En löpares dagbok

Resan mot det oundvikliga beslutetAv: Matthias Amnéus             

Innehållsförteckning 

Prolog…………………………………………..........................................3 

Inledning…………………………………………......................................4 

Kapitel I- De första åren…………………………………………............................5 

Kapitel II- De tidiga klubbåren…………………………………………...................7 

Kapitel III- Den bästa tiden…………………………………………..........................9

Kapitel IV- Två ensamma år…………………………………………........................12 

Kapitel V - Lasse Ericsson…………………………………………..........................15 

Kapitel VI- En mörkare period………………………………………………............16 

Kapitel VII- Löpningens

inverkan……………………………………………............19 

Slutord………………………………………….........................................21               

Prolog

För nästan exakt 17 år sedan åkte min mamma och pappa med min storebror och mig ut till Stockholm Stadion för att springa Mini Marathon. Det var där det började. Nu, 17 år senare sitter jag med daton i knät hemma i min lägenhet utanför Stockholm. Jag har nyligen fattat ett beslut om att sluta med att träna löpning. Något som jag hållit på med i 17 år. Det började med tävlingar som de flesta har deltagit i. Mini Marathon, Midnattsloppet, Rösjöloppet och Lilla Lidingöloppet.

Allt eftersom blev det mer och mer. Jag gick med i Väsby Friidrott och började med diverse grenar, för att till slut satsa helhjärtat på löpningen. Det var från början inte bara löpning som gällde, jag har även simmat, spelat fotboll, tennis, hockey och hunnit med en basket träning. 

Anledningen till att jag skriver just nu, det är för att jag vill att andra ska få en bild av hur det känns att behöva ta ett beslut att sluta med det man älskar. Att sluta med en del av sitt liv. Idrott är idrott, det går inte att jämföra med något annat. Inte med arbetskarriären, familjen eller kanske med att sluta snusa. Jag vet inte, men det finns nog en hel del olika saker man kan fatta beslut om att sluta med. Men som sagt, idrott är idrott. Jag har inte varit bäst i världen. Jag har heller inte varit bäst i Sverige. Jag var en riktigt lovande talang när jag var i tonåren, det vet jag. Men mycket saker spelar in och avgör hur det hela kommer att sluta. En del saker kan man påverka. Andra inte. Hur bra man än har varit är det här beslutet tungt. Vare sig du vunnit alla mästerskap och slagit världsrekord eller om du kämpat på och kört så mycket man klarat. Älskar man sporten man håller på med så är det här ett fruktansvärt jobbigt beslut. Men det är ett beslut som alla måste ta, någon gång i sina karriär. Jag kommer här att berätta om min resa. Resan från flytten till Sverige till nutid. Där jag sitter med datorn i knät en bit utanför huvudstaden. Med ett beslut som är taget mot min vilja.                3 

Inledning

 För mindre än 24 timmar sedan fattade jag ett beslut. Det var ett beslut som har påverkat mig idag, ett beslut som påverkar mig i morgon samt resten av mitt liv. En del förstår det, andra inte. Men det finns ingen som kan vara så insatt som jag är. Beslutet kom inte som en blixt från klar himmel, utan det har legat i bakhuvudet väldigt länge.  Men under de senaste veckorna har det kommit fram allt mer, tills det idag, klockan 07.03 i morse fattades. Jag kan inte begära att alla ska förstå hur det känns att behöva ta ett sådant beslut, för jag är helt säker på att man måste ha varit där själv för att inse omfattningen av det. Däremot vill jag att man ska kunna förstå varför jag tagit beslutet, och varför det skedde just nu.Många tror sig säkert veta hur det känns att besluta sig för det jag gjort.

Kanske känner man någon som varit i samma sits. Kanske har man gjort det fast inom ett annat område.  Men kan inte tänka mig att den som inte varit i samma situation, inom samma område, ska kunna föreställa sig hur det känns.  För det området jag varit aktiv i är speciellt, det är det. Klockan 07.03 i morse. Onsdagen den 13 juni 2007, fattade jag beslutet med stort B. Beslutet som är oundvikligt, men som alla vill skjuta på så långt in i framtiden som möjligt. Beslutet som alla är rädda för och under resans gång förnekar och förtränger att det kommer att äga rum.Beslutet jag fattade var att lägga av med min idrott. Beslutet var att sluta träna löpning.     

Kapitel I- De första åren  

Året var 1982 och jag var lite drygt 1,5 år gammal. Min mamma Brunhild, min pappa Hans-Henning och min storebror Jan hade precis flyttat från Tyskland till Sverige. Vi bodde tillsammans i en villa utanför Stockholm.Redan som liten fanns idrottsintresset hos både min bror och mig. Kanske kom det från min mamma, som var idrottslärare i Tyskland innan vi flyttade. Vi var ute väldigt mycket som små. Gick i skogen och plockade svamp. Gick långa promenader i området där vi bodde. Jag kommer ihåg att mina bror jag och alltid hade med oss något när vi gick promenader med våra föräldrar. Oftast var det en fotboll. Vi sprang mellan dem och runt omkring. Passade, sköt och sprang runt. Att bara gå var inte roligt, så det gällde att hitta på något mera fartfyllt. 

Efter några år började både min bror och jag följa med våra föräldrar ut i skogen för att springa. Varvet är 1,8km och det kändes långt. Kanske är det förståligt när man bara är sju-åtta år gammal. Men det skulle inte ta allt för många år innan det blev två varv uppe i det där spåret. Spåret som kallades, och fortfarande kallas för “Slingan”. Tiderna var viktiga redan då. En klocka runt armen som tydligt kunde visa om man blivit bättre. När rundan var klar skulle tiden skrivas in i en liten svart bok. Jag antar att man kalla den för min allra första träningsdagbok. 

Sommaren 1990 var jag nio år gammal. Det skulle bli sommaren för min första tävling. Min första löpartävling. Stockholm Mini - Marathon. Målgången var på Stockholm Stadion, och bara det var hur stort som helst för en nioåring.Jag sprang i väg där på grusplanen och jag tog mig i mål. Inget speciellt egentligen. Det jag fick höra av min mamma efter loppet var att jag var en av de få som skrattade när jag sprang i väg i starten. Det måste vara ett tydligt tecken på vad jag tyckte, och fortfarande tycker om idrotten. Året efter blev det flera lopp. Jag var äntligen gammal nog att få springa Lilla Lidingöloppet. Och så blev det Lilla Midnattsloppet. Och mellan alla tävlingarna maldes det varv uppe i det där spåret. Två varv hade nu blivit tre varv. Och tiderna skrevs ordningsamt ner i den där svarta lilla boken. När “Slingan” blev för enformig bildades en annan runda. På asfalt. “Le o va glad” döptes den till. Namnet kom efter en klottrad mening på ett hus mitt på rundan. Svängen var på 3,5km. Och under åren har det bildats en väldans massa rundor. Både i skogen och på asfaltvägar. Allt ifrån 1,8km till 23km rundor. Ibland går rundorna ihop för att få ihop en viss sträcka och ibland kördes rundor flera varv. Det blev bla.“långa fresta”, 10:an och rälsensvängen” De kunde döpas efter längden eller om det fanns något på vägen som passade att ha som namn. Något som var lätt att känna igen.      

