En löpares dagbok

Väl uppe på cykeln hade jag fortfarande inte riktigt bestämt mig vad jag skulle köra för slags intervaller. Men efter några minuters uppvärmning så föll beslutet på 1-2-3-2-1-1 intervaller. Med samma vila som intervall.

Det var första gången jag kört något slags intervalliknande på cykel. Och det var faktiskt inte ett dugg likt känslan när jag kör liknande löpandes. Okej att jag inte är i den formen jag varit i tidigare. Men den här tröttheten kändes. Ordentligt. Det brändes i benen. Och lungorna fick jobba.

Däremot blev det annars trista cyklandet lite roligare. Och för första gången på väldigt länge så kändes det som att jag körde ett träningspass. Inte något mesande med några km jogg eller trampande på cykeln. Utan något som verkligen tog.

Efter 5km jogg igår kändes senan bra. I morse var det ingen stelhet. Nu återstår det att se vad senan svarar på lite hårdare cykling. Klarar den det här så kanske det är dags att höja träningen ett snäpp till. Både när det gäller löpning och cykling. Och göra det hela med ett leende i stället för att bara känna oro.