En löpares dagbok

Den här veckan började så bra. Ett pass där jag studsade fram. Om än fortfarande på häl och inte på tå som jag är van vid. Men det var pigga ben och bra lungor. Och bäst av allt en sena som kändes riktigt bra.

Sen kom cykelintervallerna och ett styrkepass. Inga konstigheter. Inga större besvär. Men där tog det roliga slut. På torsdagen åkte jag till mina föräldrar i Väsby och tänkte passa på att jogga ett kortare pass där. Hade jag tänkt till lite hade jag valt ett annat sätt att genomföra passet.

Där hos föräldrarna. Där finns det så många rolika rundor. Som jag skulle kunna köra i sömnen. Där jag vet exakt vilken tid jag ska ha på en del ställen. Vilka mellantider och vad sluttiden hamnar på. Det kan vara bra. Men inte när jag ska ta det lugnt. Plötsligt studeras klockan runt armen och stressen kommer smygandes. Och innan jag vet ordet av det så trycks det på. Stegen sträcks ut och gruset flyger lite högre än vanigt.

Och med det hela. Så kommer ömheten i senan. Mer och mer. Och så känns det sådär förjävligt hopplöst igen. Och det blir inte bättre av att se liningöloppskillar susa fram över härlig terräng. Och en gudomlig Haile som tar nya världsrekord.

Två dagar senare provade jag igen. Det kändes lite bättre den här gången. Men inte bra. Att det ska vara så svårt att hålla tillbaka tempot. Bara några veckor till. Tills senan känns bättre. Nu är det en ny vecka. Med nya förhoppningar.