En löpares dagbok

Det blev inte 2km förra gången. Det blev 4km. Att det ska vara så förbannat svårt att hålla sig. Men det gör inget. Det är okej. För svullnaden kring senan blev inte värre. Och så fick jag prata lite med Janne när vi barfota joggade ner efter hans intervallpass på gräset. Jag coachar honom och hjälper med hans träning. Så får han stötta mig och fundera kring mina motgångar med hälsenan. Precis som tidigare år. Med andra hälsenan.

Det är en ny plan nu. Det här känns bra. Än så länge. Men då har det bara gått två dagar. I alla fall. Tidigare har jag haft en 2km runda som jag kör nu under rahaben. Men det ska det bli ändring på nu. Jag ska lägga om rundorna och tempot jag kör nu. Inga utmätta rundor. Då blir jag bara stressad och tittar på klockan hela tiden. Och så är tiderna plötsligt nere på 3.56 igen.

Rundorna ska variera. Inte samma runda två gånger. Då går det heller inte att jämnföra hur långt jag hinner på de 10' jag ska springa.

Och så tempot. Det ska ner. Över 5.00/km varje gång. Och det gör inget om det är uppe på 5.30/km heller.

Igår hittade jag något slags lunkande tempo efter 3' ungefär. Då kändes det inte som att jag ansträngde hälsenan. Höjde jag tempot några steg så kände jag direkt att den anstränger sig mer. Kanske kan det här vara någon slags lösning. Jag vet inte. Men det är värt att prova.

I morse var det knappt stelt i senan. Och det är positivt då jag sprang igår. Annars är humöret på topp idag. Och det är inte illa då klockan ringde 06.50 i morse och det var dags att dra sig ner till tvättstugan. Förhoppningsvis blir det ett lite längre cykelpass i kväll. Måste bara hitta en ny mp3-spelare, då min andra fortfarande sitter på arbetet med en kniv genom sig.