Att mala samma rundor hade sina fördelar. Tiderna gick tydligt att jämföra med varandra. Men det hade samtidigt sina nackdelar. Tristessen. Det behövdes ibland nya vägar. Nya kombinationer. Och efter att ha sprungit distanspass i samma kommun i 20 år, då har man hunnit med att springa på i stort sätt varenda väg som finns. Det var inte bara tävling när det var ett arrangerat lopp. Det var tävling i det flesta fallen. Tider jämfördes hela tiden, och min bror och jag sporrade varandra under träningarna. Och tävlingsinstinkten fanns inte bara när det gällde löpning, det fanns där i allt. Sällskapsspel eller datorspelande. T.o.m. vid ätningen ibland. Vi kunde tävla i allt. Det fanns stunder då träning kanske inte skulle kunna genomföras. Min far var sjökapten och reste med ett lastfartyg över hela världen. Han var borta tre månader och sedan var han hemma med oss tre månader. Det var trist i början, men efter ett tag vande man sig rätt snabbt vid rutinerna. Vid ett flertal gånger fick hela familjen följa med pappa ute på haven. Och om målgången på Stockholm Stadion var spännande, då var det här någonting alldeles extra. Jag har genom dessa resor fått se stora delar av världen och fått ta del av en väldans massa olika kulturer och människor.Och ganska snabbt listade vi även ut hur man skulle kunna träna under de tre månaderna. Det gick givetvis att springa runt på däck. Det blev en hel del varv, vilket kanske inte var allt för roligt. Men det blev träning. Det blev löpning. Löpning, som skrevs ner i den svarta boken. Givetvis kunde vi också passa på att springa på land, när vi stannat till vid olika hamnar. Ett löppass i en hamn i Japan exempelvis. Eller några ruscher vid kajen i Singapore, Egypten eller USA.Som bonus fanns det även ett litet gym på båten. Inte för att vi var stora nog för att börja gymma, men det fanns en motionscykel där. Och den var rolig att använda. I anslutning till gymmet fanns det också en squashhall, som vi använde friskt. Både till tennis, squash, innebandy och fotboll. Det blev med andra ord rätt varierad träning ombord på den där stora båten. Sista hela resan var när jag hade fyllt 11 år. Efter de var det svårt att få ledigt från skolan i tre månader. Även om vi försökte.Året jag fyllde 11 var annars ett speciellt år ur träningssynpunkt.. Det var då min bror och jag en dag åkte ner till Vilundavallen och gick med i Väsby Friidrott. Och då var sagan igång på allvar.  

Kapitel II- De tidiga klubbåren 

Jag kommer ihåg hur vi kom ner till vallen för att prova på friidrott för första gången. Det satt en grupp med barn och två tränare på gräsmattan när vi kom. Vi fick sätta oss i ringen och lyssna på våra tränare. Det var nu det skulle börja. Första friidrottsträningen. Med mina första tränare. Året var 1991. Och det var sensommar. Den första tiden i klubben fick man prova på alla grenar som fanns. Det var höjd och längd, sprint och kula. Och ibland lite längre löpning. Det var roligt. Varierad träning som gjorde att man fick ut mycket av all energi som lagras i kroppen. Efter eller innan träningarna var det oftast någon annan träning. En del dagar kunde man komma ner med hockeytrunken och simkläderna. Först ett simpass. Sedan ut för att träna friidrott och avsluta det genom att gå ut på isen och köra en hockeyträning.

Det sägs att man inte ska specialisera sig för tidigt, och det kan man inte påstå att jag har gjort. Både min bror och jag har alltid haft ett enormt stöd hemifrån. Mamma och pappa har skjutsat oss till träningar, matcher och tävlingar. Tagit hand om överdragskläder och fixat med anmälningar. De har ställt upp 110%. Både mentalt och ekonomiskt. Aldrig var det något som inte gick. Man fick uppmaningen att allting var möjligt. Ibland kunde det bli mera press från deras håll, men det var nog inte illa menat och det började inte förrän de senare åren. Träningarna fortsatte varierat med klubben. Men efter ett tag dök det upp en del favoritgrenar. Löpningen fanns givetvis kvar. Men både längd och höjd var väldigt intressant. Det fanns lite småtävlingar som jag deltog i. Jag hoppade oftast längd och sprang 800m. I många fall fick jag hoppa några längdhopp för att mitt i tävlingen gå iväg och springa 800m loppet och sedan komma tillbaka och hoppa vidare.

Kombinationen kanske inte var den bästa. Höjdhoppet var också roligt, men jag tävlade sällan i det. Det fick bli något jag sysslade med på träningarna. Att vara med i en klubb var roligt. Inte bara fick man prova på olika grenar, utan man fick en hel del kompisar också. Och så bar det ibland av till olika orter på läger. Till Falun gick ett årligt läger för oss. Vi tävlade om hade det roligt där. Och även om man själv var en extrem tävlingsmänniska så var det hela inte på blodigt allvar. I den här åldern började det skrivas om min bror och mig i kommunens lokaltidning. Vi var två talangfulla bröder som sprang hem en del tävlingar. Jag kommer ihåg känslan att se sig själv med höjda knutna nävar och ett stort leende i tidningen. “Så här glad blev Matthias Amnéus sedan han vunnit terränglöpningen…” stod det. Året efter i samma tävling stod följande: “I pojkar B vann Jans lillebror Matthias Amnéus. Även han i överlägsen stil, 31 sekunder före tvåan.” Det var stort. Att komma med i tidningen. Men jag var oftast i skuggan av min storebror. Att vinna en tävling och komma med i tidningen som “Jans lillebror Matthias” var inte det roligaste. Han var bättre, och har alltid varit det, så det kanske var helt rätt, men det kändes inte som att det var mitt namn som stod där.  Men en gång fanns det ett undantag. Min bror hade vunnit något och följande rader kunde läsas i tidningen: “Om någon tycker sig minnas att Amnéus och Enström har vunnit förut, så tänker ni säkert på  lillebror Matthias Amnéus…” 

