En löpares dagbok

Senaste veckan har jag provat med löppass varannan dag. Senan har svarat riktigt positivt på det. Ingen morgonstelhet. Mindre och mindre ömhet under själva passen. Och distanserna växer. Farten höjs.

I måndags var det ett riktigt fint 7km pass. Idag var tanken att det skulle bli lite kortare. Och så på fredag ett närmare 7-8km igen. Senan kändes inte lika perfekt som i måndags. Men ändå helt okej. Medan jag sprang där ute på Sollentunas mörka gångvägar så började jag fundera lite. Och fundera. Det är jag bra på. Säkerligen bättre än att springa. I alla fall just nu.

När allt går som det ska. 6-7 löppass och 9-10 mil i veckan. Då fungerar det mesta automatiskt. Visst kanske kroppen är lite segare vissa dagar. Men samtidigt finns det dagar då man känner lättheten. Just nu känns alla pass likadana.

Men nu är det saker som att ha rytm i steget. Saker som att reflexartat springa på sidan av gångvägen där underlaget är mjukare. Saker som att ha en lagom hög armpendling. Och saker som att känna farten.

När det bara är korta små pass varannan dag finns inte de här sakerna hos mig. Ännu mindre när man varit borta från löpningen en längre tid. Nu spänner jag armarna i ett högt läge. Jag springer mitt på vägen för att slippa ojämn mark. Jag har orytmiskt steg och ojämn fart.

Jag kommer ihåg en gång när jag skulle springa till mina föräldrar för första gången. Jag kände på farten och tittade på klockan. Uppskattade distansen tiill 17km. Några dagar senare cyklade jag samma sträcka och mätte med cykeldatorn. Den visade på 17.2km. Då kände jag farten bra.

Men jag antar att det bara är att ligga i. Passen går bättre och bättre. Och fortsätter det så här kommer jag innan årsskiftet kunna köra på för fullt. Men jag har inte brottom. Det får ta den tid det tar. Tyvärr. Och med tiden kommer rytmen och det höga steget tillbaka. Idag avslutade jag med en km på 4.14.24. Det lovar gott.