En löpares dagbok

Allt som en gång byggdes upp är plötsligt borta. Alla veckor med 10 mils löpning är som bortblåsta. Det enda som är kvar är skadorna från alla dessa mil. Orken, lungkapaciteten, mjölksyreupptagningsförmågan. Allt. Bara, poff, borta!

Men allt som försvunnit går att finna igen. Det handlar väl bara om tålamod och mental ork. Undrar om jag har det? I alla fall. Senaste veckan har det gått lite upp och ner. I tisdags kändes allt perfekt. Jag studsade runt 3km i skolskenet och kände att livet var perfekt.

På fredagen vaknade jag upp från de tankarna. Livet var tydligen inte så bra. 2km avverkades, med smärta i foten större delen av passet. 9.47.59 hamnade jag på.

Idag var det dags igen. 2km. Och då kändes allt bra igen. Det var inget solsken. Mera snålblåst och ruggit. Bredvid mig joggade Janne. Hans uppvärmning. Och när Janne joggar bredvid mig, så brukar det vara svårt att hålla nere tempot. 4.36.70 på första. 4.31.33 på andra [9.08.03] Antagligen alldeles för snabbt. jag vet inte hur senan reagerar på de farterna.

Efter löningen var det bara upp för trapporna och hämta cykeln. Janne körde fartleksintervaller. 1+2+3+4+5+4+3+2+1+1 minuter. Med lika lång vila som intervall. Och jag cyklade bredvid för att coacha. Hålla koll på fart och på tiderna. Formen är god där. Under 33' på senaste tävlingsmilen. Det lovar gott inför bansäsongen.

Jag själv får hålla mig till 2km. Det är inga intervaller. Och inga millopp. Inte heller blir det några 10mils veckor. Men det är bättre än ingenting.