Jag har alltid fått tävla mot honom, och i de allra flesta fallen fick jag se mig besegrad. Det var tungt, men även sporrande.Jag har ofta tagit stöd av min storebror. Han har hjälpt och stöttat, motiverat och sporrat mig.   Han har varit, och är fortfarande, en stor förebild för mig. Inte bara löpmässigt, utan även som person. Åren gick och det fortsattes malas rundor uppe i vårat område. I skogen och på asfalt. Rundorna blev allt längre, och de gick allt snabbare. Samtidigt som allting antecknades flitigt ner i den lilla svarta boken. Den boken började bli fullskriven vid det här laget. Samtidigt som friidrottsträningarna fortsatte så började intresset för de övriga idrotterna svalna. Först försvann ishockeyn. Jag har alltid varit smal i andras ögon och kanske inte så pass tuff som man behöver vara i ishockey.Efter ett tag försvann fotbollen. Jag spelade med killar som var ett år äldre, med min storebror. Tränarna slutade och laget lades ner, intresset försvann snabbt. Nu var det friidrott och simning kvar. På friidrottsträningarna riktades allt mer fokus på löpningen. Sommaren 1995 hoppade jag 1,81 i höjd. Jag var 14 år gammal och sågs som en talang. Med löpningen var intressantare. Året efter slutade jag med simningen också. Jag kommer fortfarande ihåg att mina föräldrar ansåg att min största talang låg i simningen.Jag fick klättra snabbt upp i grupperna och simmade riktigt bra. Men mina kompisar klättrade inte lika snabbat så det blev inte alls lika roligt. Och att min talang skulle ligga där var inte heller anledning nog att fortsätta. Är man 14 år gammal vill man göra det som är roligt. Och så blev det. 

Nu var det alltså bara friidrotten kvar. Mina första tränare som jag fick när jag började 1991 skulle sluta. Och det kom in en ny tränare. Min första tanke var att han inte alls var lika bra, vi fick inte göra lika roliga saker. Men efter ett tag insåg jag en sak. Han var seriösare. Han ville inte bara att vi skulle ha roligt, vi skulle bli bättre också. Vi skulle utvecklas på det vi gjorde. Och det var också tidigt det året, 1995, som vi fick ett papper av honom. På pappret skulle vi fylla i vilka grenar vi ville satsa på. Vilka mål vi hade med säsongen och vilka långsiktiga mål i hade. Det var allvar nu. Specialiseringen hade börjat. 1995 var också det året där mina löparminnen börjar klarna lite. Det börjades tävla en hel del. Och det märktes att det var allvar nu. Det året gick USM i Enköping. Och på något sätt stod jag där på startlinjen på 3000m. Jag var liten och tanig. Bleka ben och iförd alldeles förstora Väsbytights, samt en San José Sharks t-shirt. Jag kände mig förvirrad och målmedveten.     

Kapitel III- Den bästa tiden 

Jag kan inte påstå att USM loppet gick speciellt bra. Jag ramlade in på en medioker 14:e plats och kände att jag verkligen inte hade något där att göra. Jag vann ju inte. Men i stället för att bryta ihop så var det bara att dra på sig träningsskorna och köra vidare. Jag gav aldrig upp.Det året sprang jag ett av mina mest minnesvärda lopp. Det var lilla Midnattsloppet och jag kom in på en 2:a plats. Vann gjorde Joakim Bergendorff och han var min dåvarande träningskamrat. 5:a var Joakim Nylén, och även han var min träningskamrat. Under tävlingen tog Väsby Friidrott en hel del medaljer och det kändes riktigt roligt att vara löpare. Även om jag inte fick vinna. Min bror vann givetvis sin klass. I slutet på det året slutade våran tränare. Alla papper vi hade fyllt i med målen var tydligen inget värda. Men det var inte bara han som slutade. I stor mängd utav våran klubb slutade eller bytte klubb. Kvar stod min bror och jag. Och allt vi ville göra var att springa. Men då hände någonting.

Det fanns två medeldistanslöpare i klubben som också ville fortsätta springa. Stefan Sabel och Jesper Hagstedt. De två och min bror bildade en egen grupp och fick en löpare från en annan klubb som inte hade någon att träna med. Roy Forsberg hette han och kom från grannkommunen.Jesper hade mycket talang, men han var inte alltid så träningsvillig. Roy var helt tvärtom. Han kanske inte hade så mycket talang, men han åkte varje dag från grannkommunen för att träna med oss, även om det bara var ett kort joggpass. Roy och Jesper var lika gamla som Janne. Stefan var tre år äldre än dem. Återigen blev jag yngst. De körde på rätt hårt, medan jag var lite avvaktande. Jag trodde inte att jag skulle klara av att hänga med dem på passen. Men i oktober följde jag med Janne ner till vallen för att prova.  

I en senare träningsrapport som Stefan Sabel skrivit i klubbtidningen kunde jag läsa följande rader: “Något som förvånade mig var också att Jannes bror Matthias har följt med i träningen ända sedan oktober. Jag trodde innan att Matte snart skulle tackla av och inte orka med träningen. Han har dock kört hårt och konsekvent hela vinterträningen och har inga som helst problem att följa med vare sig på distanspassen eller intervallerna.” Med andra ord. Nu var jag en av dem. Jag släppte inte taget, utan hur jobbigt det än var så bet jag ihop och körde på. Jag skulle hänga med. Och det lyckades jag till slut med.  När jag hade tränat med dem hela vintern var det dags för terrängsäsongen. Och det var nu det roliga började. Det var nu jag skulle få betalt för alla de plågsamma pass jag kört under vintern. Det började med några mindre lopp. Sjua på första och det kändes bra. Andra loppet vann jag. Och blev ärligt talat lite förvånad, för det tog 41 sekunder innan tvåan kom i mål. På tredje loppet hände någonting stort. Jag kom sjua i mål, men det var inte det viktigaste den dagen. Faktumet var att min bror, idolen, kom i mål efter mig. Jag slog Janne för första gången! Visserligen hade han varit sjuk och var inte så stark som han borde ha varit, men jag kom ändå före honom i mål. Och det var en underbar känsla.   Fjärde loppet var Terräng DM. Det var en fin kuperad 4km bana ute i Haninge. Jag startade och körde på rätt bra. Och det bar hela vägen till toppen. Jag vann. Och det var nog först nu jag började inse att den här träningen, och den här träningsgruppen jag körde med, var något speciellt. 

