Den om att känna oro

2008-02-06 19:02   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Och så var det äntligen dags igen. Att dra på sig skorna och sticka ut på de mörka gatorna. Eftersom jag bara får springa två gånger per vecka just nu, så gäller det att njuta extra mycket varje gång. Och det blir samtidigt svårt att stanna när man måste.

Janne malde intervaller som vanligt idag (12x1000m med vila 1'. på ett snitt på 3.08) Han börjar komma i riktigt bra form. Om det sen beror på min coachning, det kan man diskutera.

Jag höjde nivån lite jag också. Upp på 5km. Måste våga testa vad foten går för. Första km (5.04.51) var ärret lite stelt. Andra km (4.43.99) flöt på bra. Tredje km (4.43.35) likaså. På fjärde (4.42.22) börjar jag känna efter i foten. Tankarna går hela tiden ner dit och jag känner efter om det finns någon ömhet. På sista km (4.27.24) gick tempot upp lite. Även om det egentligen inte kändes så.

Det som nu efter passet oroar lite är en liten liten svullnad ovanför hälsenefästet. När jag klämmer försiktigt på senan så finns det en viss ömhet. Det var där jag hade ont innan operationen. Där Dr. Gustafsson brände bort blodkärlen och slemhinnan. Men jag vet inte om det är en del av läkningen. Om det var så på den högra senan efter förra operationen.

Jag får vänta några veckor. Se vad som händer. Försöka att inte känna efter för mycket. Utan bara flyta på. Två pass i veckan. Dessutom. Jag måste hålla tillbaka farten lite. Jag måste hålla tillbaka ivern att köra på som vanligt.

Den om katten på ryggen

2008-02-05 17:53   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

Allt jag vill är bara att kunna dra på mig skorna och sticka ut och köra. Köra km efter km. Mil efter mil. Men jag antar att jag får hålla tillbaka lite. Nu i början.

I stället blev det styrka idag. Styrka som genomfördes i vardagsrummet. Med två katter som publik. Till slut kunde publiken inte hålla sig längre utan var tvugna att närma sig. När backupsen kördes satte sig en av dem på ryggen. Lite extra motstånd.

När armböjen kördes. Hopp, upp på ryggen. Som om jag inte var tillräckligt klen i armarna. Och när det var dags för benböjen så hoppade de upp och ner och försökte få tag i mp3-spelaren som hängde kring halsen.

Som sagt. Lite löpning skulle inte sitta fel. Så jag slipper dessa hemska armböj. Slipper träna inomhus. Och slippa känna matlukten som lägger sig som en dimma kring en. Dessutom är löpning just löpning. Och bara det är en anledning. It's the shit.

                                            Hulliganerna. Sportintresserade hulliganer.

Den om det nya landskapet

2008-02-03 12:41   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Varje fot sattes inte ner på blött grus. Inte i några leriga vattenpölar eller geggiga vägkanter. I stället slog varje steg ner i nyfallen mjuk snö. Träden hängde vita ner över vägen och snön låg på en del ställen helt orörd.

Nu hade det gått några dagar sedan senaste löppasset. Foten blev inte svullen, men det skadar inte med lite försiktighet. I stället har det blivit lite styrka. Samtidigt drar jag på någon snvis förkylning som inte riktigt vill släppa taget om mig.

Idag blev det däremot 3.5km ute i snön. Det var milt i luften. Ren och skön luft. Foten kändes lite småstel första 3-4'. Sen flöt det på riktigt bra. Nu känns det verkligen som att det går åt rätt håll. Förra gången, med den högra senan, tog det närmare sex månader innan jag var uppe på milpassen. Nu känns det som att det ska gå mycket snabbare. För det är först när jag börjar komma över milpass som det börjar bli lite träning för mig. De passen jag kör nu är mest för att få igång senan och foten ordentligt. Farten idag var lite lägre än senast. Vilket var helt rätt. Det är nog närmare 5' fart jag bör ligga, innan allt har läkt färdigt. 

Annars känns det som att jag ska börja pressa foten lite snart. Se vad han tål. Det är en svår balans det där. Vara försiktig och ta det långsamt. Samtidigt som jag ska testa och se hur långt jag kan köra i dagens läge. Nästa löppass blir på onsdag, då ska jag försöka komma upp i 4-5km.

Den om älgarna

2008-01-29 17:30   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Där satt jag skumpandes längs grusvägen. Jag satt på mammas gamla cykel. Med mopedstöd och cykelkorg. En riktig pärla. Bredvid mig värmde Janne upp inför veckans intervallpass. (11x1000m vila 1' snitt ca. 3.11)

På ängen bredvid. Mellan två vägar tycke jag mig se tre stora hästar. Men jag såg inget stängsel. Jag funderade lite och tittade en gång till. Då såg jag att det inte var hästar. Det var tre stora älgar som stod där. Mellan två vägar på en liten äng.

