En löpares dagbok

I morgon bitti ringer klockan 07.00. Klockan 08.30 öppnar jag dörrarna på förskolan och påbörjar mitt arbetspass. Ett arbetspass som sträcker sig 26 timmar framåt. Hela vägen fram till 10.30 på torsdags morgonen.

Under förra veckan var senan värre än någonsin. Det gjorde brutalt ont på morgonen och även under dagen kändes lätt ömhet ibland. Under förra veckan försökte jag mig på att cykla några dagar då bussarna inte gick som de skulle p.g.a. Irak-konferensen. Men det gick sådär. Två punkteringar på lika många dagar. Kändes jävligt personligt. Och så fick cykel stå och vila igen.

Men efter sex dagar utan löpning så var det i söndags igen dags att prova några små korta km. 2.5 med Janne som också skulle testa sin vrist. Det kändes helt okej under passet. Men det bästa kom morgonen efter. Nästan ingen stelhelt alls! Wohoo! Nästan så det var roligt att gå till arbetet. Trots att klockan stod på 05.00.

Imorse fanns det heller ingen stelhet och det blev 2.5km löpning till. Till och från kom det lite ömhet i senan, men allt som allt kändes det helt okej. Men det återstår att se hur senan svarar på det i morgon bitti. Sedan är det bara en vecka kvar tills jag ska till sjukgymnasten och se vad jag kan göra för att fixa till det här med läkningen. Hoppas verkligen det kommer några klara svar.

Senaste dagarna har jag också försökt att gå normalt. Sträcka ut senan ordentligt, även om det kan ömma lite. Jag försöker få bort det haltande steget. Om det hjälper vet jag inte. Men det känns som att onaturlig haltning inte är det bästa.

Nu blir det tid att leta reda på sovsäcken. Snart börjar de äldsta förskolebarnen i skolan och traditionen hos oss säger att det är dags för övernattning på dagis. Barnen är förväntansfulla. Min kollega och jag är mest trötta. Men vad gör man inte för barnen. 08.30. Då börjar det.