' löpning. Och det efter att ha kört på med lite extra belastning på cykeln igår.

Nu ligger jag med foten högt. Kan nästan känna hur vätskan rinner upp genom vaden. Ser bilder i huvudet från Midnattsloppet igå kväll. Skoog kommer med sitt bekanta studsande steg längs gatan. Jagandes efter kommer Sjökan, Cédric, Lerdahl, Engström och Uhrbom. Välbekanta ansikten. De bilderna är bra att ha. När det blir dags att höja nivån.

Den om tre olika dagar

2008-08-16 11:21   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

En vecka har passerat sedan jag kom tillbaka till verkligheten. Verkligheten var inte så hemsk som jag var rädd för. Efter den där första dagen har allt rullat på fint. I fredags kom chefen och berättade att en ny pojke ska börja på min avdelning. Familjen bor granne med våran förskolegård.

Mamman som var där och pratade med chefen önskade speciellt att jag skulle ta inskolningen på hennes son. Varför vet jag inte. Men det var kul att höra. Kanske har de studerat vem som bara står på gården och pratar med kaffekoppen i handen. Och vem som är aktiv med barnen. Jag vet inte.

Träningen i veckan har också löpt på fint. Sex dagar. Sex pass. Kanske har jag hittat någon rytm och planering som är skonsam i nuläget. Helst vill jag springa varje dag. Men jag får ta det lugnt på den fronten nu. Löpning-styrka-cykling-löpning-styrka-cykling. Och så håller det på.

Då får jag vila senan en hel dag. Samt fri från den mesta belastning en dag till. Löpingen just nu ligger på 3km. Inte mycket att komma med. Men bättre än inget. Oftast positiva känslor under löpningen är det i alla fall. Ömheten i nedre fästet har inte visat sig speciellt mycket.

I kväll är det midnattsloppet. Tyvärr är det inte dags för mig ännu. Inte ens nära faktiskt. Jag har fortfarande siktet inställt på Tjurruset. Även om det börjar bli ont om tid. Men det bli att åka in och kolla på loppet i kväll i alla fall. För att se vad jag missar.

Den om att vara på resande fot

2008-08-11 18:02   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Nu har jag landat. Verkligheten har kommit tillbaka och allt det där med lediga dagar, sol och sovmorgon försvann lika snabbt som det kom. Men egentligen gör det ingenting. Struktur är bra. Struktur behövs i mitt liv.

Första arbetsdagen idag alltså. Jag hade nästan glömt bort att barnen förde ett sånt liv. Men det tar nog bara ett par dagar innan jag vänjer mig igen. Fick äran att åka hem med ordentlig huvudvärk.

Under semestern blev det lite dåligt med test för senan. I Umeå hade jag inget tillfälle. Jag skyller på det. I stället drack jag pilsner. Fruktansvärt bra ursäkt. I Sundsvall var det Winnerbäck konstert. Även det någon sorts ursäkt. Men jag fick ändå till en kortare morgonjogg med Janne kring hotellets bakgator. Och så nere i Tyskland. Där blev det också ett pass med Janne. Längs en tågräls genom skogen. 

Mer än så blev det inte. I stället har senaste tiden innehållit lathet, alkoholdrickande och en hel massa godisätande. Jag har alltså det senaste året gått från att träna sju löppass i veckan (90-120km/veckan), till att ligga i soffan och äta godis och peta mig i naveln. Det är sorgligt. Pinsamt. Och jag skäms. Big time.

Nu är det ny termin. Lite som nyår. Fast bättre. Dags att ändra. Dags att ta tag i saker. Och i sig själv. Återgå till det som var tidigare. Idag fick senan testas under 3km jogg. [14.48.69]. Riktigt lugnt tempo. Första 6'30'' kändes det lite på nedre fästet. Och sista 2-3' lite på övre. Förhoppningsvis är det bara vätskan som ska försvinna genom träning. Jag fortsätter att köra på. I en mera strukturerad vardag.

Den om det andra testet

2008-07-20 11:46   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Eftersom det inte fanns någon perfekt känsla under det första testet av senan, så bestämde jag mig för att låta den vila lite längre. Två dagars löpvila fick det bli. Och så blev det söndag.

Skorna på. Klockan runt armen. Och så klick klick vid stolpen. Och tiden började rulla. Första minuten kändes bra, precis som senast. Andra också. Och så var klockan plötsligt uppe på 5'. Stegen rullad på längs den grusiga vägen. Klockan kom upp på 6'. Och 7'. Och så efter 7'38'' stannade jag framför porten. Utan känningar i senan.

Det måste vara upp mot 6-7 månader sedan jag kunde springa ett pass utan känningar. Underbart. Men det kan också vara en engångsföreteelse. Jag ska inte börja jubla ännu. Fortsätta på de här korta distanserna ett tag till. Lika lugnt. Lika rullande steg. Men det är verkligen ett steg framåt. Ett stort steg. 1.5km utan känningar. Wohoo!

