Åka två mil - för en backjävel

2010-05-13 19:54   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

Till slut var kalenderbladet tvunget att slå över till torsdag. Personligen önskade jag att det inte skulle bli så. Kanske kunde det bli fredag på en gång. För torsdag, det betyder backpass. Och backpass, det betyder smärta. Vidrig smärta. Nervositet byggs upp och vid stolpen nere vid backens start stod jag och kräktes lite innan passet.

Men för att börja från början så återgår vi till kalendern och måndagen. Eftersom den långintervallperioden är över för stunden så är det dags för lite snabbhet nu. 70/20 lopp började veckan med i skogarna backom rösjön. Fram och tillbaka. Gång på gång. I en evighet. Eller i alla fall sju gånger. Kanske hann jag 350m per lopp, vilket skulle ge ett tempo strax under 3.30/km.

Kalenderbladen faller vidare och tisdagen och onsdagen rullar på. Ett 16km pass och ett 15km pass på bandet. Inga problem för benen.

Och så är vi framme på dagens etapp. Den där vidriga backen. Ledig dag och jag sätter mig i bilen för att åka till Väsby och backen. Den klassiska. Som används i så många år till att skapa mjölksyra, stela vader och allmän trötthet. Nu var jag där igen. Förra veckan fick jag sällskap av Janne och ett snitt på 51.56.

Nu stod jag där själv. Och efter 6km uppvärmning kändes kroppen inte allt för pigg. Men jag drog iväg. Startade klockan vid stolpen och stannade den efter backen och några meters utlöp. 50.85. Nästa gick på 50.04. Benen kändes förvånandsvärt pigga.

Lopp tre och fyra gick på 50.30 och 50.89. De fyra första loppen en bra bit under förra veckans snitt. Inte illa. Lopp fem och sex däremot. De kändes. 51.52 och 51.79. Helt okej egentligen, men jag är lite besviken att jag inte riktigt orkade hålla uppe farten i mittenpartiet. Känns som att jag inte riktigt vågar borra på, utan fegar lite. Men snittet totalt på de sex loppen blev 50.73, vilket är en fin puttsning av förra veckans.

Så nu blickar jag vidare. Långpass i morgon eller på lördag. Kanske svänger jag förbi och ser på Herr Larsson och folket som kör test nere på vallen på lördag. Jag har ju ett par km att slå ihjäl. Så att säga. Men det bästa av allt, det är att torsdagsbladet snart rammlar av kalendern och att det är en hel vecka kvar innan det är dags igen.

Fjärde raka veckan

2010-05-10 06:34   0 Likes   3 Comments   0 Images

Share

Ännu en vecka har passerat. Ännu en vecka som där mängden klarades av. Trots illamåendet på torsdagen så repade jag mig snabbt och kom iväg redan på fredagen igen. Även om det intervallpasset blev avbrutet.

Efter en fin start med veckans långpass (24km) på måndagen flöt det på bra med backintervallerna på tisdagen och ett lugnt 13km pass på onsdagen. Benen svarade bra och jag kunde återhämta mig relativt bra på den långsamma rundan på onsdagen.

Fredagens intervallpass sket sig totalt. 6x800 (vila 1') blev 800-400-400-800 i stället. I farter som inte var i närheten av godkända. Men förhoppningsvis har det sin förklaring i att kroppen bar på något och inte i usel form.

I lördags stack jag iväg i regnet. I väg till Överjärva gård för att möta en vän som kom springandes från solna. Tillsammans sprang vi sedan hem igen för att avnjuta lite middag och ett trevligt sällskap. Och kanske var det bra att hemvägen gick en bra bit över 5.00/km tempo. Annars brukar jag ha svårt att hålla mig till de lugnare farterna när jag tränar själv.

Sista dagen på veckan blev en lugnare 10km runda. Eller lugn och lugn. Jag avslutade den sista km närmare 3.50. Men det kändes lätt och avslappnat. Totalt blev det de 85km (6 pass) som jag planerat. Och det blev nu fjärde raka veckan som gått precis enligt planerna.

Nästa vecka blir tyngre. Då är det dags för en hård vecka och grundträningens topp. 109km på sju pass står det på programmet. Och jag antar att det bara är att bita ihop. Ett långpass och två kvalitetspass. Backe och 70/20 intervaller. För nu är det dags att släppa de lite längre intervallerna och gå in på lite mera snabbhetsinriktade intervaller. Det blir en utmaning. Tur att det bara är en tredagars arbetsvecka.

