Den om Dr. Gustafsson

2008-03-14 18:25   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Efter förra passet. Det där monsterpasset på 1,5km. Så blev det inte värre i senan. Varken på kvällen eller morgonen efter. Så det blev lite konstigt att gå till Dr. Gustafsson på torsdagen.

Men nu var tiden bokad. Och det kändes ändå bra att få gå dit och få saken kontrollerad ordentligt. Han kände lite och vi pratade en stund om utvecklingen sedan senaste besöket. Det har börjat klia en hel del kring ärret, vilket betyder att vävnader börjar läka som de ska.

Svullnaden är kvar, men det var visst inget att oroa sig över. Och i stället för att vila ännu mera, så kom en oväntad order av Herr Gustafsson. "Spring mer!" I stället för att jogga 4-5km en gång i veckan, så ska jag jogga 1-2km varannan dag. Och bara en sån sak. Det låter väldigt bra. Om det nu går som det ska. Men det vet man aldrig. Men det ska påskynda läkningen i kring senan. Vävnader ska bindas ihop. Snabbare med hjälp av regelbunden blodcirkulation i foten.

Kanske är 1-2km varannan dag för mycket för min sena just nu. Men har Dr. Gustafsson sagt så, så är det bara att göra det. Tills något händer.

Idag blev det alltså 1km jogg. [5.21.20] Det känns fruktansvärt fånigt att dra på sig kläderna för att sticka ut på 1km. Men jag antar att det bara är att göra det. Innan man får köra de riktiga passen.

På söndag blir det mera jogg. Då ute i Sumpan. När Janne har sin tävlingspremiär på Två Sjöar Runt. Ska bli ruskigt spännande att se hur det går för han. Och för mig. Även om vi har olika förutsättningar och olika pass. Tävling 11,3km. Eller rehab 1,5km.

Den om de små stigarna

2008-03-11 17:08   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Janne malde på. Backe upp och backe ner. Riktigt bra form och det ska bli intressant att se vad han kan åstadkomma på söndag.

Själv coachade jag. Som alltid. Men med en skillnad. Jag gick inte bara. Jag joggade. Ha! Smaka på den. Jag joggade! Först joggade jag 1 km på mjukt underlag Riktigt långsamt. Över 5' fart.

Sedan coachade jag i backen. Joggade lite ner med Janne. Sedan lite upp igen. Backen löper genom en skog. En asfaltsväg med skog runt. Och som små avstickare så fanns det stigar in i skogen. Jag löpte lite på dem. Och det var en fantastisk känsla. Att få köra på där. Det var bara 20-30m. Men ändå. Det var 20-30m närmare ett ordentligt hårt terrängpass än jag varit de senaste veckorna.

På torsdag är det dags att träffa Dr. Gustafsson igen. Senan känns mycket bättre. Men jag vill ha det bekräftat. Och höra vad han har att säga. Svullnaden finns kvar. Ömheten är nästan borta. Totalt 1,5km idag. Mer än så blir det inte. Inte än. Inte den här månaden.

Den om backen som försvann

2008-03-02 18:19   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Händerna är lite lätt frusna. Kylan och det hårda regnet letade sin väg in genom handskarna. Nu börjar jag känna hur värmen åter finner sin plats i kroppen.

Janne har varit ute och kört sitt backpass och jag har coachat. Precis som vanligt. En del tittar lite konstigt när jag står där i backen och skriker.

Han har nu bara tre veckor kvar med backe, innan det går över till tävling och andra former av intervaller. Och jag fick idag inse att det inte blir någon backe för mig i år. Jag hinner inte komma tillbaka i tid. I stället får jag ta sikte mot något annat mål. Längre fram.

Under de senaste dagarna har det varit en lite positiv känsla i foten. Smärtan i senan har avtagit lite när jag känner på den. Men svullnaden är kvar. Jag får avvakta några dagar till och se vad som händer.

Idag kunde jag så klart inte hålla mig på cykeln. Asfalten och stigarna i skogen kring backen Janne sprang såg för inbjudande ut. Men det blev bara några steg. Kanske 100m totalt. Och även det kändes positivt. Hoppas jag kan ha kvar den här känslan nu, och börja klättringen tillbaka nu. Igen.

Den om pojken i glaslampan

2008-02-27 18:56   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Glassplitter låg över hela rummet. De övriga i rummet fick ducka för att inte bli träffade. Lite vätska droppade långsamt från bordets kant. Den var förstörd. Den gick i tusen bitar.