Men nu var det inte älgar det gällde. Utan dagens löparrunda. Den tredje efter operationen. 3km blev det den här gången (4.58.14/4.45.43/4.30.60). Första km var riktigt stel. Jag får inte till något bra rull på vänsterfoten. Egentligen blir hela vänsterbenet lite stelt. Steget faller sig inte ett dugg naturligt. Jag får akta mig lite att inte belasta högerbenet för mycket. Det har en dendens att bli så just nu.

Andra km flöt på bra. Det kändes mera avslappnat och mindre stelt kring såret. Likaså på sista km. Men kanske att 4.30 är lite för snabbt just nu. Jag bör försöka hålla mig lite till de lägre farterna. Kanske runt 4.50-5.00. Tur att man inte är ivrig då.

Den om svullnaden som aldrig kom

2008-01-27 19:28   0 Likes   5 Comments   0 Images

Share

På kvällen efter onsdagens första stapplande steg satt jag bara och väntade. Jag antog att de 2km blev för mycket för hälsenan efter så pass lång vila och så pass nära inpå operationen. Jag satt bara och väntade på att se hur hälsen och foten skulle svälla upp. Men när det var dags att sova så såg foten fortfarande bra ut.

Torsdag morgon och nu skulle väl ändå svullnaden ha kommit. Men foten var precis som vanligt. Och så har det fortsatt. Väntan. Utan att se någon svullnad. Och det är väl kanske tur det. Hur förvånad jag än blev.

Under veckan har jag samtidigt dragit på mig en härlig sväng av förkylning. Sån när som är tillräckligt jobbig att inte kunna köra för mycket pulshöjande träning. Men samtidigt så pass lite att man kan gå till arbetet.

Förkylningen är fortfarande kvar. Men eftersom de här korta 2km i 5' fart inte räknas som pulshöjande för mig. Så kunde jag idag ge mig ut på ännu en runda. 5.22.55 på första km. Och 4.59.95 på andra. Och steget kändes mycket bättre än i onsdags. Men jag vågar fortfarande inte gå upp på tå. Och jag natar att jag inte bör göra det heller ännu.

Läkningen flyter med andra ord på. Och nu blir det bara en dags vila innan nästa runda. Under Jannes intervallpass på tisdag. Nu ikväll kan jag i stället sitta och vänta igen. Vänta på att se foten svälla. Fast. Den här gången väntar jag med en baktanke att den inte kommer att förändras.

Den om de första stegen

2008-01-23 18:47   0 Likes   5 Comments   0 Images

Share

Och så kom de. De där första stapplande stegen. Stegen jag längtat efter. Stegen jag samtidigt varit så rädd för att ta. Nu är de tagna.

Som vanligt var jag med och coachade Janne ute på hans intervallpass. Men den här gången hade jag mer i tankarna än att bara coacha honom. Den här gången skulle även jag springa. Inga 10x1000m. Mera lätt lätt jogg. Så jag hoppade av cyklen och såg Janne köra i väg sitt första lopp. Jag skrek något efter honom. Och så tittade jag ner på mina skor. Och började köra. Steg efter steg. Över den lätt snöbeklädda marken.

Första km kändes okej. Stegen var orytmiska. Rullade kantigt fram på häl. Inte alls som det brukar vara. Men det kanske jag inte kan förvänta mig. Ännu. 5.40 visade klockan vid vändning. Vägen tillbaka. 5.16. Det kändes som att jag gick fram. Har nog aldrig sprungit så långsamt.

Men det kändes bra. Lite lite ömhet efter första km. Ömhet kring hälbenet. Precis ovanför nedre senfästet. Där brände de blodkärl. Antar att det kan ta längre tid att läka där.

Men nu är de tagna. De där första stegen. Nu blir det styrka och cykling i några dagar. Och avvaktande på hur foten ska svara på de första stapplande stegen. Om svullnaden håller sig borta. Eller kommer fram. Men det är skönt att de är tagna.

Den om att gå framåt och bakåt på samma gång

2008-01-18 17:03   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Det låter lite orimligt. Men det är möjligt. I alla fall när det gäller känslan av det hela. Under veckan har foten och senan svullnat upp igen. Så klart det inte skulle gå och bli bra på en gång.

Så det har känts att jag fått backa tillbaka. Ta ett steg tillbaka i rehaben. Samtidigt har jag senaste dagarna fortsatt cykla. Både inne och ute. Och det har inte blivit bättre. Igår skruvade jag till och med upp motståndet på motionscykeln. Och trampade på. Likaså idag.

