En löpares dagbok

Och så kom de. De där första stapplande stegen. Stegen jag längtat efter. Stegen jag samtidigt varit så rädd för att ta. Nu är de tagna.

Som vanligt var jag med och coachade Janne ute på hans intervallpass. Men den här gången hade jag mer i tankarna än att bara coacha honom. Den här gången skulle även jag springa. Inga 10x1000m. Mera lätt lätt jogg. Så jag hoppade av cyklen och såg Janne köra i väg sitt första lopp. Jag skrek något efter honom. Och så tittade jag ner på mina skor. Och började köra. Steg efter steg. Över den lätt snöbeklädda marken.

Första km kändes okej. Stegen var orytmiska. Rullade kantigt fram på häl. Inte alls som det brukar vara. Men det kanske jag inte kan förvänta mig. Ännu. 5.40 visade klockan vid vändning. Vägen tillbaka. 5.16. Det kändes som att jag gick fram. Har nog aldrig sprungit så långsamt.

Men det kändes bra. Lite lite ömhet efter första km. Ömhet kring hälbenet. Precis ovanför nedre senfästet. Där brände de blodkärl. Antar att det kan ta längre tid att läka där.

Men nu är de tagna. De där första stegen. Nu blir det styrka och cykling i några dagar. Och avvaktande på hur foten ska svara på de första stapplande stegen. Om svullnaden håller sig borta. Eller kommer fram. Men det är skönt att de är tagna.