I veckan beslöt jag mig för en tävlingscomeback också. Tre år sedan sist. Nu anmälde jag mig till midnattsloppet i augusti. Dessvärre var det fullt i alla startgrupper fram till grupp 5. D.v.s de som planerar att springa på 55-60 minuter. Själv har jag målet att ta mig under 40'. Så det blir nog ett jävla massa kryssande mellan folket. Men kanska kan man mygla in sig i någon annan startgrupp.

Scheisse

2010-05-07 20:31   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Igår på arbetet kändes inte kroppen riktigt okej. Huvudvärken började långsamt samla ihop sig. När jag kom hem framåt sex tiden så var värken enorm. Som om barnen skulle ha hoppat på mig en hel dag. Kroppen var helt slut och jag blev trött bara av att resa på mig. Det tog inte lång tid innan gårdagens pass blev inställt och jag placerade mig i soffan i totalt mörker. Jag slocknade. Och vaknade en stund senare med varm panna. Lyckades förflytta mig till sängen.

Idag var planen att stanna till nere på gamla goda vilundavallen efter arbetet. För arbeta skulle jag. Och det fungerade bra efter en thailändsk värktablett. Så när alla barn gått hem och jag fått lämna det där stället för den här veckan. Så satte jag mig i bilen för att göra ett försök nere på banan. Snabbt ombyte på läktaren och iväg på uppvärmning. 4km senare var jag klar och hade fått känslan av att det inte riktigt stämde i kroppen.

Ibland brukar det släppa när passet väl börjar, så jag skulle ge det ett försök. 6x800m med 1' vila var planen. Loppen skulle gå på 2.48, alltså 3.30/km. Några stegringslopp och så stod jag där på startlinjen på bana två. Det blåste ordentligt. Vallen låg öde. Osäkerheten växte. Första loppet hamnade på 2.41, där jag drog ner på farten ordentligt sista 30-40m. Men jag fick slita ordentligt fram tills dess.

Andra loppet. Det slutade efter 400m. Jag hade inget mer att ge. Benen var tunga. Kroppen trött. Och mjölksyran låg där och bara väntade på att få komma fram. Men eftersom det sved att avbryta så tvingade jag mig till en 400:ing till. 81 och 78 gick de två loppen på. Och som avslutning pressade jag mig till en sista 800:ing till. 2.49 och det kändes som att jag stod stilla i blåsten.

Jag vet inte om det är att jag fortfarande inte är riktigt kry. Att något ligger och spökar i kroppen. Men idag gick det verkligen inte att fullfölja. Och det känns skit. På riktigt. Eller så är det att jag helt enkelt är i så usel form. Jag hoppas inte det. Och det känns som att jag gjort betydligt bättre pass i samma skapelse och fart som det här. Men det känns inte bra. Inte bra alls. Det känns scheisse.

Långsamt vandrade jag tillbaka till bilen. Med nedsänkt huvud.

Återigen idiotisk backe

2010-05-04 18:22   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Efter att förra veckan startat upp med en lite kortare backintervallsperiod (250m i stället för den tidigare 450m). Så insåg jag hur idiotiskt det egentligen är att springa upp och ner för en backe. Känna hur mjölksyran sprutar från lopp ett. Hur smärtan bara ökar för varje steg och samma sak med viljan att bara lägga sig ner och självdö en smula.

Men nu är det en ny vecka. Och varför inte ställa sig längst ner vid samma jävla backe och börja resan upp och ner igen. Som tur var fick jag Janne som sällskap den här gången, vilket gjorde det hela lite lättare. Om nu lätt är rätt ord att använda i det här samanhanget.

De första tre loppen gick okej. Mjölksyran infann sig givetvis snabbt. Men samtidigt flöt det på rätt ockej. Dessutom fick jag ligga före brorsan som annars alltid slagit mig i stort sätt allt vi kört i löpväg. Lopp fyra började slita något enormt. Och när den där sista 20 meters knixen kom på backen, strax före de sista 30 meterna utlöp, så kändes det som att en vägg kom emot mig. Benen var stumma och stora som stockar. Det kändes som att jag stod stilla och Janne bara flög förbi.