Idag när jag började cykla kände jag en slags trötthet i benen som jag nog inte kännt på väldigt länge. Att en sådan känsla kan vara så behaglig. Den får mig bara att längta ännu mer till de långa. Hårda passen ute på den våta asfalten. Lösa gruset.

I helgen blir det att fortsätta på högre motstånd. Cykla på. Och se hur foten ser ut efter det. Om svullnaden beror på allt gående och jagande av barnen under veckan. Eller om det beror på cyklingen. Men med högre motstånd så känns det ändå som ett steg framåt. Ett litet litet steg närmare löpningen.

Den om citaten

2008-01-16 18:43   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Hoppade upp på mammas gamla korgcykel idag igen. Och följde med Janne ut på sitt intervallpass. (9x1000m Vila 1'. Snitt på 3.09) Han imponerade. Och jag var som vanligt allt för sugen på att kasta cykeln ner i diket och hänga på. Jag har visserligen en del att ta igen, som jag missat nu i och med operationen.

Men jag satt kvar på cykeln. Trampade på och funderade i stället på att ställa i från mig cykeln och prova jogga några meter. Men jag vågade inte. Jag fegade ut. Och kanske var det tur. Jag vet inte. Men under veckan svullnar foten upp igen. Så det är styrka som gäller ett tag framöver också. Jag får snällt vänta. Sitta och vara frustrerad i några veckor till.

Undertiden Janne körde. malde steg för steg. Och jag skrek och coachade. Så tänkte jag på några citat. Jag tänkte på våran förra tränare. Innan varje pass vi körde med honom kom några väl valda ord. Oftast i form av "Det blir inte roligare än så här."

På ett pass där vi skulle köra 15x200m med 30'' vila så påstod jag att jag inte skulle orka 15st. Och vad hände då. Han svar kom direkt: "Då blir det 18st i stället" Och så log han.

Klagade man på motvinden på ett intervallpass så löd svaret: "Det kan vara motvind på tävling också"

Och visst fan har han rätt. Han hade rätt i allt. faktiskt. Och jag önskar man kunde spola tillbaka tiden lite. Då jag var hel. Då Janne och jag var i form. Då Coach Lasse skrek sina klassiska citat.

Den om idrottsgalan

2008-01-13 16:18   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Självklart ska jag vara där. Sitta snällt i min stol och se på alla människor som bara far omkring. Som minglar bland sina jämlikar. Bland övriga idrottsstjärnor. Dåtidens och nutidens. Jag ska lyssna på vad de har att säga. Lyssna till deras prestationer. Och avundas dem. Precis som jag alltid gör när någon är sådär förbannat jävla bra på idrott. Ungefär som med Drottningen. Drottning Kalla.

Svullnaden kring senan har försvunnit. Och nu ser det sådär bra ut igen. Som det gjorde för ett par dagar sedan. Två dagar utan att gå på arbetet. Två dagar utan att cykla. Det har tydligen hjälpt. Och nu vill jag så klart direkt upp på cykeln igen. Men Ha! Det ska jag inte. Jag ska fortsätta med styrkan några dagar till. Låta foten vila några dagar extra. Sitta och bara ta det lugnt på idrottsgalan i morgon kväll.

Dessutom börjar det kännas lite i kroppen. Ena stunden varm. Andra stunden kall. Ömt i halsen på morgonen. Lite snuvigt. Någonting är på gång. Och det är självklart. Första veckan på en ny termin. Efter hösten var jag immun mot alla barnens baciller. Nu har jag varit borta några veckor från dem. Så det är klart att jag ska åka dit på något nu. Så är det alltid. Varje ny termin.

Den om att ta ett steg tillbaka

2008-01-11 20:09   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Och så kom den där dagen. Den där dagen som jag hoppades inte skulle komma. Men som innerst inne var väntad. Det hade gått för bra. För snabbt fram. Nu får jag backa tillbaka. Inte till ruta ett. Men ett steg tillbaka.

Under de senaste dagarna har foten och senan börjat svullna upp lite igen. Inget jätteallvarligt. Men en klart synlig svullnad. Kanske har jag cyklat på för hårt. Eller så beror det på att jag nu igen börjat arbeta. Så då blir jag tvungen att gå en hel del. För att ens ha en chans att hänga med alla dessa barn som flyger fram och tillbaka.

I vilket fall som helst så har det kanske gått för snabbt fram. Jag får backa lite och ta det lite lugnare några dagar. Hålla mig till endast styrketräning. Dra i bromsen.