En löpares dagbok

Centralbadet förra helgen blev kanske den vändpunkten jag hoppats på. Och att helt otänkt köra benböjen med tung belastning var inte farligt det heller. Nu börjar jag se ett slut. Tillfällena börjar rinna ut. Det återstår nu bara en strömbehandling till hos Ingrid. Så går allt som det ska, vilket vi hoppas, så kan jag prova jogga en minirunda i slutet på nästa vecka.

Men då ska allt verkligen gå som det ska. Så har det inte varit hittills efter operationen. Men någongång ska det väl vända.

Sedan styrkepasset på centralbadet har det blivit pass varje dag. Givetvis inga löppass. Och inte heller några monsterpass där man känner att man blir speciellt trött. Men i alla fall. Det har varit cykelpass ute på vägarna. Gruset har stänkt och regnet har droppat. Och jag upptäckte att människor som sitter inne i sina torra varma bilar blir lite gladare när de ser en dyblöt cyklist susa fram.

Det har också gjorts styrketräning här i vardagsrummet. Med katterna som publik. Skönt att ha båda nu. Att den som var på villovägar tills lut hittade hem till oss.

Och så en kort runda på motionscykeln idag. Publik där med. Jag var bara tvungen att testa. Lite lite belastning. Så får vi se hur senan svarar på det.

Så nu är jag igång lite igen. Och förhoppningsvis kommer löpningen igång så smått också. Men man ska väl inte ropa hej fören man är över den där förbannade ån. Eller något sådant. En vecka kvar alltså. En vecka med drömmar om mjölksyra och halvsprängda lungor. Och de där härligt slutkörda benen.