Det sjätte och sista loppet gav jag allt. Jag skulle komma före honom upp. Och jag lyckades. Nästan. Jag låg en bit före fram till den där extra knixen. Men återigen. Väggjäveln stod där och det tog stopp. Han pressade sig förbi och trots att jag tog igen några meter poå utlöpet så kom han fram två meter före. Bittert. Men okej ändå.

Förra veckan snittade jag sex lopp på 53.22. Var rätt missnöjd med tanke på att jag för en bunt år sedan. När man var ung och allert. Pressade loppen kring 48-49 sekunder. Idag gick det snabbare. 51.56 hamnade snittet på. Alltså mer än 1.5 sekunder snabbare per lopp. Kanske har jag kommit in lite i de snabbare farterna nu. Eller så var det att jag hade sällskap som pressade mig lite extra. Bra var det i alla fall. Dessutom med ett fin 24km pass i benen från igår.

Nu har jag återfått känseln i benen och lungorna. Hjärtat har lugnat ner sig lite. Och det är dags att ge sig i väg till idrottshallen för att träna handbollstjejerna. Givetvis i backe där också. Men idag tror jag att jag ska inte en lite mera passiv tränarroll. Benen vill nog inte mer än stå bredvid och säga åt dem vad de ska köra och tänka på.

Äntligen ett njutbart pass

2010-05-01 15:45   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Det är alltid svårast att ta sig ut de dagarna man är ledig. Har jag arbetat hela dagen är kroppen och inte minst hälsenan igång redan. Då är det lätt att dra på sig skorna och sticka iväg på passen. Men idag. Lördag. Inga som helst planer och det är plötsligt väldigt svårt att ta det där steget att dra på sig träningskläderna och avverka dagens pass. Dagens. Och veckans, sista.

Det tog till 14.30 innan jag bemödade mig att resa mig från Fifa spelandet och ta mig ut. Skillnaden från tidigare pass var dock att jag idag fick nöjet att njuta. Jag kunde lugnt och avslappnat jogga igenom veckans sista 10km. Valde små stigar som gick kors och tvärs genom det vanliga spåret. Kroppen och benen kändes pigga. Det var länge sedan. Säkert två-tre veckor sedan jag kunde känna så.

65km är nu avklarade. Och det känns som att den lätta veckan fick den verkan på kroppen som den skulle ha. Fem löppass varav ett kvalitetspass (backe). Det som är lite smått oroväckande är att jag igår, på 20km passet fick lite lätta känningar på insidan av höger lår. Det ömmade till lite sista 5-6km och under resterande tid av fredagskvällen. Idag känndes det bättre, men inte 100%. Jag hoppas inte det är något allvarligt, utan bara någon mindre reaktion till det lite snabbare backpasset i torsdags. Som tur är är det ändå vilodag i morgon och kanske passar det riktigt bra.

Nästa vecka är en medelvecka. 86km är planen. På sex löppass. Får se om kroppen har återhämtat sig tillräckligt för att få till några fina pass. Två kvalitetspass är inplanerade. Backe som den här veckan och så ett intervallpass (6x800m).

Nu tar jag helg på riktigt. Tar en tur till Kista och slår mig ner i biomörkret. Och känner mig rätt tillfreds med den tredje raka veckan som gått som planerat. Och om den Djurgården vinner derbyt i morgon är allt som det ska.

Ren idioti

2010-04-30 06:39   0 Likes   5 Comments   0 Images

Share

Egentligen kan jag inte se poängen men att ställa sig längst ner vid en backe. Börja trycka på stegen och rusa upp för den i 50 sekunder. Ramla ihop av mjölksyra. Och sedan vända sig om och jogga ner. Bara för att göra om det. Det kan inte finnas någon direkt mening med det. Och om det nu skulle göra det. Så kan man inte vara allt för tänkt för att genomföra det.

Igår efter jag stängt igen butiken när alla barn fått gå hem till sitt, så åkte jag iväg till mor och far. De bor kvar i det område där jag malt så många pass under mina tidigare år. Den här gången var siktet inställt på en drygt 250m lång backe. Första 50m är flacka, innan det börjar stiga en bra bit. Strax före slutet kommer den en knix på 20m som är brutal, innan det rullar lätt utför sista 40m.

Efter en ordentlig uppvärmning på 5km kändes kroppen fortfarande som att den inte ville vara med och leka. Men eftersom kroppen slutade ha talan för ett bra tag sedan, så fick den infinna sig i detta dårskap. Jag startade klockan på första loppet och rusade iväg. 51'' senare var jag uppe och syran sprutade redan ur öronen. Efter två lopp ville jag bara lägga mig ner och gråta. Jag joggade ner (och fick syra på vägen ner också) och vilade en minut. Sen satte jag av igen.

