Den om för mycket ström

Den här veckan var det strömbehandling både tisdag och torsdag. På tisdagen hade jag en strömstyrka på 2.0 på den övre och 2.2 på den nedre. Det var verkligen på gränsen till smärta. Morgonen efter var det lite stelt i senan igen. Och den där positiva känslan jag hade i början på veckan började långsamt förtvina.

På torsdagen var det dags igen. Ingrid höjde och höjde strömstyrkan. Men ingen obehagskänsla kom. Ingen smärta. Och så plötsligt låg både övre och undre på 4.0. Mer vågade hon inte höja.
Och allting kändes sådär positivt och bra igen.

Men så kom fredagsmorgonen. Och stelheten infann sig igen. Kanske blev det för mycket ström. För nära inpå varandra. Nu är det lite mer än en vecka innan nästa behandling. Och sedan några dagar till den sista. Efter det är det dags att dra på sig skorna igen. Allt för många veckor sedan sist. Nästan sex veckor. Och sticka ut på vägarna. Livrädd.

Den om hösten och britsen

Jag får fotsätta ligga där på britsen. Fötterna uppslängda och nålar stickande ut från dem åt olika håll. Ström som pulserande ger en känsla av olustighet och välbefinnande på samma gång.

Idag höjde vi styrkan på strömen. Det ska ge större effekt på senan. Jag vet inte riktigt om det hjälper, men det är svårt att säga det efter bara tre gånger. Dessutom får jag inte provspringa ännu så jag vet inte resultatet förren det blir dags att dra på sig löparskorna igen.

När jag ligger där på britsen så känns det ändå gaska bra. Strömpulseringarna tar ordentligt och jag får någon slags känsla av att det kommer att bli bra. Hoppas det inte förblir en känsla utan att det om några veckor när det blir dags att testa foten, verkligen känns bra.

Höstträning med härlig distans genom skogen. Löven börjar skifta färg och luften är kyligare och lätt att andas. Hösten är den bästa tiden att träna på tycker jag. Och sedan är det dags för vintern. Grunträningen. Förhoppningsvis tunga 1000:ingar. Men...jag kanske ska hålla huvudet kallt än så länge. Det är bara juni. Och jag ska upp på den där britsen ett par gånger till.

Den om ström i foten

Ett par gånger i veckan ligger jag nu där på britsen. Får känslan att det skulle kunna vara en bår. Nålar en bit instuckna kring den vänstra hälsenan. En nål i höger. Tunna små elledningar kopplade till några av nålarna. Där ligger jag. Och försöker tänka på annat.

Accupunktur med strömbehandling är tydligen det som ska lösa den mindre lyckade läkningen av senan. Om det fungerar vet jag inte. Jag är t.o.m lite tveksam till det. I två veckor till ska jag få samma behandling. Samtidigt är det stängt förbjudet att belasta senan. Inte springa och inte cykla. Och det blir svårare och svårare för varje dag. Tyvärr har jag bara mig själv att skylla.

För att testa mig mer så bestämde sig den ena katten att hoppa ner tre våningar från våran belkong en natt. Poff! Och den har inte synts till sedan dess. Jag antar att den var trött på att höga klagovisan om hälsenan.

Nu är det alltså helt vila i minst två veckor till. Efter det kanske jag får smyga igång med lite korta joggpass igen. Men som det känns just nu, efter två behandlingar, så blir det inte bättre. Antar att jag får ha tålamod, det tålamodet jag inte hade direkt efter operationen.

Den om övernattningen

I morgon bitti ringer klockan 07.00. Klockan 08.30 öppnar jag dörrarna på förskolan och påbörjar mitt arbetspass. Ett arbetspass som sträcker sig 26 timmar framåt. Hela vägen fram till 10.30 på torsdags morgonen.

Under förra veckan var senan värre än någonsin. Det gjorde brutalt ont på morgonen och även under dagen kändes lätt ömhet ibland. Under förra veckan försökte jag mig på att cykla några dagar då bussarna inte gick som de skulle p.g.a. Irak-konferensen. Men det gick sådär. Två punkteringar på lika många dagar. Kändes jävligt personligt. Och så fick cykel stå och vila igen.

Men efter sex dagar utan löpning så var det i söndags igen dags att prova några små korta km. 2.5 med Janne som också skulle testa sin vrist. Det kändes helt okej under passet. Men det bästa kom morgonen efter. Nästan ingen stelhelt alls! Wohoo! Nästan så det var roligt att gå till arbetet. Trots att klockan stod på 05.00.

Imorse fanns det heller ingen stelhet och det blev 2.5km löpning till. Till och från kom det lite ömhet i senan, men allt som allt kändes det helt okej. Men det återstår att se hur senan svarar på det i morgon bitti. Sedan är det bara en vecka kvar tills jag ska till sjukgymnasten och se vad jag kan göra för att fixa till det här med läkningen. Hoppas verkligen det kommer några klara svar.