Den om en saknad känsla

2008-07-18 11:00   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

De senaste dagarna har nervositeten i mig stigit ordentligt. Rädslan har satt sina spår. Och humöret har varit lite lagom bra. En kortare utflyt till Riga. Och så kom dagen. Tiden för att till slut, efter närmare sju veckor, äntligen få dra på sig de där skorna och gå ut på gatan till stolpen som alla rundor brukar börja.

Klockan startas och stegen börjar långsamt långsamt att rulla. Steg efter steg. Och för varje gång foten slår i marken känner jag efter hur det känns i senan. Första minuten gick utmärkt. Sedan kommer någon slags ilande känsla. Som om det är enorm blodcirkulation eller kall vätska som rör på sig i senområdet. Det känslan fortsätter hela den lilla km jag joggade.

Så efteråt vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Det var knappt någon stelhet alls i morse i senen, vilket är förvånandsvärt bra. Men det fanns inte heller den där perfekta känslan under löpningen igår. Kanske behövs det ett par pass innan allt faller på plats. Jag kanske hade för stora förhoppningar. Att allt inte är 110% på en gång.

Det där kalla kanske var vätskan som ska förflyttas bort genom just löpning. Så jag bryter inte ihop ännu. I morgon är det dags igen. 5-10' löpning. Under tiden är det cykling som gäller. Med låg belastning. Och att hålla foten högt så mycket det går. Klockan stannade på 5.00.29. Men det är bara början. Snart startas klockan igen.

Den om att se slutet

2008-07-13 11:55   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Centralbadet förra helgen blev kanske den vändpunkten jag hoppats på. Och att helt otänkt köra benböjen med tung belastning var inte farligt det heller. Nu börjar jag se ett slut. Tillfällena börjar rinna ut. Det återstår nu bara en strömbehandling till hos Ingrid. Så går allt som det ska, vilket vi hoppas, så kan jag prova jogga en minirunda i slutet på nästa vecka.

Men då ska allt verkligen gå som det ska. Så har det inte varit hittills efter operationen. Men någongång ska det väl vända.

Sedan styrkepasset på centralbadet har det blivit pass varje dag. Givetvis inga löppass. Och inte heller några monsterpass där man känner att man blir speciellt trött. Men i alla fall. Det har varit cykelpass ute på vägarna. Gruset har stänkt och regnet har droppat. Och jag upptäckte att människor som sitter inne i sina torra varma bilar blir lite gladare när de ser en dyblöt cyklist susa fram.

Det har också gjorts styrketräning här i vardagsrummet. Med katterna som publik. Skönt att ha båda nu. Att den som var på villovägar tills lut hittade hem till oss.

Och så en kort runda på motionscykeln idag. Publik där med. Jag var bara tvungen att testa. Lite lite belastning. Så får vi se hur senan svarar på det.

Så nu är jag igång lite igen. Och förhoppningsvis kommer löpningen igång så smått också. Men man ska väl inte ropa hej fören man är över den där förbannade ån. Eller något sådant. En vecka kvar alltså. En vecka med drömmar om mjölksyra och halvsprängda lungor. Och de där härligt slutkörda benen.

Den om efterlängtad fysisk aktivitet

2008-07-05 23:16   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

Äntligen blev det ett pass igen. Tyvärr ingen löpning. Ingen cykling heller för den delen. Allt sådant är strängt förbjudet för mig och min mindre samarbetsvilliga hälsena. I stället blev det lite roddmaskin. Ordentlig mjöklsyrekänning. Underbart.

Och så blev det lite allmänt gymande inne på centralbadet. Men jag fick känna på att bli svettig igen. Fick känna att arbeta lite med musklerna. Och det är bra. Det var länge sedan. Riktigt länge sedan. Och antagligen kommer jag känna av alla de där musklerna ännu mera i morgon bitti. Trots badande och bastu i relaxavdelningen.

Det blev lite extra belastning på hälsenan. Lite behböj och lite roddmaskin. Men än så länge känns den okej. Vi får se hur det blir i morgon bitti. Får hoppas att stelheten håller sig borta. Då kan träningen idag verkligen ses som ett steg framåt.

Ska försöka se dagens aktivitet som startskottet till fortsatt träning nu. Även om jag inte kan eller får springa eller cykla, så måste det bli någonting. Längre promenader eller styrka här hemma. Någonting. Någonting som stillar den enorma längtan efter att få mala km ute i skogen och på asfaltsvägarna.

I väntan på det får Håkan Hellström sjunga lite om sin ängel han håller kär. Och om fjärilen och blomman. På sånt där sätt som bara Håkan kan sjunga på.