Nästa lopp 1:a. Sedan 7:a. Och efter det var det dags för Terräng SM. Jag vet inte varför jag anmälde mig, men efter de bra loppen jag gjorde under våren så hade jag nog inget val. Banan var densamma som Terräng DM gått på veckorna innan. Jag körde iväg utan att ha några speciella förväntningar. Och när jag kom i mål kändes det som att jag kommit sist. Kanske var det för att jag sprang nästan en halv minut snabbare än två veckor innan på DM, och var helt slut. Men sedan fick jag höra av de andra.Jag hade kommit 10:a. Jag var bara 24 sekunder ifrån SM-guldet. Och jag kunde inte förstå det. “Det är ju bra” tänkte jag, och fick fram ett leende. Efter SM blev jag sjuk. Kanske var det en genomklappning efter SM loppet. Jag avslutade terrängsäsongen med en 13:e plats. Fortfarande halvsjuk. 

Senare den våren blev jag uttagen till att springa en seriematch för klubben. Jag skulle åka till Uppsala och springa 5000m på bana. De sa att jag inte skulle ha så stora förväntningar för de jag skulle springa mot var inga dåliga killar. En del var Sverigeelit. De andra strax efter.Jag kom sist, det gjorde jag. Men jag slog mitt pers med närmare två minuter och var bara 40sekunder ifrån vinnaren. Många höjde på ögonbrynen och undrade vem den där lilla pojken från Väsby egentligen var. Jag kunde bara le och tackade min träningsgrupp. Tiden med den här gruppen handlade egentligen inte endast om träning. Visst var det därför vi höll på och kände varandra, men vi utvecklade en riktigt stark gemenskap också. Ibland träffades vi utan träningskläder för att se å film eller göra annat. Vi åkte på tävlingsresor till olika städer. Och det bästa av allt, vi hade roligt när vi tränade. Riktigt roligt. Det är ifrån den här tiden jag har de allra bästa minnena. Vi hade skapat en kontakt med en tränare i Falun. Han skickade träningsprogram till oss som vi följde noggrant. “Blomman” kallades han för. Men jag träffade honom aldrig, utan gjorde bara som han skrev på programmen. Jag tävlade mycket det året. Minst en tävling i veckan, ibland två. Vi åkte till Öresund. Västerås. Gävle. Sundsvall. Överallt där det fanns lopp att springa. Jag sänkte mina pers hela tiden. 800m. 1500m. 5000m. Och så började jag springa lite hinder, för det var det min storebror gjorde. Jag blev bra på det också. Som belöning den säsongen så blev jag uttagen i Stockholmslaget för att åka ner till Värnamo och springa en seriematch mot Göteborg, Skåne och Småland. Jag fick springa 3000m och tog en 3:e plats. Ledarna var nöjda. Och då blev jag också nöjd. 

Efter en tävling i Gävle kom det fram en man till mig. Han presenterade sig som Ola Liss. Mannen var tränare för Hammarby och för Löpargymnasiet. Ola undrade lite hur jag hade tänkt göra med valet till gymnasiet, eftersom det var dags för mig att börja där efter sommaren.    Han ville att jag skulle komma och gå på Löpargymnasiet i Sollentuna. Men jag tackade nej. Jag hade redan sökt gymnasium och kommit in där jag vill. Nu i efterhand kanske det är ett av de beslut jag ångrar mest. Jag hade nog kunnat utvecklas mer och fått den hjälp jag behövde där. Men det är lätt att vara efterklok. I stället fortsatte jag träna med min grupp och fortsatte tävla. Säsongen avslutades med Lidingöloppet. Jag minns att efter varje gång jag sprungit det loppet kommer jag i mål och säger ”- Aldrig mer!” men ett år senare, står jag där på startlinjen igen. Ibland är det fascinerande vad löpningen har för inverkan. Hela vintern körde vi på. Skadefri och sjukdomsfri. Och så började tävlingarna. Vi hittade en lite annorlunda tävling det året. Det var en stafett som skulle pågå i sex timmar. Varvet var på 2 km. Alla andra lag hade många löpare med sig. Vi var sex stycken. Men vi var ändå starkast och tog hem det överlägset. Nästan 10 varv mer än tvåan. Det är såna här saker som gjorde tävlandet och tränandet lite roligare. I slutet på säsongen var det som vanligt dags för JSM. Jag valde att springa 5000m i Karlstad. Jag kände redan på dagarna innan att det här skulle inte gå bra. Jag vet inte vad det berodde på, men jag fick rätt. Loppet kändes fruktansvärt tungt och jag joggade in på en dålig tid och en 11:e plats. Nu fick jag för första gången tankarna på att lägga av. Det var inte roligt längre. Samtidigt som mina tankar var på att sluta springa så kom nästa bakslag. Stefan, Jesper och Roy valde att sluta med löpningen. Kvar stod nu Janne och jag. Utan tränare och utan träningskamrater. Och den där roliga tiden vi haft, den var förbi.     

Kapitel IV- Två ensamma år 

När det bara var Janne och jag som tränade var det inte riktigt samma sak. Skratten och diskussionerna runt omkring fanns inte där. Inte på samma sätt. Det blev på något sätt mera allvar nu. Vi kom ner till vallen, körde det vi skulle och åkte hem. Mer än så var det inte. Det blev mera ett “måste” än något man verkligen ville göra.Samtidigt hade jag börjat gymnasiet och lärt känna nya människor. Det började komma saker som ibland kändes mera lockande än att träna. Första mötet med alkoholen exempelvis.Och nikotinet. Jag började snusa, utan att ens tänka på om det skulle störa konditionen eller löpningen på något sätt. Men träningsmässigt så körde vi vidare. I våran ensamhet. Det blev mera som en familjeangelägenhet.

Men som tur var hade vi ändå varandra. Jag kommer ihåg en tävling där jag skrämde Janne rejält. Det var på SAYO där jag sprang 800m. Ingen av oss hade gjort under drömgränsen 2 minuter. Jag sprang bra och enligt Jannes klocka så hade jag precis under 2.00. Han var nervös att jag skulle klara det före honom, men i resultatlistan visade det sig senast att jag sprang på 2.00.52.  Jag fortsatte även att tävla hyfsat regelbundet. Ända till det var dags att åka till Karlskrona och springa JSM.Jag kände att jag ändå hade kört på rätt bra tiden innan SM. Tävlingarna innan SM hade gett bra utslag och jag hade gjort tider som var riktigt bra. I Karlskrona hade jag valt att springa 2000m Hinder. Och till skillnad från många andra tävlingar skulle hinderloppet gå i början av tävlingsdagen. Kom dit med ett pers på 6.26.24 från veckan innan. Uppvärmningen kändes bra och jag kände mig sugen på att springa. Jag har märkt, och fått höra genom åren, att jag är en riktig humörslöpare. Är jag inte intresserad av att springa så går det inte så bra. Men just den här dagen, då kändes det roligt. Överdragskläderna åkte av och de sista stegringsloppen kördes på upploppsrakan innan starten. Plötsligt ställer sig publiken om och de ska börja invigningen med nationalsången. Där nere är jag. I klädd mina röd/gula spikskor och Väsbys gröna tävlingskläder. Jag ska precis starta mitt SM lopp när hela publiken står upp och “du gamla, du fria” ekar ut ur högtalarna. Håret på armarna reste sig och suget som fanns innan blev inte direkt mindre. Nu skulle det springas, och det skulle springas snabbt. Startskottet gick och jag körde iväg. Att Björn Ahlepil skulle vinna var det ingen diskussion om, men sedan fanns det ingen som var solklar favorit till medaljerna. Jag räknade inte mig själv som favorit, jag vill egentligen bara springa ett bra lopp och kanske slå mitt pers. När jag gick ut på sista varvet, sista 400m, låg jag på en 6:e plats. I början på kurvan gick jag förbi en löpare. Jag var inte helt slut, det kändes fortfarande bra. Avståndet ökade till honom bakom mig. Samtidigt som Linus Studney kom närmare och närmare bakifrån. Över sista vattengraven låg jag fortfarande femma, nu med Linus bara någon meter efter.      

