Den om att överreagera

2008-04-29 05:23   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Det onödigt höga tempot på passet i fredags satte sina spår i senan. Dagen efter var den fruktansvärt stel. Inte diret öm, men stelheten var enorm. Men det var inget som höll i sig länge. På lördagskvällen kändes den redan bättre och på söndagen var det som vanligt.

Eftersom det blev så betydligt mycket bättre så beslutade jag mig för att vila några extra dagar. Och idag, känns senan riktigt bra. Nästan så jag vill gå ut och dra av ett 15km pass, bara sådär. Men det ska jag inte. Kanske blir det ett 2km pass, eller så blir det ytterligare en dags vila för senan. Och försöker plugga på hur man håller ett långsamt tempo.

Nu går bussen till arbeit snart. 05.41. Sådär läskigt tidigt. Tyvärr har jag ingen musik att lyssna på idag. Min mp3-spelare sitter i diskbänken med en kniv rakt igenom sig på arbetet. Den strulade igår. Hängde sig konstant. Så...ja, jag kanske överreagerade lite när det gäller kniven. Men så kan det gå.

Den om den onödiga farten

2008-04-25 16:49   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Att det ska vara så förbannat svårt att hålla nere farten. Jag får ligga kring 4.45-5.00 fart på mina 2km. Ibland har jag av misstag kommit ner mot 4.30/km. Ofta i samband av Jannes närvaro.

Idag skulle det återigen bli 2km i 4.45-5.00 fart. Så var det tänkt i alla fall. Med solen i ögonen stack jag i väg ner för kullen på första km. Strax innan km-markeringen tittade jag snabbt på klockan. Den slog precis om till 4.00. Smått chockad vände jag efter första km på 4.14.86. Och det utan att trycka på någonting.

Andra km skulle bli lugnare. Återigen fick jag fel. Jävligt fel t.o.m. 3.56.46 stod klockan på efter andra km som går uppför. Lagom bra för senan. Den strålade lite när jag gick upp för trappen. Men sedan dess har det känts okej.

Jag måste verkligen håller ner faten i framtiden, om jag inte ska få börja om med rehaben igen. Hur svårt ska det vara egentligen? Jag kanske ska se till att ha Flickan från landet i norr cyklandes bredvid som håller koll på farten. För jag själv verkar vara allt för oansvarig för att hålla ordning på min egen fart.

Skål!

Den om nybörjartipsen

2008-04-23 18:32   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

Nyligen frågade en vän till mig om nybörjartips för att springa. Jag tyckte inte jag hade så mycket att komma med. Men efter att han förklarat för mig att jag i alla fall har närmare 20års erfarenhet av löpning och tävling på olika nivåer, så var jag väl tvungen att komma med något.

Han hade hört att det ska läggas upp träningsprogram. Att man ska kolla pulsen innan man börjar träna och sedan jämnföra varje vecka. Att man ska köra intervaller. Så han såg lite orolig ut.

Det förstår jag. För om jag ska börja träna lite löpning, då skulle min motivation försvinna om jag skulle börja lägga upp scheman, kontrollera pulsen hela tiden. Och att köra intervaller direkt, känns inte helt skonsamt för kroppen.

Så jag kom bara på en sak att säga. Knyt skorna och stick i väg. Helt enkelt. Inte tänka på hur länge du måste köra eller hur snabbt du ska köra. Bara spring på så länge det känns okej. Kanske gå lite om det behövs i början och springa vidare sen. Att sedan köra regelbundet, kanske 2-3 gånger i veckan i alla fall, är en fördel.

Springa olika vägar. Bara ha roligt där ute. Sedan, efter ett tag, då kommer resultatet att märkas under löpningen och under resterande tid av dagen. Att då börja kolla tider på rundor och dyligt känns mera aktuellt.

Jag vet inte hur det kommer att gå för honom, men han verkade tacksam för tipsen. Tacksam för att slippa köra intervaller och fundera på träningsupplägg. Det är sånt man kan göra när man kör på lite mera. När man börjar bli fanatiker.

Nu är det snart dags för mig att dra på mig löparskorna igen. Och sticka ner till Vilundavallen för dagens pass. 2km lättare jogg. Kanske en tid runt 9.20-9.30. Antagligen går andra km snabbare än första. Jag får hålla på så här med tiderna. Jag är redan fanatiker.

Den om terräng DM

2008-04-20 18:09   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Följde med Janne ut till Vallentuna och årets upplaga av terräng DM. Han skulle köra långa banan [12km] och gjorde ett hyfsat stabilt lopp. Med en andra plats som resultat. Själv stod jag bredvid. Tittade på klockan. Skrek varvtider. Jagade på.

När loppet var över var det min tur. Knyta skorna och så iväg. I lugnt tempo. Janne joggade ner. Jag körde mitt pass. Det är löjligt. Solen sken och det kändes som sommar när vi lunkade runt den 2km långa tävlingsbanan. Foten kändes helt okej.