Senaste dagarna har jag också försökt att gå normalt. Sträcka ut senan ordentligt, även om det kan ömma lite. Jag försöker få bort det haltande steget. Om det hjälper vet jag inte. Men det känns som att onaturlig haltning inte är det bästa.

Nu blir det tid att leta reda på sovsäcken. Snart börjar de äldsta förskolebarnen i skolan och traditionen hos oss säger att det är dags för övernattning på dagis. Barnen är förväntansfulla. Min kollega och jag är mest trötta. Men vad gör man inte för barnen. 08.30. Då börjar det.

 

 

Den om uppgång och fall

Slutet på förra veckan blev lite suddig. Jag åkte på något slags virus och deckade ihop ordentligt. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag är fortfarande inte frisk, men jag kan stå på benen i alla fall. Och köra mina korta små 2km pass.

Efter att ha vilat fyra dagar så kändes passet riktigt riktigt bra. 7' innan det kändes lite lite ömhet i senan. Och äntligen kändes det som att det hela var på väg åt rätt håll. Som en seger.

Men lyckan varade inte länge. Den tog slut nyss. För några minuter sedan. Då jag kom tillbaka efter ett mindre lyckat 2km pass. Ömheten kom redan efter 3' och var betydligt kraftigare än i lördags.

Jag har inte fått tag på min sjukgymnast ännu, så jag vet inte hur behandlingen kommer att se ut. Om det blir acupunctur, ström eller ultra ljud. Får se om det går att få tag på någon tid nu när de ska ha Irak-konferensen där. Men det märktes tydligt att senan blev bättre av endast fyra löpfria dagar. Så det känns inte helt främmande att köra på några veckors helvila.

Undertiden är det bara att gilla läget. Finns inte så mycket annat att göra. Försöka bli helt frisk. Arbeta lite mer på samma arbetstid. Och fundera över hur Lasse Lagerbäck egentligen tänker inför träningsmatcherna.

 

Den om ännu ett samtal

Som så många gånger förr. Jag lyfte telefonen och slog nummret. Nummret till Dr. Gustafsson. Med en inre önskan om att jag skulle få en lösning till svar. Men som så många gånger förr kunde jag berätta att senan inte mådde bra. Att den inte vill läka som den ska. Och att jag vill veta vad jag ska göra.

2km varannan dag i två månader. Det fungerade inte. Senhelvetet vill inte vara med och leka. Dr. Gustafsson tyckte vi skulle slänga in lite sjukgymnastik för att få igång senan ordentligt. Lite retström eller ultraljud. Eller kanske lite acupunktur. Vad nu sjukgymnasten föredrar att arbeta med.

Så. Det är läget just nu. Sjukgymnastik. Och en fortsatt förhoppning om att någonsin i livet bli bra i senan. Just nu känns det inte speciellt troligt. Melissa Horn får eka ur högtalarna den här kvällen. Humöret dalar för varje låt. För varje tanke om senan. Om hur senan fått uppleva tuffa träningspass och härliga tävlingar. Hur den nu inte ens klarar 2km. Jag antar att det är livets gång. Jag antar att det bara är att svälja och ser glad ut. Men det är inte alltid så jävla lätt. Tur att det är en ny dag i morgon. Och att Melissa finns här i kväll.

                                                 Melissa Horn - "Sen en tid tillbaka"

                                    

Den om allt på samma gång

Det är maj. Och det har nu gått två månader sedan jag var hos Dr. Gustafsson och fick ordern att köra 2km varannan dag. Det är maj. Och det har inte skett någon förbättring. Lite mindre ömhet på morgonen. Det är det jag kan luta mig mot.

Som en maskin drar jag varannan dag på mig skorna och joggar i väg de där löjliga 2km. I ett tempo jag inte trodde fanns. Och precis som passet innan så ömmar senan. Den ömmar de första 4-5'. Efter det stannar jag upp och känner lite på den. Jag känner och jag letar. Men det existerar ingen ömhet någonstans. Så jag vänder mig om. Och joggar hem igen. Joggar 4-5' med beytdligt mindre ömhet.

Men det duger inte för mig. Jag vill inte ha ömheten de första minuterna heller. Så klart. Det vill ingen. Och frustrationen växer när jag inte kan sätta fingret på vart det gör ont på senan.

Nu återstår det två pass innan jag ska prata med Dr. Gustafsson. Jag vet inte riktigt vad jag ska fråga. Eller vad jag ska säga. Men det visar sig. Kanske är det dags att slänga upp sig på operationsbordet igen. Jag ska bara leta efter pengar. Och efter tid till det.