Det skulle avgöras på sista bocken. Jag satte iväg allt jag kunde och fick till en riktigt bra hinderpassage. Och trots en vilt spurtande Linus så räckte det inte hela vägen för honom. Jag gick i mål som 5:a på tiden 6.17.56. Ett nytt pers med 9 sekunder. Det var mer än jag vågat tro. När prisutdelningen skulle äga rum öppnade himlen sig. Regnet öste ner. Men det spelade ingen roll den eftermiddagen. Jag hade sprungit ett riktigt bra lopp och det här med löpning var riktigt roligt igen. Jag kunde inget annat än njuta under nerjoggen den dagen. Som belöning för mitt fina SM lopp blev jag uttagen i Stockholmslaget igen. Den här gången bar resan iväg till Slottsskogsvallen i Göteborg. Jag fick i uppgift att springa 2000m Hinder. Men i bussen ner fick jag reda på att jag skulle få dubblera. Jag skulle springa 3000m också. Beskedet kom bara några timmar innan start och det visades sig också på loppet. Det gick inte alls bra, eftersom jag inte fått ställa mig in på det ordentligt.Efter det loppet drog jag mig undan. Jag grät. Och kastade mina spikskor all världens väg. Men efter en kort uppeppning av Hässelbys Andreas Rehnborg så lugnade jag ner mig. Dagen efter var det dags för det jag skulle göra. Hinderloppet. Återigen fanns det inget annat att göra än att låta Björn Ahlepil löpa iväg i ensamt majestät. Jag hängde på 2:an från Sävedalen. Låg rygg i rygg till sista varvet, då ryckte han ifrån mig. Jag kämpade in i det sista och kommer ihåg den otroliga känslan av att ta sista vattengraven. Runt hela kurvan stod i stort sätt hela Stockholmslaget och hejade. Jag önskar jag hade kunnat ge dem en andra plats, men hur mycket jag än spurtade så kom jag inte närmare. I slutet på den säsongen började jag få ont under ena hälen. Det visade sig vara hälsporre och jag var tvungen att vila. Jag gick till läkaren och fick en kortisonspruta rakt in i hälens undersida. Dessutom fick jag inlägg till skorna som skulle avbelasta hälen lite.  I början på 1999 hade jag fått ordning på hälsporren och kommit igång med att jogga lite. I mars var det dags för första tävlingen, men det visade sig vara för tidigt. Jag var inte alls i bra form och resultaten uteblev. Under våren började istället den högra hälsenan att göra ont. Och trots upprepade viloperioder och behandlingar ville smärtan inte riktigt ge med sig. Till slut bestämde jag mig ändå för att ge JSM i Sundsvall en chans. 2000m Hinder stod på programmet både för Janne och mig. Och det var efter det loppet jag första gången slutade. Som tur var fanns Janne där för mig och övertalade mig att fortsätta. Jag kom sist. Jag grät där också. Men det skulle inte vara slutet på den säsongen. Jag fortsatte tävla lite. Med stundtals ömmande hälsena. I september gick DM ute i Huddinge. Jag sprang 1500m med Janne som hare. Han skulle dra tills det var ett varv kvar och sedan skulle han köra iväg. Allt för att jag skulle kunna slå pers.Så blev det också, nästan. Jag låg i rygg på Janne när klockan ringde. Han tryckte på ordentligt, men jag vägrade släppa. När det var 200m kvar låg jag fortfarande i rygg på honom. Men i kurvan tog orken slut och Janne rann iväg. Jag gick i mål avstannande och missade pers med någon tiondel. Onödigt med sant. Och jag lyckades skrämma Janne en hel del igen.    

Dagen efter var det dags för 800m på DM och timmen senare sprang jag 2000m hinder. Dagen efter åkte jag in till huvudstaden för att springa halvmaraton. Det kanske inte var det bästa efter att ha sprungit de tre barnloppen innan. När jag passerade 15km på halvmaran kände jag mig fortfarande pigg. Tiden var så pass bra att jag låg flera minuter under mitt pers. Men vid 17km började det hända saker i foten. Längst fram började det ömma och smärtan blev värre och värre. 1,5 km senare kunde jag knappt stå på foten, så det var bara att stanna och knyta upp skon. För att inte bryta gick jag senare in i mål, bara någon minut över mitt pers.Efter att ha varit hos läkare med foten fick jag diagnosen stressfraktur. Det blev alltså lite mycket tävlande på kort tid. Och det efter att ha varit skadad under större delen av säsongen. Nu var det dags att vila igen och den vilan höll i sig ett bra tag. Jag kom inte igång med att jogga fören vid årsskiftet. Vilket gjorde att hela nästa säsongen 2000 också kändes väldigt avlägsen. I slutet på 1999 åkte jag till Australien. Det fanns väldigt fina spår och vägar att springa på där, och det fanns gott om tid. Dessvärre kunde jag inte träna speciellt mycket eftersom jag fortfarande hade lite ont i foten och hade en ömmande hälsena.När jag kom hem från Australien var det dags för mig att packa min väska och bli soldat. Lumpen kallade och jag låg inne i tio månader.

