En löpares dagbok

Självklart ska jag vara där. Sitta snällt i min stol och se på alla människor som bara far omkring. Som minglar bland sina jämlikar. Bland övriga idrottsstjärnor. Dåtidens och nutidens. Jag ska lyssna på vad de har att säga. Lyssna till deras prestationer. Och avundas dem. Precis som jag alltid gör när någon är sådär förbannat jävla bra på idrott. Ungefär som med Drottningen. Drottning Kalla.

Svullnaden kring senan har försvunnit. Och nu ser det sådär bra ut igen. Som det gjorde för ett par dagar sedan. Två dagar utan att gå på arbetet. Två dagar utan att cykla. Det har tydligen hjälpt. Och nu vill jag så klart direkt upp på cykeln igen. Men Ha! Det ska jag inte. Jag ska fortsätta med styrkan några dagar till. Låta foten vila några dagar extra. Sitta och bara ta det lugnt på idrottsgalan i morgon kväll.

Dessutom börjar det kännas lite i kroppen. Ena stunden varm. Andra stunden kall. Ömt i halsen på morgonen. Lite snuvigt. Någonting är på gång. Och det är självklart. Första veckan på en ny termin. Efter hösten var jag immun mot alla barnens baciller. Nu har jag varit borta några veckor från dem. Så det är klart att jag ska åka dit på något nu. Så är det alltid. Varje ny termin.