En löpares dagbok

Det låter lite orimligt. Men det är möjligt. I alla fall när det gäller känslan av det hela. Under veckan har foten och senan svullnat upp igen. Så klart det inte skulle gå och bli bra på en gång.

Så det har känts att jag fått backa tillbaka. Ta ett steg tillbaka i rehaben. Samtidigt har jag senaste dagarna fortsatt cykla. Både inne och ute. Och det har inte blivit bättre. Igår skruvade jag till och med upp motståndet på motionscykeln. Och trampade på. Likaså idag.

Idag när jag började cykla kände jag en slags trötthet i benen som jag nog inte kännt på väldigt länge. Att en sådan känsla kan vara så behaglig. Den får mig bara att längta ännu mer till de långa. Hårda passen ute på den våta asfalten. Lösa gruset.

I helgen blir det att fortsätta på högre motstånd. Cykla på. Och se hur foten ser ut efter det. Om svullnaden beror på allt gående och jagande av barnen under veckan. Eller om det beror på cyklingen. Men med högre motstånd så känns det ändå som ett steg framåt. Ett litet litet steg närmare löpningen.