De första två månaderna var en grundutbildning och det fanns väldigt lite tid till att träna.Under de resterande åtta månaderna fanns det lite mera tid, men orken och motivationen fanns inte där. Samtidigt var militärens kängor inte speciellt skonsamma mot mina fötter och gjorde att hälsenan bara blev värre och värre. Jag började bryta ihop nu. Hälsenan ville aldrig bli bra och jag såg verkligen inget ljus. Lusten till att springa försvann helt. Det året blev det bara tre tävlingar. Tre motionslopp för att se vilken form jag var i. Och det visade sig vara att jag inte var mycket bättre än en vanlig motionär.  Men jag ville samtidigt inte riktigt ge upp det där med löpningen riktigt ännu. Så jag fortsatte att leta behandlingssätt för hälsenan. Jag kom till en läkare som gav mig akupunktur. Men det hjälpte inte heller. Jag kunde jogga några veckor, men sedan kom smärtan tillbaka. Jag kände stor frustration när jag bara kunde gå runt där hemma och inte träna så hårt och mycket som jag ville. Som jag behövde och borde. Jag började få ångest för varje missat pass. Och när jag inte kunde träna kände jag mig som en sämre människa. Jag trodde inte att jag skulle bli omtyckt för den jag var, om jag inte tränade så hårt som tidigare, och sprang så bra som då. Jag blev hela tiden svagare, både fysiskt och psykiskt. Tills det en dag tog stopp.                                                                   

Kapitel V- Lasse Ericsson 

Men 1999 innebar inte endast skadebekymmer och dåliga JSM lopp. Det året skulle även bli början på något bra. På något nytt. Det goda var en man vid namn Lasse Ericsson. Lasse skulle komma att bli våran nya tränare. En tränare som jag var väldigt nöjd med och tyckte om att träna med. Lasse var tidigare själv löpare (800/1500) och har sprungit i landslaget.  Vi kom i kontakt med honom i slutet på säsongen och efter de två viloveckorna då Lidingöloppet var avklarat började vi köra efter hans program. Lasses program skilde sig rätt mycket från det vi tidigare kört, men vi behövde hjälp och ville prova det han hade att komma med. På programmen var det väldigt mycket distans. Något jag tror är den viktigaste delen av en löpares träning. Långa löppass och lite kortare och snabbare. Bara en gång i veckan stod det intervaller på programmet. Det var då vi träffade honom och körde tillsammans. På vintern kanske 10x1000m med 1 minuts vila.

På sommaren kanske 20x200m med 30 sekunders vila eller 3x3x300m med 4 minuters vila.Lasse joggade bredvid och skrek på oss. “Sänk armarna!” eller “Ända in!”. Allt för att få oss att prestera bättre och köra hårdare. Han tog tiderna och analyserade. Han lyssnade på oss. Allt sånt som en riktigt bra tränare ska göra. Och nu började jag känna att vi kommit upp en nivå med träningen. Den var hårdare och mer inriktad på uthållighet än tidigare. Samtidigt kom det lite mera press hemifrån. Jag kände ibland att jag var tvungen att prestera för mina föräldrars skull. De stöttade mig fortfarande, men känslan att det krävde resultat blev större och större. Jag ville springa för min egen skull, inte deras.  Lasse hade en mening som fortfarande sitter i huvudet. “Det är bättre att köra kort än att inte köra alls” Han brukade säga så när lusten och orken inte fanns för ett pass. Då var det bättre att bara gå ut och jogga några km än att vila helt. Givetvis hade han helt rätt, och den meningen hjälpte mig många gånger. Det här blev en liten nystart för mig. Efter ett misslyckad 1999. Löpningen började bli rolig igen. Det kom nya träningsmetoder och jag kände mig starkare än någonsin. Stressfrakturen läkte bra och i början på året var jag igång och körde igen. Tyvärr skulle glädjen bli kortvarig. I början av säsongen började istället höger hälsena göra ont igen. Jag vilade någon vecka och testade. Den ville inte bli bättre. Jag började gå till sjukgymnast och fick behandling. Ultraljud och gymnastikövningar skulle vara botemedlet mot hälseneproblemen. Det blev bättre och jag började träna igen. Några månader senare kom smärtan tillbaka. Återigen gick jag till Ingrid, min sjukgymnast. Mera ultraljud och fortsatta övningar för att stärka och stretcha senan.Det blev bättre och bättre. Och så var det dags att börja jogga lite igen. Tävlingarna jag gjort under säsongen var inte mycket att komma med.      

Kapitel VI- En mörkare period

 I slutet på 2000 började jag må allt sämre. Det gick knappt att träna alls med min onda hälsena. Samtidigt fick vi en ny löpare i gruppen. Han var egentligen triatlet, men var väldigt bra på att springa. Han tog snabbt över min roll som den som stressade min bror på träningarna. Det kändes som att jag föll ännu längre ifrån löpningen. Jag tror att jag fick någon slags identitetskris när jag inte fick springa så mycket som jag ville, som jag alltid hade gjort. Löpning är något jag alltid hållit på med och när jag inte längre kunde göra det så kände jag inte igen mig själv. Och jag började tappa lusten till saker. Jag föll in i olika långa depressionsperioder. Jag ville inte träffa någon, inte prata med något. Jag ville bara vara för mig själv. I mitt rum hade jag en hel del alkohol stående. Flaskor jag köpt med från olika resor. Jag började öppna dem och dricka. Inga stora mängder, men lite varje dag. Under dagen och på kvällarna. Människor har alltid ansett att jag varit väldigt smal. Och ärligt talat har väl jag också tyckt så. Ända fram till det här skedet i mitt liv. Jag kunde inte träna, så jag började se saker som ingen annan såg. Jag såg hur jag började gå upp i vikt, och jag såg bara en lösning på det hela. Min lösning var att stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp maten. Så det gjorde jag. Jag åt vanligt så ingen skulle märka något, men gick sedan snabbt på toaletten för att få upp det igen. På så sätt fick jag bort lite vikt och det kändes bättre.  

Några månader senare var jag utomlands med en god vän. Jag fortsatte på samma sätt där. Men skillnaden var bara att hon märkte det. Jag förnekade, men det hjälpte inte. Och jag insåg väl där att det inte var speciellt bra det jag höll på med. Tyvärr hjälpte inte det, utan jag var fast. Jag fick inte bort tanken på att jag var tjock, så jag kunde inte göra annat än att fortsätta stoppa fingrarna i halsen. Ibland mådde jag bättre, men hela tiden kom depressionsperioderna tillbaka. Ibland kunde de bara vara någon dag, ibland flera veckor. Matintaget blev ännu sämre, och med tiden utvecklade jag olika sätt för att hålla hungern borta utan att äta alls. Ett glas cola kunde hålla mig mätt en hel dag. Magsäcken krympte ihop ordentligt. Jag gick ner rätt mycket i vikt och blev ofta yr. Några gånger svimmade jag. Det började pratas om behandlingshem.  I hela mitt liv har jag varit väldigt osäker på mig själv. Jag har sällan tyckt att det jag gjort varit tillräckligt bra. Min syn på mig själv har i många fall nästintill varit skrämmande. Ett tydligt tecken på det är när jag har stått på startlinjen. Min tanke är att jag kommer att komma sist. Jag kommer inte att orka och alla andra är bättre än mig.  På hösten 2001 kom jag in på Lärarhögskolan. Jag skulle studera där i 3,5 år. Och min tanke var direkt att jag inte kommer att klara det. Jag kommer att misslyckas med alla tentor. Men det gjorde jag inte. Jag klarade mig igenom hela utbildningen utan att misslyckas med en enda uppgift. Tyvärr hjälpte inte det mig att se mig själv på ett bättre sätt. Studerandet tvingade mig däremot till att sluta smygdricka alkoholen.     

