En löpares dagbok

På kvällen efter onsdagens första stapplande steg satt jag bara och väntade. Jag antog att de 2km blev för mycket för hälsenan efter så pass lång vila och så pass nära inpå operationen. Jag satt bara och väntade på att se hur hälsen och foten skulle svälla upp. Men när det var dags att sova så såg foten fortfarande bra ut.

Torsdag morgon och nu skulle väl ändå svullnaden ha kommit. Men foten var precis som vanligt. Och så har det fortsatt. Väntan. Utan att se någon svullnad. Och det är väl kanske tur det. Hur förvånad jag än blev.

Under veckan har jag samtidigt dragit på mig en härlig sväng av förkylning. Sån när som är tillräckligt jobbig att inte kunna köra för mycket pulshöjande träning. Men samtidigt så pass lite att man kan gå till arbetet.

Förkylningen är fortfarande kvar. Men eftersom de här korta 2km i 5' fart inte räknas som pulshöjande för mig. Så kunde jag idag ge mig ut på ännu en runda. 5.22.55 på första km. Och 4.59.95 på andra. Och steget kändes mycket bättre än i onsdags. Men jag vågar fortfarande inte gå upp på tå. Och jag natar att jag inte bör göra det heller ännu.

Läkningen flyter med andra ord på. Och nu blir det bara en dags vila innan nästa runda. Under Jannes intervallpass på tisdag. Nu ikväll kan jag i stället sitta och vänta igen. Vänta på att se foten svälla. Fast. Den här gången väntar jag med en baktanke att den inte kommer att förändras.