Målet var sex lopp och det blev till slut en psykisk vinst. Jag genomförde alla sex, även om jag var tvungen att tappa lite sekunder på de sista. Strax över 54'' på lopp fem och sex. Rent tidsmässigt är jag inte alls nöjd, hade hoppats på en sittid ner mot 49''. Men det var första gången den backen intogs på flera år, så kroppen kanske ska få anpassa sig till den högre hastigheten först.

Men att hålla på sådär känns mest som ren idioti. Fast samtidigt försöker jag tänka: Att det är just de här passen som gör att man blir bättre. Hoppas jag.

Plats nummer tio

2010-04-25 15:10   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

Det blir inte speciellt mycket skrivet här. Men nu har jag några minuter över efter veckans sista pass. Senaste två veckorna har gått sådär läskigt bra. Jag maler km efter km. Pass efter pass. Mil efter mil. Ibland känns kroppen sliten. Ibland pigg. Men inga större skavanker stör löpsteget.

Det tar för lång tid att redogöra för alla pass jag kört sedan sista uppdateringen. Men förra veckan skrapade jag ihop 89km på sex pass. Två kvalitetspass (lång backe och 10x3') Tre minutersloppen för att jag verkligen hatar tusingar.
Dessutom ett riktigt fint långpass med Janne ute i Ängsjösskogarna. Det passet var nog det bästa på väldigt länge då allt känndes lätt och roligt. Jag studsade över rötter och sten. Och inte ens hagelskuren störde.

Den här veckan blev minst lika bra. 93km på sex pass. Vilket innebär en 10:e plats på min "10-i topp lista" på flest km under en vecka. (mån-sön). Två kvalietspass även den här veckan. Långa backen var samma som förra veckan, fast den i snitt gick närmare 2.5 sekunder snabbare per lopp. Och så 10x3' (vila 1') i 3.56/km. (förra veckan var det 3.58/km).
Långpass ute i rösjöskogarna den här gången. 24 mindre behagliga km. Benen var riktigt tunga och energi bristen total. Vilket resulterade i  att jag efter dryga 20km stannade till vid en porlande bäck. Hukade mig. Och började dricka vatten. Helvete vad gott och friskt det var.

Så det har varit två riktigt bra veckor - ur träningssynpunkt. Annars har det varit känslosamma och struliga veckor. Men varför ska allt klaffa samtidigt?
Nästa vecka blir en återhämtningvecka. Bara 5 pass och bahagliga 69km. Samt bara ett kavlitetspass (lång backe, fast kortare än de tidigare två veckorna).

Jag vek ner mig

2010-03-26 16:01   0 Likes   1 Comment   0 Images

Share

Även om det rullar på med bra mängd varje vecka så finns det tillfällen där det tar emot ordentligt. Och för tillfället är det inte ens motivationen, att palla sig iväg på alla pass. Utan det handlar om att vika ner sig på pass. Känna att det tar emot så mycket att det helt enkelt inte går längre att följa planen.

Idag var det en sådan dag. Kanske berodde det på passet med tusingar i onsdags. 7x1000m med 1' vila. Snittade kring 3.50. Jag var inte direkt jättenöjd, men eftersom jag inte var helt slut så kan jag inte påstå att jag är missnöjd heller.

Igår blev det 14.4km ute på de snart snöfria gatorna. Kändes lätt och behagligt. Nästan lite skönt att vara ute och flyta fram. Tog emot lite i de längre backarna. Men det släppte snabbt.

Så det kanske berodde på att jag hade de där två passen i benen. För idag, efter tre km uppvärmning. Så var benen redan blytunga. Men jag gav mig iväg på bandet. Hade som mål att klara av 10km på 4.09-fart. Men när mjölksyran nästan började komma efter 5km redan insåg jag att det skulle krävas ett mirakel för att klara av det hela. Jag passerade 6km och 7km. Började ta in några sekunder av de jag låg efter 4.09 farten. Men efter 8km gick det helt enkelt inte längre. Jag tryckte argt på stopp knappen och stannade bandet. Jävla skitpass.