I slutet på 2001 började jag komma igång lite med träningen igen. Det blev lite mera regelbundet och lite hårdare pass. Men rädslan för att få ont igen satt hela tiden kvar i huvudet. Jag åt fortfarande dåligt, och jag minns hur andra inte kunde förstå att jag kunde träna så mycket utan energi i kroppen. Jag svarade bara att det var en vanesak.Det blev inga tävlingar alls år 2001.  Under vintern hade jag kunnat träna en hel del. Så jag bestämde mig för att göra en comeback. Jag sprang några tävlingar utan att göra några speciellt imponerande tider. Men i det här läget gjorde det inte så mycket. Alla blev nöjda att jag var igång igen. Framför allt mina föräldrar, men även jag.Mina föräldrar har alltid stöttat mig, det har de. Men ibland har det nästan blivit lite för mycket. De har pressat mig och gav mig känslan att jag springer för deras skull, inte för min. Sommaren gick och jag tränade vidare. Men skadorna skulle inte vara över än. På hösten började jag få ont i knäet. Läkare gick in och gjorde en artroskopi. De antog att minisken hade gått av, men det visade sig bara vara ett överansträngt muskelfäste. Efter någon veckas vila var jag igång igen. Pass efter pass kördes. Och formen blev bättre och bättre. Hela året ut kunde jag träna på för fullt, och tiderna jag sprang på låg långt under föregående år. Nu började jag se ljusningen och se fram emot säsongen 2003. Men ljuset skulle släckas ännu en gång. I slutet på våren under ett av de första intervallpassen, högg det till i min ena vad. Några veckor senare återfann sig smärtan i hälsenan. Jag bröt ihop och var beredd på att kasta in handduken. Då fick jag kontakt med en välkänd läkare. Han hade lite nya behandlingsmetoder. Han provade något som kallades shockwawe. Det var en maskin som slog eller vibrerade med en hastighet på 5000 slag i minuten. Det skulle göra att inflammationen på hälsenan skulle försvinna. Han var dyr, men det var värt att prova. Jag fick några behandlingar, men det gav inget resultat. Återigen bröt jag ihop. Allt jag ville göra var bara att få springa. Att sticka ut på de ensamma vägarna och känna luften i mina lungor. Att få bli riktigt slut och känna mig nöjd med mig själv. I stället fick jag en livskris. Flera saker i mitt liv började gå fel. Skolan gick inte som det skulle, kärleken tog slut, depressionerna och missnöjet med mig själv blev allt djupare och det var fortfarande stora problem med ätandet. När sedan beskedet om hälsenorna kom fick jag nog. Det fanns ingen mening längre. Så jag började skära i mig själv. Alla möjliga vassa föremål som jag kunde hitta. Såren blev allt fler och allt djupare. På nyårsafton 2003 låste jag in mig i badrummet och fyllde upp handfatet med varmt vatten. Tog fram rakbladet och skar mig i handleden. Men fegheten slog in och kanske var det tur. Några månader senare kom en ny depression. Jag plockade på mig alla möjliga tabletter jag hittade i huset. Svalde dem, en efter en. Tills de var slut. Då hade jag lite mer än 50 olika tabletter i mig. Rummet snurrade till och jag låg i en hög på golvet. Men 50 tabletter var inte nog.      

Mina föräldrar visste inte riktigt vad de skulle göra. Vilket jag kan förstå. Det pratades om behandlings hem, men det kändes inte som att de var så allvarliga med det. Jag kunde lätt prata bort det. I stället gick månaderna och jag låg i mitt rum och grät på kvällarna. Jag sov dåligt och mitt självförtroende sjönk för varje dag. Jag kände mig helt värdelös.  Undertiden körde Janne på som vanligt, han vann Nordiskas mästerskapen på 3000m hinder och sprang hem en massa andra lopp. Han kunde träna på ordentligt. Det gjorde att jag mådde ännu sämre, för varje pass han körde kom jag ännu längre efter. Till slut bestämde mig för att ta chansen på operationsbordet. Dr. Gustafsson på Solna kliniken skulle göra ingreppet. Äntligen skulle jag få reda på vad det egentligen var för fel på senan. Jag blödde ingenting under operationen och det gick precis som den skulle. Hinnan som ligger runt hälsenan hade skrumpnat ihop. Samt att blodkärl hade börjat växa in i själva senan. De brände han bort. Och så sydde de ihop mig igen. Nu kändes tillvaron mycket bättre. Visserligen kunde jag inte springa ännu, men jag visste ändå att det bara var en tidsfråga innan jag gjorde det. Operationen ägde rum i slutet på maj 2004 och två månader senare kunde jag börja småjogga lite lätt. Det kändes bra i senan nu. Och allting blev mycket bättre. Träningen trappades upp successivt och det kändes verkligen som att jag plötsligt fick ner luft i lungorna igen. I samband med det köpte jag en lägenhet, och det var precis vad jag behövde. Lite frihet från allt och alla. Jag kunde vara ensam i lugn och ro och träna på i min takt utan press.    