Det jag reflekterade över i slutet på passet var mitt steg. Jag har alltid sprungit med ett högt steg. På tårna, även om det funnits tider då jag försökt avvänja mig vid det steget och få ett mera rullande steg. Efter operationen nu så har steget mest varit kantigt. Stelt och hackande. Och väldigt överdrivet hällöpande. Men idag kom jag upp lite på foten. Omedvetet. Det är gott. Steget blev lite mera naturligt. Det måste innebära att läkningen går åt rätt håll.

Den om två raka

2008-04-18 06:33   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Klockan ringde strax innan 06.00. Det är förbannat tidigt. Egentligen borde det finnas någon slags lag att man inte får stiga upp innan kl 08.00. Nu sitter jag och väntar på att få gå till bussen. Som tar mig till tåget. Som tar mig till en annan buss. En timmes resväg till arbetet. En timme som skulle kunna vara 10 minuter. Om jag hade haft en bil.

I veckan blev det två löppass i rad. Både måndag och tisdag. 2km och 2.5km. På onsdags morgonen kändes senan inte alls bra. Men efter någon timme var den som vanligt och jag har inte kännt något speciellt i den sedan dess. Men i fortsättningen blir det nog löppass endast varannan dag. Precis som ordern var.

En av km tiderna var nere på 4.21 ockå. Och även om det är en fart som känns lätt så är den nog inte optimal för senan. Inte i dagsläget.

Nu blir det två vilodagar i stället. Personalmöte och utvecklingssamtal tog upp tiden igår. Plötsligt var jag hemma och klockan var 22. Och idag är det China teatern som tar upp hela kvällen. Men kanske är det inte så farligt ändå. Kanske är det bra med en extra dag.

Nu är det bara några minuter kvar innan bussen går. Och jag måste nästan jogga dit. Ska man räkna det som ett pass? Kanske inte. Jag får vänta till i morgon innan det blir fler löpsteg.

Den om samtalen

2008-04-14 06:53   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Så har det gått en vecka till. En vecka till av önskan. En vecka till med drömmar. En vecka med fler 2km pass. En vecka med vår och vinter.

Under de senaste passen har det funnits en positiv känsla. Senan har känts relativt bra under de korta löppassen. Det känns nästan ingenting när jag försiktigt trycker lite på senan. Varken innan eller efter ett pass. Svullnaden på senan får jag för mig är på väg ner, men jag vet inte helt säkert. Stelheten på morgonen, även dagen efter ett löppass, är mindre.

Så det känns som att det hela är på väg åt rätt håll. Men det får bli några fler veckor med drömmar och önskningar. Fler veckor med de korta 2km passen. Kanske fungerar de ändå. Samtidigt håller jag på att lägga in lite cykelpass mellan löppassen. Jag hoppas senan ska klara av det.

Men löp och cykelpass är inte det enda kommande veckan innehåller. Den är full med annat också. Full av sånt som gör att jag just nu simmar omkring och försöker hålla huvudet ovanför ytan. Ovanför allt arbete. Jag ska börja med vårens utvecklingssamtal. Och jag hatar dessa samtal. Att sitta där öga mot öga. Prata om deras barn. Och försöka linda in saker och få fram dem på ett snällt och positivt sätt.

Men men. Någon ska väl göra det också. Det är väl bara att försöka vara positiv och borra ner huvudet och köra. Ungefär som sista 200 på ett 800m lopp. Den här veckan tar också slut någon gång. Och de kommer att avslutas på China teatern. 

Den om cykelintervallerna

2008-04-06 18:48   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Allt som en gång byggdes upp är plötsligt borta. Alla veckor med 10 mils löpning är som bortblåsta. Det enda som är kvar är skadorna från alla dessa mil. Orken, lungkapaciteten, mjölksyreupptagningsförmågan. Allt. Bara, poff, borta!

Men allt som försvunnit går att finna igen. Det handlar väl bara om tålamod och mental ork. Undrar om jag har det? I alla fall. Senaste veckan har det gått lite upp och ner. I tisdags kändes allt perfekt. Jag studsade runt 3km i skolskenet och kände att livet var perfekt.

På fredagen vaknade jag upp från de tankarna. Livet var tydligen inte så bra. 2km avverkades, med smärta i foten större delen av passet. 9.47.59 hamnade jag på.

Idag var det dags igen. 2km. Och då kändes allt bra igen. Det var inget solsken. Mera snålblåst och ruggit. Bredvid mig joggade Janne. Hans uppvärmning. Och när Janne joggar bredvid mig, så brukar det vara svårt att hålla nere tempot. 4.36.70 på första. 4.31.33 på andra [9.08.03] Antagligen alldeles för snabbt. jag vet inte hur senan reagerar på de farterna.

Efter löningen var det bara upp för trapporna och hämta cykeln. Janne körde fartleksintervaller. 1+2+3+4+5+4+3+2+1+1 minuter. Med lika lång vila som intervall. Och jag cyklade bredvid för att coacha. Hålla koll på fart och på tiderna. Formen är god där. Under 33' på senaste tävlingsmilen. Det lovar gott inför bansäsongen.

