En löpares dagbok

Jag kände lite på känslan igår. Den där speciella känslan. Det var mörkt. Halkigt. Blött. Och regnigt. Men känslan fanns där.

Janne [storebror] körde sitt intervallpass [8x1000m vila 1']. Jag följde med ut. Till den där platsen där jag också, så många gånger förr kört det passet. Ibland fler. Ibland färre. Men nu sprang jag inte. Jag satt på cykeln och höll Janne sällskap. Kollade lite tider. Lite löpteknik. Drog lite och skrek lite. Så där som coacher så fint brukar göra. Det är viktigt med sällskap. Det blir så mycket lättare då. I alla fall på såna här pass. Och det märktes tydligt på tiderna. Han fick ett snitt ner mot 3.14.

Jag ville gärna hoppas av cykeln och springa lite. Men jag höll mig. Jag kanske skulle kunnat, men jag känner samtidigt att jag borde vänta. I alla fall ett litet tag till. Några dagar. Kanske i början på nästa vecka. Då kanske jag kan ta de där första stapplande joggstegen.

I stället cyklade jag ute i regnet. Körde lite styrka. Idag var jag inne på motionscykeln. Uppe på motstånd 2. 15km [26.42.49]. Känns bra. Känns riktigt bra i senan just nu. Jag närmar mig intervall tider. Även om det är en lång väg dit.