Ytterligare några dagar har gått. Hälsenan blir inte bättre. Tabletterna är väl kanske ute ur mitt system nu. Och det återstår några dagar vila innan det ska vara bra. Enligt Dr. Gustafsson i alla fall. Själv är jag skeptisk. Jävligt septisk. Men det finns inte så mycket jag kan göra de närmsta dagarna. Så det är bara snällt köra vidare sin styrka. Coacha Janne. Och vila foten. Så mycket det bara går. Dålig tajming bara att det pågår en stegräknar tävling på arbetet. Om jag bara hade fått köra mina vanliga 15-20km pass. Jag hade sopat rent. Ingen av kollegorna hade ens varit nära.

I personalrummet har . Eller hade. Vi en glaslampa ovanför bordet. Idag reste jag mig ur soffan. Och drömde huvudet rakt in i lampan. Den gick i tusen bitar. Lampskärmen och glödlampan. Allting spack då huvudet träffade lampan. Innan den hann slå ner i golvet. Innan den spred ut sig över hela rummet. Huvudet höll. Men Ha. Det gjorde fan inte lampan.

Den om tio tabletter senare

2008-02-25 07:35   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

För fem dagar sedan öppnade jag tablettburken och pillade ut den första lilla runda tabletten. Nu. Fem dagar. Och tio tabletter senare. Är det egentligen ingen större skillnad.

Svullnaden ovanför nedre senfästet är kvar. Lite har den kanske gått ner, men det är en tydlig svullnad fortfarande. Ömheten när jag känner på senan är fortfarande kvar. Och det är lite stelt när jag går de första stegen på morgonen. Att prova springa några steg. Det har jag inte vågat.

Nu är det en veckas vila kvar också. Så jag ska väl kanske inte bryta ihop ännu. Kanske fungerar de antiinflamatoriska tabletterna som så. Att problemen försvinner när doseringen är klar. När den extra vilan infaller. Men jag vet inte. Jag hade hoppats på bättre och tydligare resultat av tabletterna.

Nu är det som sagt en vecka kvar. Sen får vi se om det blir att lyfta telefonen och slå en signal till Dr. Gustafsson igen. Eller om det blir att snöra på sig skorna och köra i väg.

Den om två om dagen. I fem dagar.

2008-02-20 18:49   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir viljan att komma framåt för stor. Och i stället för att fortsätta längs en öppen väg. Så står det en stor vägg i vägen. Pang! Rakt in i väggjäveln. Och så var det dags att börja om igen. Gå tillbaka till ruta ett. Utan att passera gå.

Nu sitter jag i soffan. Svär över rastlösheten som pirrar genom hela kroppen. Det går att skriva en mening. Sen kommer pirret forsande genom blodådrorna. Benen börjar skaka. Kroppen kryper utan att jag egentligen rör på mig. I systemet finns lite Diklofenak. Två tabletter dagligen. I fem dagar.
Jovisst! Om Diklofenaken kan garantera att senan blir bra.

Medan jag sitter här och räknar tabletter. Och dagar. Och varje timme känner efter om svullnaden är kvar. Så får jag allt mer uppgifter på arbetet. Det är inte så att jag är ledig. Utan jag arbetar mina 100% samtidigt. Ibland känns det som 120%.

Numera är jag även brandskyddsombud på arbetet. Smaka på den titeln. Det är inte illa. Jag har en del pappersarbete att göra i och med det. Och det har gått över en vecka sedan jag blev utsedd till det. Ångesten växer. Inte över att jag behöver göra det. Det är lätt och smidigt. Utan över att jag inte har gjort det ännu. En vecka! Kom igen. Det ska inte behöva ta mer än en timme innan uppgiften är klar. Så brukar det vara när jag får uppgifter.

Så det är mycket som samlas i huvudet just nu. Så mycket så att det ibland blir svårt att hålla huvudet ovanför ytan. På arbetet är det nu dags för den årliga läkarundersökningen. Jag har inte fyllt i mitt namn. Jag vill inte dit. Jag vågar inte. Jag vill inte höra vad de har att säga om min hälsa. I stället vill jag bara ligga stilla. Kanske bryta ihop en sväng. Och fortsätta räkna dagarna. Två Diklofenak om dagen. I fem dagar.

Den om Dr. Gustafsson

2008-02-19 05:25   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

05.17 står klockan på. Det känns lite sådär lagom roligt att sitta och vänta på en buss som ska ta mig till arbetet. Drömmarna går till en bil. 50 minuter skulle jag spara in. Enkel resa. Om jag ändå hade en...

Igår var jag tillbaka hos Dr. Gustafsson. Mannen som skar i min hälsena för ganska exakt 10 veckor sedan. Först gick allting perfekt. Över förväntan. Sedan tog det stopp. Tvärstopp. Senan började ömma ordentligt. En svullnad uppenbarade sig ovanför det nedre senfästet. Jag bröt ihop.