Jag själv får hålla mig till 2km. Det är inga intervaller. Och inga millopp. Inte heller blir det några 10mils veckor. Men det är bättre än ingenting.

Den om hålla nere farten

2008-03-30 09:40   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Nu har jag bråkat färdigt med alla baciller och annat skit som intog min kropp uppe i norr. Hoppas jag i alla fall. Så i fredags var det dags att försöka återuppta de där viktiga meningslösa minipassen igen. Medan Håkan Larsson planerar sin resa inför Kalmar där 18km pass radas upp dag efter dag. Så sitter jag här med en planering att köra 2km varannan dag. Känns väldigt rättvist. Men snart Håkan. Snart är jag också där.

I fredags blev det alltså 2km. [9.56.88]. Efter 700m ömmade senan rätt ordentligt. Men smärtan släppte några hundra meter senare och det gick att genomföra passet. Efter passet började det klia en hel massa kring senan. Antar att läkningen satte fart där med hjälp av blodcirkulationen.

Idag var det dags för nästa. Uppe med tuppen, eller med de där två kattuslingarna som går omkring här och verkar ha ordentliga sömnsvårigheter. Så rullade jag ner för backen utanför. Vid passering 1km [4.53.32] kändes foten riktigt bra. Och efter andra km [4.40.00] så var det fortfarande på topp. Och det här tidigt på morgonen. När det känna så bra i foten uppstår nästa problem i stället. Farten. Jag blir för ivrig och drar upp en fart som foten kanske inte bemästrar just nu.

Men det känns som att det går åt rätt håll nu. I några veckor till så ligger jag nog kvar på 2km varannan dag. Innan jag förhoppningsvis kan höja distanserna lite. Och att sedan allsvenskan börjar idag, gör inte att dagen blir sämre. Inte fram tills matchen kanske är slut i alla fall.

Den om norrlandsmissen

2008-03-26 10:05   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Det skulle bli ett par dagar i norr. Ett par sköna och avslappnande dagar i den där lilla byn norr om Umeå. Med kortare joggpass. Med god mat och trevligt sällskap. Och kanske skulle jag bli av med oskulden när det gäller skoteråkande.

Det var i alla fall så det skulle bli. Men nu blev det inte så. Inte ens nära. Det blev helt jävla fel. Redan i Sundsvall han skiten i kapp mig. Bakterierna hoppade på och brottade ner mig ordentligt. Jag hade inte en chans. Jag kunde inte kämpa emot. Och på bara några timmar. Var jag besegrad.

Närmsta dagarna. I stort sätt hela vistelsen där uppe bland jättedrivorna av snö. Låg jag där i en soffa. Nedbäddad under filtar. Frös och svettades. Tills jag efter någon dag i alla fall kunde palla mig upp och stoppa ner huvudet i toaletten för att tömma magen ett par gånger.

Nu är jag nere i storstan igen. Känner stressen fylla min kropp. Jag behöver stress. Slappnar jag av blir jag sjuk. Så är det varje gång jag har lite längre ledigt. Det slår aldrig fel. Tyvärr.

Snart är det dags att komma igång med den där meningslösa 1.5km löpningen igen. I någon vecka. Innan det höjs. Kanske till 2km. Eller 2.5. Beroende på hur det känns i senan.

Den om Fredriksfors

2008-03-19 18:49   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Sista arbetsdagen på ett litet tag är gjord. Det var med lättnad jag stängde igen ytterdörren. Och med lite lättare steg än vanligt gick mot bussen. Snön föll tätt. Jag har inte en aning om var den kom i från. Eller vad den har nera på marken att göra. Men jag kände mig som en snögubbe som gick ombord på bussen.

Senaste tiden har jag fortsatt med Dr. Gustafsson's order. Att springa mera. Jag har dragit på mig kläderna och gåt ut på vägen. Sprungit 1,2km och 1,3km. Det känns förbannat löjligt.

Under passet känns senan ingenting. Vilket gör att suget på att lägga till km efter km bara ökar. Men jag har hållt mig än så länge. Jag vet att det inte är bra.

Motivationen att träna annat. Cykling och styrka. Den är borta. Den försvann någonstans på vägen. Det är inte roligt. Det är inte det jag vill hålla på med. Nu är löpningen igång igen. Mikroskopisk. Men den är där. Den ligger där och gror.

I morgon bitti bär det av till norr. Till Robertsfors för att vara exakt. Till Flickan från landet i norr's föräldrar. 1.5km sträckor ska väl gå att hitta där också. En gång för något år sedan när jag tränade där. Då sträckorna låg på bra mycket mer än 1.5km så sprang jag längs en bilväg. "Välkommen till Fredriksfors" stod det på en skylt. Spännande. Jag sprang vidare. 30 sekunder senare kom en ny skylt. "Du lämnar nu Fredriksfors".

Ha! Där ser man. Det kan en Stockholmare ha ganska roligt åt.