Jag vet att jag har betydligt högre farter i mig. Men idag gick det bara inte. Är riktigt besviken på dagsne pass, men någon träning kanske det gav i alla fall. Får köra ett lungt pass i morgon och på söndag innan jag påbörjar en ny vecka med nya möjligheter.

Oroväckande bra

2010-03-22 20:22   0 Likes   0 Comments   0 Images

Share

Kom hem efter en dag med allt för hög ljudnivå på barnen. Mest motiverad på att kasta av mig skorna och lägga mig på soffan. Öppna colan i kylen och invänta sängen. Men efter en sån bra vecka som jag fick till förra veckan så är det bara att bita ihop och dra på sig alla kläder. Igen.

Passet skulle bestå av två rundor. Först en 12km runda. Efter tre km brukar jag ha kring 15.30-16.00 om jag kör endast en lugn 12km runda. Nu passerade jag på 15.05. Var rädd att jag kört på allt för oplanerat med tanke på distansen.

Efter 12km hade jag räknat med att ha kring timmen, vilket ger 5.00-fart. Jag tyckt själv inte att det gick speciellt snabbt utan benen svarade bra och lungorna var oberörda. Jag passerade där på 57.19. Och nu var jag på allvar orolig att smällen snart skulle komma och orken skulle ta slut helt tvärt.

Ut på andra runda. 10km kvar. Och vid den där tre km markeringen hade den här gången 15.05 igen. Lika snabbt som öppningen på första rundan alltså. Och än så länge fanns inga direkta tecken på att orken skulle tryta.

Och plötsligt. Bara sådär. Så var jag nästan framme. Benen rullade på och allt gick av sig självt. Den sista milen klockades på 46.12 och förutom lite stumma lår av asfalten och den kylan som kom fram sista km så kändes det bra. Kanske för bra. Risken är att det är en förkylning på gång nu när det här passet gick så fruktansvärt bra.

Men en öppning av veckan på 22km är bra. Det ger arbetsro för resten av veckan. Nu är det roligt. Och ännu roligare är det att Djurgården leder med 4-0 borta mot Brynäs. Wohoo!

Uppstartsvecka [frågetecken]

2010-03-21 18:14   0 Likes   2 Comments   0 Images

Share

I lite mer än en vecka har jag nu varit tillbaka i Sverige. Det tog inte många dagar innan längtan tillbaka till värmen. Till det kravlösa livet på stranden. Blev alltför stort. På det hela lade sig en massa minusgrader och lusten att sticka ut och börja mala km var förbannat tungt.

Det tog några dagar innan jag tog mig i kragen och pallade mig iväg. Tanken var att det skulle bli en slags uppstartsvecka efter två veckor, kanske t.o.m tre, veckor utan speciellt mycket träning alls. Kanske skulle mängden hammna kring 60km. Det var tanken i alla fall. Men så blev det inte.

Jag började mala km på löpbandet. Avverkade pass efter pass. Ett 10 km på måndagen. 12km på tisdagen och ett längre pass på 18km på onsdagen. En bra start på veckan, men benen och kroppen kändes tunga varje steg.

På torsdagen var det möte hela kvällen så det fick bli en vilodag. Lika bra det. Kanske skulle kroppen komma i fatt till fredagspasset. Och då det var fredag, så var det givetvis dags för tempopasset. Lycka. Jag stack iväg och hamnade på ett snitt kring 4.09/km på milen. Fast med tunga ben. Ännu ville kroppen inte piggna till och vara med och leka.

På lördagen fick jag sällskap av bror Janne. Och sin vana trogen. Så trissas tempot upp (även fast vi är på löpband bredvid varandra). Km tiderna sänktes och sänktes och jag avslutade de två sista km på 3.59 och 3.51. 12km totalt och benen började kännas lite bättre.

Söndag idag. Och veckan avslutades med 12km till. Tristessen gjorde att tempot höjdes igen och jag avslutade ner mot 4.00-fart. Benen var pigga med rytmen förstördes lite av att bandet tvärstannade efter 9km. Jag klarade mig från att ramla och lyckades snabbt och smidigt glida vidare till ett annat band och dra upp farten igen.

Totalt blev det alltså inte 60km den här veckan. I stället 76km på sex löppass. Bra start och nu känns det som att jag är igång igen sen semestern. Nästa vecka drar intervallerna igång igen. Tanken är 4x2000m med 500m joggvila. Och så långpass och tempopass. Totalt närmare 80km. Sweet. Nu kör vi.