Igår kollade Dr. Gustafsson in det. Kände lite. Frågade lite. Och konstaterade egentligen det jag redan antog. Det hade gått för bra. Ökningen av distansen kom för fort. Passen gick lite för snabbt. Så det har blivit en överansträgning och en lättare inflamation.

Med recept på antiinflamatoriska tabletter i fickan gick jag därifrån. Vila i två veckor till. Och knapra piller. Härligt. Det var verkligen inte det jag ville. Men samtidigt, det är bra mycket bättre än att få göra om operationen. Antar jag.

Så nu blir det att ta det lugnt. Belasta foten så lite så möjligt. Och försöka hitta några slantar att kunna hämta ut de där tabletterna. 05.25. Eller vila. Frågan vad som känns värst.

Den om hoppet

2008-02-14 09:05   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Jag brukar inte vara negativ av mig. Men nu känns allt så uppgivet. Så meningslöst. Det sägs att hoppet är det sista som försvinner. Frågan är om hoppet finns kvar.

Senan blir värre hela tiden känns det som. Jag förvärrar det säkert mentalt genom att bara gå runt och känna efter och fundera på den hela dagarna. Men det är stelt på morgonen. Och det är riktigt ömt när jag känner försiktigt vid nedre fästet.

Idag pratade jag med Idrottskliniken. Och på måndag ska jag tillbaka till Dr. Gustafsson för en bedömmning. Har jag tur ingår allting i en normal läkningsprocess. Att det gör ont ett tag till och sen försvinner det. Sen blir den senan lika bra som den andra blev.

Eller så har jag otur. Någonting gick fel. Jag sprang för tidigt. Jag sprang för mycket. Eller för snabbt. Och så är allt över. Jag vet att jag inte ska gå runt och fundera över det. Att jag ska tro på att det blir bra. Men det är fan inte lätt. Inte när man bara har en enda önskan. En önskan att springa.

Den om morgonstelhet

2008-02-10 17:35   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

En slags ilande känsla uppenbarade sig i hältrakten igår. Det var efter gårdagens morgonpass där senan ömmade en del. Resten av dagen kom den där ilande ömheten i senan. Den varade bara i några korta sekunder varje gång. Men den var där. Hela dagen.

Idag är den känslan borta. Men morgonens första steg ur sängen påminde allt för väl om de åren jag gick med smärtan i den andra hälsenan innan operationen. Nu ska jag inte dra några förhastade slutsatser här. Dr. Gustafsson har ändå fixat till den vänstra precis likadant som den högra. Så egentligen borde den bli lika bra. Men faktum är, att de första stegen är stela. Riktigt stela. Innan det släpper och kroppen är igång med dagen.

Jag avvaktar till onsdag med mer löpning. Och jag väntar ett tag till efter det innan jag lyfter luren och ringer Dr. Gustafsson om råd. Undertiden kan jag bara gräma mig över att jag inte antecknade efter den högra senans operation. Då hade jag vetat hur det ska kännas såhär nio veckor efter operationen.

Den om morgonpass

2008-02-09 09:34   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

Jag har i regel svårt med morgonpass. Morgonpass är vidriga. Morgonpass brukar oftast bara genomföras när nöden kräver det. När det inte finns någon annan chans. Idag var det inte så. Det fanns andra möjligheter. Men jag steg upp tidigt. Efter en hård natt med sista boken av Stieg Larsson. Jag gick ut och körde veckans andra pass. Det skulle jag nog inte ha gjort. Senan verkar inte heller tycka om morgonpass.

Det var stel i senan i början. Men det brukar det vara. Men det försvann inte efter 4-5' som det ska. Som det borde. I stället kom någon form av ömhet. Jag slog av på tempot. Nästintill gåfart. Och så kortade jag av passet. Blev bara en löjligt liten runda på 3km [15.45.87]

Nu efter löpningen känns inte senan värre än vanligt. Jag får hoppas att det inte är ett steg bakåt nu. Utan att det bara var att senan inte hade vaknat riktigt. Men kom igen. Kroppen ska väl vara lika glad som jag att den får springa lite? Att den för en gångs skull får komma ut i skogen på de där bekanta vägarna. Men tydligen inte.

Kroppen brukar vara stelare på morgonen. Min brukar knappt ha vaknat alls innan kl 12. Morgonpass känns alltid hemska för mig. De brukar bli en bunt km med pina. Nu blev det bara 3km pina.

 Frustrationen växer.