En löpares dagbok

Nu har jag landat. Verkligheten har kommit tillbaka och allt det där med lediga dagar, sol och sovmorgon försvann lika snabbt som det kom. Men egentligen gör det ingenting. Struktur är bra. Struktur behövs i mitt liv.

Första arbetsdagen idag alltså. Jag hade nästan glömt bort att barnen förde ett sånt liv. Men det tar nog bara ett par dagar innan jag vänjer mig igen. Fick äran att åka hem med ordentlig huvudvärk.

Under semestern blev det lite dåligt med test för senan. I Umeå hade jag inget tillfälle. Jag skyller på det. I stället drack jag pilsner. Fruktansvärt bra ursäkt. I Sundsvall var det Winnerbäck konstert. Även det någon sorts ursäkt. Men jag fick ändå till en kortare morgonjogg med Janne kring hotellets bakgator. Och så nere i Tyskland. Där blev det också ett pass med Janne. Längs en tågräls genom skogen. 

Mer än så blev det inte. I stället har senaste tiden innehållit lathet, alkoholdrickande och en hel massa godisätande. Jag har alltså det senaste året gått från att träna sju löppass i veckan (90-120km/veckan), till att ligga i soffan och äta godis och peta mig i naveln. Det är sorgligt. Pinsamt. Och jag skäms. Big time.

Nu är det ny termin. Lite som nyår. Fast bättre. Dags att ändra. Dags att ta tag i saker. Och i sig själv. Återgå till det som var tidigare. Idag fick senan testas under 3km jogg. [14.48.69]. Riktigt lugnt tempo. Första 6'30'' kändes det lite på nedre fästet. Och sista 2-3' lite på övre. Förhoppningsvis är det bara vätskan som ska försvinna genom träning. Jag fortsätter att köra på. I en mera strukturerad vardag.