En löpares dagbok

När jag hade passerat 5km så kom jag på varför jag försökt hålla mig i skogen på löppassen den senaste tiden. Och inte på gångvägarna. Det var inte för att det är närmare om jag måste avbryta. Det är inte för att underlaget är bättre. Det är för att alla rundor jag har längs gångvägarna slutar på samma sätt. Med 800m uppförsbacke.

I vanliga fall är det inget större problem. Men när man varit frånvarande från seriösa löpningen i 1.5 år så känns det. Jag öppnade dagens pass på 4.48 och blev direkt lite orolig för senan. Men jag körde på. Stannade efter 8' och 16' för att stretcha senan lite då den ömmade svagt. Annars kändes det fint hela passet. Sista km, där det går uppför, kändes det som att jag stod stilla. Benen var tunga. Men så tittade jag på klockan och insåg att sista km gått på 4.33.

Annars har det flytit på riktigt fint förra veckan. Löppassen har känts bättre och bättre. Och jag fick in ett 6km i slutet på förra veckan. Och två cykelpass. Första med 1-2-3-3-2-1-1 intervaller med samma vila. Och det andra med 3x2' med 1' vila.

Så nu är humöret lite bättre. Trots en tung period med utvecklingssamtal på jobbet. Men efter den här veckan är de klara för den här terminen. Och arbetet kan rulla på lite lättare. I morgon blir det ingen träning. I stället blir det Hovet och Djurgården-Timrå. Sen fortsätter passen. Och jag fortsätter ute på gånvägarna. Tills den där avslutande 800m stigningen inte märks i ben eller lungor längre.