Samtidigt som jag försöker bli av med ömheten och stelheten. Bli kvitt de korta passen. Så kommer arbetet till mig. Arbete som stapar sig och gör att jag knappt får huvudet ovanför ytan. Så brukar det bli den här tiden. Det är maj. Och med maj kommer allt.

Den om stelheten

Här har jag suttit och funderat på hur jag ska göra. Vilka vägar det finns att välja. Vad jag kan hitta på för att stelheten i senan ska ta och försvinna för gott. För som det är just nu, känns det verkligen inte som att det går frammåt med läkningen.

Dr. Gustafsson's ord ekar i huvudet dag efter dag. "Spring mera". Jo, och det verkar hjälpa väldigt mycket. Två månader har gått sedan jag började med 2km varannan dag. Och senjäveln känns inte mycket bättre för det.

I morse tänkte jag att jag skulle vila helt i två veckor. Men så tog jag tag i telefonen och ringde idrottskliniken. Det ska visst inte vara lätt att få tag på sin läkare. 21 maj fick jag en telefontid. Så undertiden känns det som att jag kan fortsätta med varannan dagtjafset. 2km njutning. Så får jag se vad Dr. G har att säga sedan.

Idag blev det i alla fall en 2km runda. Skönt att få röra lite på sig, även om det bara är så kort. Senan kändes relativt bra, men inte helt perfekt. Och i morse var den väldigt stel.

Det var inte riktigt såhär det skulle bli. Det skulle bli bra. Riktigt bra, som med den andra senan. Så jag ska kunna susa fram över stock och sten. I mer än 2km. Så frågan är egentligen vad som är värst. Smärtan i senan. Eller smärtan i hjärtat.

Den om den nya planen

Det blev inte 2km förra gången. Det blev 4km. Att det ska vara så förbannat svårt att hålla sig. Men det gör inget. Det är okej. För svullnaden kring senan blev inte värre. Och så fick jag prata lite med Janne när vi barfota joggade ner efter hans intervallpass på gräset. Jag coachar honom och hjälper med hans träning. Så får han stötta mig och fundera kring mina motgångar med hälsenan. Precis som tidigare år. Med andra hälsenan.

Det är en ny plan nu. Det här känns bra. Än så länge. Men då har det bara gått två dagar. I alla fall. Tidigare har jag haft en 2km runda som jag kör nu under rahaben. Men det ska det bli ändring på nu. Jag ska lägga om rundorna och tempot jag kör nu. Inga utmätta rundor. Då blir jag bara stressad och tittar på klockan hela tiden. Och så är tiderna plötsligt nere på 3.56 igen.

Rundorna ska variera. Inte samma runda två gånger. Då går det heller inte att jämnföra hur långt jag hinner på de 10' jag ska springa.

Och så tempot. Det ska ner. Över 5.00/km varje gång. Och det gör inget om det är uppe på 5.30/km heller.

Igår hittade jag något slags lunkande tempo efter 3' ungefär. Då kändes det inte som att jag ansträngde hälsenan. Höjde jag tempot några steg så kände jag direkt att den anstränger sig mer. Kanske kan det här vara någon slags lösning. Jag vet inte. Men det är värt att prova.

I morse var det knappt stelt i senan. Och det är positivt då jag sprang igår. Annars är humöret på topp idag. Och det är inte illa då klockan ringde 06.50 i morse och det var dags att dra sig ner till tvättstugan. Förhoppningsvis blir det ett lite längre cykelpass i kväll. Måste bara hitta en ny mp3-spelare, då min andra fortfarande sitter på arbetet med en kniv genom sig.

Den om en extra fundering

Nu har jag vilat i ett par dagar. Ingen löpning sedan passet som gick för fort. Och även om senan blev bättre snabbt så har jag medvetet vilat några dagar extra. Sådär klokt tänkt, som man ofta brukar kunna tänka när det är för sent.

Svullnaderna kring senan har blivit betydligt mindre på de här dagarna jag vilat. Och morgonstelheten är försvunnen. Ibland kan det kännas lite ömt när jag känner på senan, men i det hela är det riktigt positivt.

I kväll är det dags att coacha janne på 200:ingarna nere på vallen igen. Spikskorna på den här gången. Och jag undrar om jag ska jogga några km där. På uppvärmningen. Eller nerjoggen.

Om då svullnaderna kommer tillbaka i den grad de var i slutet på förra veckan, då kan det nog mycket väl bli en viloperiod på någon vecka. För att få bort dem helt. Även om Dr. Gustafsson sa att jag skulle springa varannan dag. det har jag nu gjort i nästan två månader. Och även om det inte blivit sämre, så har det heller inte övertygat mig så mycket så att jag vill fortsätta med det.

2-3km i kväll alltså. Sedan får det visa sig om det blir viloperiod eller om det blir fortsatt jogg. Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp. Precis som Herr Winnerbäck brukar säga.