En löpares dagbok

Sitter här och njuter. Mörkret har fallit och regnet har börjar falla. Svetten har slutat rinna. Skogen jag nyss for igenom är endast upplyst av lamporna som sitter strax under trädens grenar. Den tunga andningen har lagt sig. Jag ler.

Efter en tung dag stack jag iväg ner till Rösjöspåret. Behaglig luft att andas. Pigga ben efter att ha vilat hela helgen. Jag tänkte att jag skulle prova springa hela varvet idag. Totalt 7km. Och så blev det också. Jag sparng där, i ett lite lagom otyrmiskt och kantigt steg, och bara väntade på att senan skulle börja göra ont.

10' passerades. Ingenting. 15'. 20'. Ingenting i senan. Vid 25', där jag passerar den där bommen vid fotbollsplanen, så kände jag första lilla tendensen till ömhet. Men det var inte alls farligt. I stället malde jag på. Steg efter se´teg. Andningen blev tyngre. Men det kändes så härligt så det spelade verkligen ingen roll.

Vid 30.14 vänder jag ut ur skogen och klättrar upp för de sista beckarna. Och vid 32.44.73 passerar jag den där stolpen och stannar klockan. Hyfsat trött men väldigt glad. Det får vara hur tungt som helst just nu, bara senan känns okej. Och det gjorde den. Samtidigt som jag ändå höll 4.40/km.

Jag började planera lite för framtiden. Men jag tror jag avvaktar lite så inte senan bestämmer sig att ta ett steg bakåt igen. Men det är kul, att äntligen få tänka lite framåt med träningen. Inte bara bakåt.