Kapitel VII- Löpningens inverkan

Hela hösten och våren kunde jag träna bra. Och saker och ting började falla på plats. Jag hade slutat stoppa fingrarna i munnen utan försökt att acceptera den jag är. Jag åt inte bra, och inga mängder, men jag åt och behöll det.På våren kom jag igång med tävlandet igen. Det gick så bra att jag blev uttagen till att springa i Svenska Cupen för Väsby. Jag skulle springa 800m men efter 400m började vaden göra ont igen och jag var tvungen att bryta.Efter några dagars vila var jag igång igen. Det blev några motionslopp till den sommaren, men de där tiderna jag gjorde tidigare var jag inte i närheten av.  I stället för att träna ännu hårdare kom nästa bakslag. På hösten högg det återigen till i vaden. En lättare bristning enligt sjukgymnasten Ingrid. Efter några veckors vila var det återigen dags att försöka kämpa sig tillbaka. Men så lätt skulle det inte bli. Våren 2006 började ett knä ömma. Det visade sig vara inflammerade slemsäckar och en vätskebildning på knäskålen som gjorde att det ömmade. Ortopeden Cecilia konstaterade att det behövdes lite vila och behandling. Det gick över relativt snabbt och så var jag igång igen. Det senaste året har jag funderat mycket på att ge upp. Men älskar man sin idrott så mycket som jag gör så är det svårt att ta beslutet. Så efter knäproblemen drog jag på mig skorna igen och gav mig ut för att komma tillbaka till formen. Jag var riktigt ur form vid det här laget. Försöket att komma i form igen blev inte speciellt långvarigt. Under sommaren och hösten fick jag upprepade gånger problem med vaden. Det bildades muskelknutar som behövdes masseras upp. Och vid varje problemtillfälle blev det några dagars vila. Det gick inte att få någon kontinuitet i träningen. När år 2007 kom skulle det bli en sista satsning. Satsningen höll i knappt fyra månader. Under årets första intervallpass högg det till i baksidan av låret. Återigen en bristning och vila. Nu var beslutet att lägga av nära. Men en bristning är inget långvarigt, så det skulle gå att komma tillbaka relativt snabbt. Under de första passen efter bristningen i låret så började hälsenan ömma. Nu var det den andra, som inte blivit opererad. Jag kände igen känslan och förstod vad som väntade. Det var den 11 juni. Två dagar senare tog jag beslutet att lägga av med löpningen. Löpningen har alltid varit en del av mitt liv. Och jag tror inte att resten av mitt liv kommer att vara utan löpningen heller. Jag har under hela min uppväxt varit blyg och försiktig, men jag har alltid haft löpningen att luta mig mot. Träningen har gett mig så mycket. Inte bara roliga minnen från träningsgrupper, tävlingar och saker kring klubben. Utan träningen har gett mig en personlighet. När jag mått dåligt har jag kunnat gå ut och springa av mig det. Det är en otrolig frihet att kunna dra på sig skorna och sticka ut på vägarna. Under de stunder jag inte haft möjligheten att springa så har tankarna ändå varit ute på vägarna. Jag har kunnat inbilla mig att jag springer fram längs öde vägar. Steg för steg. Och det har alltid fått mig att må bättre.    

Under åren finns det en del saker man har fått stå över. I de tidigare åren gick jag aldrig på fester när kompisarna gjorde det. Jag hade sällan tid att gå ut och fika eller träffa vänner. Det viktigaste var att träna och det kom alltid i första hand. Men det gjorde aldrig någonting, för det var träningen, och löpningen, jag ville hålla på med. Några förstod det, andra inte. Men det brydde jag mig inte så mycket om. Stundtals under min karriär har jag verkligen känt att jag duger. När jag tränar riktigt hårt ser jag hur människor blir imponerade. Många springer flera gånger i veckan, men jag körde mer. Jag sprang sju gånger i veckan, och närmare 120km. Det var inga lätta pass, och det skulle det inte vara heller. Men desto mer och hårdare jag körde, desto bättre kände jag mig som människa. Men nu när jag har slutat så blir det svåraste att acceptera faktumet att jag bara kommer att vara en “vanlig” människa. Inte den som tränar hårt, är vältränad och orkar allting.  När jag fick en skada kändes det som att jag behövde få den bekräftad av en läkare för att andra skulle tro på det. Det blev så många skador att jag var rädd för att ingen skulle tro att jag hade ont. Ibland körde jag vidare med smärtan, för att slippa säga något. Riktigt skönt var det när jag gick med kryckor efter hälseneoperationen. Då kunde ingen säga att jag är halvskadad hela tiden och inte vill träna. Då fanns det tydliga bevis. När jag inte var kapabel till att springa fattades det något i mitt liv. Vilket gjorde att jag mådde dåligt. Det fanns ingenting som kunde ersätta den biten. Inget kan ersätta känslan att dra på sig sina träningskläder, att snöra på sig sina slitna gymnastikskor. Dra på sig mössan eller kepsen och gå ut på gatan. Starta klockan och ta de där första stegen. Känna hur fötterna sveper fram över asfalten och gruset, den kyliga luften fyller lungorna och kroppen börjar bli varm. Ett leende bryter fram, inte alltid synligt, men det finns där. Några kilometrar, kanske åtta eller 23, så trycks klockan av, svetten droppar och benen känns möra. Men leendet finns kvar. Leendet finns alltid kvar.   

Slutord

När jag var lite drömde jag om att bli stjärna. Jag ville bli idrottsstjärna. Att det sedan skulle bli löpningen allt skulle handla om, det visste jag inte från början. Men så fort jag valde friidrotten och löpningen så kom drömmarna. OS-guld och tårarna på prispallen. Jag ville dit. Min ena idol var och är nog fortfarande Haile Gebrselassie. Han gjorde det. Han förverkligade sin dröm. Och jag gjorde riktigt bra också. 

Min andra idol är min storebror. Jag har alltid sett upp till honom. Han har kämpat på med löpningen i många år. En del bra och en del mindre bra resultat. Men han gör det han älskar.  Och såna människor imponerar på mig. Han har stöttat mig och han har trott på mig. Jag förverkligade inte min dröm. Men det kanske inte gör någonting. Inte om fem år. Eller om 10 år. Då kanske jag kan blicka tillbaka på mina ungdomsår med ett leende. Jag var en lovande talang, men sedan föll jag bort från det hela, allt p.g.a. skadorna. Att fått träna tillsammans med Janne har varit det roligaste. Vi har pressat varandra till bra tider och bra pass. Kanske mest i början, innan mina skador alltid satte stopp för bra tider. Men vi har haft roligt ihop. Han själv tycker det har varit skönt att ha mig med, det blir lättare att komma ut och köra passen då. Och jag kan bara hålla med. Det är hans förtjänst att jag ändå kämpade på så länge som jag gjorde och det är jag tacksam för.I dagsläget tränar han fortfarande på bra. Det ska bli spännande att se vad han kan prestera de närmsta åren. Jag önskar att jag kunde springa där bredvid honom, i högt tempo längs stigar och backar. Att ta beslutet att sluta var svårt. Men det var inte det svåraste jag någonsin gjort. Det var ett beslut som genom de senaste åren växt fram mer och mer. Så någonstans kändes det ändå rätt att ta det. Att ta det precis nu. Det har varit en lång och besvärlig resa, men det har varit värt alltihopa. Jag har älskat att springa, och det gör jag fortfarande. Jag önskar att jag fick leva om mitt liv. Jag skulle ta en hel del andra beslut när det gäller träningen, men det jag önskar mest är att få uppleva allting igen. De hårda passen, de möra benen och de härliga loppen. Samtidigt är jag övertygad om att jag snart kommer att bege mig ut på de där ödsliga vägarna igen.