En löpares dagbok

Eftersom det inte fanns någon perfekt känsla under det första testet av senan, så bestämde jag mig för att låta den vila lite längre. Två dagars löpvila fick det bli. Och så blev det söndag.

Skorna på. Klockan runt armen. Och så klick klick vid stolpen. Och tiden började rulla. Första minuten kändes bra, precis som senast. Andra också. Och så var klockan plötsligt uppe på 5'. Stegen rullad på längs den grusiga vägen. Klockan kom upp på 6'. Och 7'. Och så efter 7'38'' stannade jag framför porten. Utan känningar i senan.

Det måste vara upp mot 6-7 månader sedan jag kunde springa ett pass utan känningar. Underbart. Men det kan också vara en engångsföreteelse. Jag ska inte börja jubla ännu. Fortsätta på de här korta distanserna ett tag till. Lika lugnt. Lika rullande steg. Men det är verkligen ett steg framåt. Ett stort steg. 1.5km utan känningar. Wohoo!