En löpares dagbok

Arbetsdagen kommer inte att gå till historien som en av min karriärs bästa. Återigen, precis som måndag och tisdag, så var båda mina avdelningskollegor borta. Sjuka och hemma med sjukt barn. Själv är jag nästan aldrig sjuk. Utan går runt med en läskigt hög närvaro. Antar att jag får betala för det också ibland.

En förälder var med i verksamheten idag och ärligt talat hade det varit lättare att ha varit helt ensam. Mamman är kaotisk i hela sitt sätt.
Men precis som alla andra dagar så tog även den här arbetsdagen slut. Efter en stunds övertidsarbete.

Till slut stod jag i alla fall där ute på gatan. Vid stolpen där nästan alla rundor börjar. Men tung andning och ett hjärta som hugger och sticker. Taggad. Eller inte det minsta sugen.
Det var skönt att få komma ut. Andas lite frisk luft och få upp pulsen på ett behagligt sätt. Och att slå ytterligare ett rekord.

Visste först inte riktigt hur långt det skulle bli, utan avvaktar senan lite. Första 3-4km kändes sådär. Inte ömt, men inte heller jättebra som senast. Stannade för att tömma blåsan efter 17'. Efter det kändes jag inte av någon ömhet längre. Km efter km rullade på. Och så plötsligt så hade jag passerat brandstationen och rundade till slut simhallen för att vända tillbaka hemmåt. För att börja klättra de där sista 1500m uppför.

Sista km gick på 4.26.71. Ett tempo som kändes behagligt. Hela passet blev på 10km. 46.45.60. Och både lungor och ben kändes riktigt bra. Inte speciellt ansträngt. Och det bästa av allt kanske ändå är att senan kändes helt okej. Nu har jag haft foten i högläge ett tag. Förhoppningsvis känns den bra i morgon bitti också. För då. Då mina damer och herrar. Då är jag på gång.