En löpares dagbok

Och så klev min bror och hans dalaflicka ut genom kyrkans portar. Som man och hustru. Samtidigt som min nervositet inför mitt tal började byggas upp. Och det fort. Två timmar senare var talet avklarat. Jag hade lyckats beröra på det sättet jag hoppats på. Tårar rann och näsdukar plockades fram. Aldrig har jag varit nervösare. Men jag hade lyckats. jag hade berört.

Innan bröllopet har jag kört på i bra takt. Pass i stort sätt varje dag sedan förkylningen som slog ut mig totalt. Korta löppass varannan dag. Och det utan att få stelhet i senan morgonen efter.

Precis innan bröllopet i Sätra Brunn blev det ett lite hårdare cykelpass på 15km med brudgummen. Och medan han blev masserad och skulle slappna av. Passade jag på att hoppa ner i vattnet och köra 1000m simning. I närmare 30 gradigt vatten.

I dag är det vardag igen. Tomheten efter bröllopet ligger kvar. Nu är det vardag igen. Måndag och det var dags för ett löppass igen. Senan kändes riktigt bra första 13'. Sedan ömmade det till lite i ungefär en minut, innan det släppte. Så jag körde på. Och efter 4km började det kännas som ett riktigt pass igen. Även om det fattas ganska många km. Men med totalt 4.5km [22.31.89] och med en sena som inte gav allt för mycket väsen av sig så är det mestandels positiva känslor. Och att få känna på marken lite längre bort i Rösjöspåret igen var inte fel det heller.