En löpares dagbok

Det är maj. Och det har nu gått två månader sedan jag var hos Dr. Gustafsson och fick ordern att köra 2km varannan dag. Det är maj. Och det har inte skett någon förbättring. Lite mindre ömhet på morgonen. Det är det jag kan luta mig mot.

Som en maskin drar jag varannan dag på mig skorna och joggar i väg de där löjliga 2km. I ett tempo jag inte trodde fanns. Och precis som passet innan så ömmar senan. Den ömmar de första 4-5'. Efter det stannar jag upp och känner lite på den. Jag känner och jag letar. Men det existerar ingen ömhet någonstans. Så jag vänder mig om. Och joggar hem igen. Joggar 4-5' med beytdligt mindre ömhet.

Men det duger inte för mig. Jag vill inte ha ömheten de första minuterna heller. Så klart. Det vill ingen. Och frustrationen växer när jag inte kan sätta fingret på vart det gör ont på senan.

Nu återstår det två pass innan jag ska prata med Dr. Gustafsson. Jag vet inte riktigt vad jag ska fråga. Eller vad jag ska säga. Men det visar sig. Kanske är det dags att slänga upp sig på operationsbordet igen. Jag ska bara leta efter pengar. Och efter tid till det.

Samtidigt som jag försöker bli av med ömheten och stelheten. Bli kvitt de korta passen. Så kommer arbetet till mig. Arbete som stapar sig och gör att jag knappt får huvudet ovanför ytan. Så brukar det bli den här tiden. Det är maj. Och med maj kommer allt.